Hoppa till huvudinnehåll

1890: När invandrarna var vi

Professor Robert D. Putnam, Harvard University.
Professor Robert D. Putnam, Harvard University. Professor Robert D. Putnam, Harvard University. Bild: Marcus Rosenlund robert putnam

Västvärlden är illa däran just nu. Och var man än befinner sig i väst, om det sedan är Finland, Tyskland eller USA så är symptomen mer eller mindre de samma.

Vi har ekonomiska klyftor som bara blir bredare och djupare; vi har sociala orättvisor; vi har en allt mer polariserad och rå samhällsdebatt, något som syns speciellt i vårt sätt att behandla flyktingkrisen; vi har nationalister och extremrörelser som vinner val till höger och vänster... Och regeringarna svarar på det hela med ännu hårdare åtstramningspolitik. Hur ska det här sluta?

Tja, det behöver faktiskt inte sluta illa alls. Vi, västvärlden, har varit i liknande situationer förr och kommit ur det hela starkare och som vinnare.

Robert Putnam är professor i statsvetenskap vid Harvard University. Sunday Times i London har kallat honom "en av de mest inflytelserika akademikerna i världen just nu". Putnam är mest känd för sin teori om socialt kapital. Och vad är nu det då? Jo, socialt kapital är ett slags mått för vanligt folks engagemang i samhället, både politiskt och socialt. Hur aktiva vi är i föreningsliv, välgörenhet, talkoarbete; hur mycket vi läser tidningar och håller oss à jour med vad som händer i hemkommunen, hur mycket vi litar på varandra och på våra folkvalda.

Ett livligt engagemang gynnar demokratin och leder enligt Putnams sätt att mäta saken till att vi här i Norden har ett rikt socialt kapital medan till exempel Ryssland inte har det.

En sorts rikedom föder en annan

Som privatperson kan jag ha gott om socialt kapital trots att jag inte är förmögen när det kommer till pengar. Men i praktiken så är samhällen med ett rikligt socialt kapital också mer välmående finansiellt.

- Ser man på världens samhällen så är det två saker som brukar korrelera med ett rikligt socialt kapital: för det första, ekonomisk jämlikhet. Större ekonomisk jämlikhet i samhället ger ett större socialt kapital. Och för det andra: etnisk homogenitet, säger Putnam.

Det vill säga, då invandringen ökar så blir samhället mer splittrat och det uppstår sociala klyftor och problem; alltså minskar det sociala kapitalet. Men det är kanske att dra en förhastad slutsats att säga att det här är ett ställningstagande mot invandring: i det långa loppet kan vi alla vinna på ökad invandring. Mer om det senare.

Sann-amerikaner

Fast de eventuella nettovinsterna från invandringen hindrar ju förstås inte populisterna från att utnyttja folks rädslor för det främmande. Sannfinländare, Sverigedemokrater, Donald Trump, samma fenomen i olika förpackningar, säger Putnam och finner det lite lustigt att invandrarfientligheten är så stark i ett land som USA där så gott som ALLA är invandrare.

- Det kraftigt ökade invandringstrycket på USA har skapat en uppsjö av rasism i samhället, och precis som det finns Sannfinländare hos er så representerar Donald Trump ”Sann-amerikanerna”.

Putnam tillägger att Trump naturligtvis inte är mer ”sann” än någon annan amerikan, men det här är "vi mot dem"-känslan som han rider på. Och samma polarisering av samhället är som sagt på gång så gott som överallt i västvärlden.

Affärsmannen och miljardären Donald Trump ger sig in i kampen om republikanernas presidentkandidatur i USA.
Affärsmannen och miljardären Donald Trump ger sig in i kampen om republikanernas presidentkandidatur i USA. Bild: EPA/JUSTIN LANE usa:s presidentval

Jag frågar Robert Putnam om man kan dra några paralleller mellan västvärldens situation i dag och någon annan period i historien, och om vi i så fall kunde tänkas lära oss någonting av hur man hanterade liknande utmaningar förr. Jo då, säger Putnam. Vi behöver bara gå drygt hundra år tillbaka för att känna igen oss.

- De historiska parallellerna mellan dagens USA och tiden kring sekelskiftet 1800 till 1900 är många och djupa. Det här var en tid med oerhörda inkomstklyftor i USA.

De stora sociala orättvisorna under den här tiden och parallellerna till vår egen tid är något som också den franska nationalekonomen Thomas Piketty tar upp i sin bok ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”. Tidsandan är den samma även om namnen är andra.

- Då var det Rockefeller, Carnegie och deras gelikar, i dag är det Bill Gates och de superrika fondförvaltarna som dominerar, säger Putnam.

Invandringen då och nu

Den här uppdelningen i superrika och superfattiga är den första likheten med vår tid. Den andra är som sagt invandringen.

- Vi har två distinkta perioder i USA:s historia som präglas av en kraftig invandring: sekelskiftet 1900, och i dag. Just nu kommer invandrarna från Mexiko och det övriga Latinamerika, och från Filippinerna. På 1890-talet var invandrarna polacker, finländare, italienare, ryska judar och så vidare. Och de hamnade längst nere på samhällets hierarki, säger Putnam. De sociala klyftorna var enorma.

Och, tillägger Putnam, som många av den tidens rika såg på saken så var det här helt i enlighet med naturens ordning. Det var ett slags social darwinism som rådde.

- Det rådde en uppfattning, en felaktig uppfattning men i alla fall, som gick ut på att USA mår bäst om alla bara är själviska och ser till sina egna intressen och låter de svaga i samhället klara sig så gott de kan, säger Putnam. Samma anda råder bland anhängarna till den så kallade libertarianismen som är väldigt populär i USA just nu.

"Det är alltid mörkast före gryningen", etc.

Summa summarum, det såg på många sätt och vis riktigt dystert ut för väldigt många amerikaner då, cirka 1900, i flera avseenden precis som det gör just nu. Pessimismen genomsyrade samhället, säger Putnam.

- Om du bodde i USA omkring 1890, och om du var av den sorten som längtar efter reformer, så var det lätt hänt att du drabbades av en känsla av hopplöshet. Problemen var enorma och ingen utväg fanns i sikte. Men just det här läget, då det såg som allra dystrast ut, började USA inse att nu håller det här inte längre; man identifierade problemet varefter man började se sig om efter en lösning. Och det hände fort när utvecklingen en gång inletts, under så lite som tio år, säger Putnam.

"Oho! Katso kuvat!"

Det var en bok som satte hjulen i rullning, säger Putnam. ”Hur den andra hälften levde” hette den, författaren var en dansk immigrant vid namn Jacob Riis, en av den undersökande journalistikens pionjärer. och boken gick helt enkelt ut på att Riis både i ord och bild beskrev de chockerande omständigheterna som immigranterna levde under i hyresslummarna på Manhattans Lower East Side; judarna, polackerna och finnarna, etcetera. Men vem var då målgruppen för boken?

Bild från 1890-talets New York.
Bild från 1890-talets New York. 1890

- Boken var riktad till invånarna i det förmögna, såkallade silkesstrumpedistriktet i New York, på Manhattans Upper East Side, bara ett tiotal kilometer, inte hundratals kilometer från eländet och fattigdomen.

Frågan som boken ställde var enkel, säger Putnam: "Har ni en aning om hur det känns att leva där, på er egen bakgård? Skulle ni klara av att leva så? Vill ni bo i ett USA med sådana sociala klyftor?" Många av de rika sade utan att blinka att ”varför inte, det är deras problem, inte vårt”. Men så fanns det också de rika som hajade till, säger Putnam.

- ”Hur den andra hälften lever” fick en del av de rika amerikanerna att tänka efter och konstatera att nej vet ni, så här kan vi inte ha det! Det här motsvarar inte min uppfattning av den amerikanska drömmen.

Den amerikanska drömmen i kris

Det här innebar startskottet för en serie väldigt radikala sociala reformer som ledde till stora förändringar.

Professor Robert Putnam har själv skrivit en bok om sociala orättvisor, med ett särskilt fokus på fattiga barn, den heter Our Kids: The American Dream in Crisis; Våra barn: den amerikanska drömmen i kris. Putnam vill inte påstå att den skulle vara en likadan milstolpe som Jacob Riis bok men att också den har som syfte att peka på sociala orättvisor i hopp om att de som har resurserna och inflytandet ska reagera.

Med andra ord, samhällsklassen som han själv hör till. Putnam medger det öppet; det är minsann inte hans egna barn som skildras här, hans egna barn har gått i dyr privatskola, de hör till den privilegierade skaran. Putnam skäms inte för det här, snarare så menar han att det i allra högsta grad och på ett väldigt konkret och mätbart sätt är i hans och hans barns ekonomiska intresse att de fattiga barnen får det bättre.

Det finns alltså ett själviskt element i det här, och en viktig lektion som också vi här i Finland har all orsak att ta del av. Det kan vara just det lyft som vi går och hoppas på för vårt krisdrabbade fosterland, om man får tro på Robert Putnam, professor i statsvetenskap vid Harvard University.

Vilken var mirakelkuren som USA använde för mer än hundra år sedan, som också kunde ge oss en knuff framåt? Det ska vi titta närmare på om en vecka i del två av den här artikelserien.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap