Hoppa till huvudinnehåll

Matt Damon odlar potatis på Mars

Matt Damon som Mark Watney i The Martian.
Matt Damon som Mark Watney i The Martian. Bild: TM & © 2015 Twentieth Century Fox Film Corporation. All rights reserved. Not for sale or duplication. the martian

Alien-regissören Ridley Scott gör rymddisco av Robinson Kruse. The Martian är ett enmansäventyr fullt av humor, Abba och vetenskapstro.

Borttappad i rymden – går det att vara mer övergiven än så? Den oändliga tomheten har eggat våra ångestfantasier sedan de första rymdresorna. I Harry Martinsons epos Aniara (1956) är Marsresenärerna ”överlämnade till skräckstel rymd”. Få fiktiva bilder är så starka som astronauterna som faller ut ur sina skepp i 2001 – en rymdodyssé (1968) och Gravity (2013).

”I rymden kan ingen höra dig skrika.” Så sammanfattas fasan i reklamtexten till Ridley Scotts Alien (1979). Men när Scott med The Martian än en gång återvänder till rymdens ensamhet, är det med ett optimistiskt äventyr där skräcken övervinns med företagsamhet, hopp och en obändig tro på människans anpassningsförmåga.

Oron efter stormen

Botanikern Mark Watney (Matt Damon) tar prover på jordmånen på Mars. Han har nyss hittat en lovande markplätt – ”Hurra, Mark har hittat gyttja!” suckar astronautkollegan ironiskt – när det plötsligt blåser upp till en storm av astronomiska proportioner. Expeditionen måste omedelbart lämna planeten.

Men Mark kastas iväg av flygande forskningsskrot. Radiokontakten bryts, han syns ingenstans, så befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) måste anta att Mark är död – och skeppet reser iväg.

När stormen avtar kvicknar Mark till, haltar tillbaka till forskningsstationen, opererar metallskrot ur sin mage – och inser att han lämnats kvar.

Robinson i rymden

Robinson Kruse är den upplysta människan som i de svåraste omständigheterna tar makten över sitt eget öde. När Odysseus lider skeppsbrott räddas han av gudarna. Robinson räddar sig själv. I The Martian har Söderhavsön bytts ut mot Mars, oceanen mot rymden, och vetenskapen har tagit några steg – men annars är berättelsen den samma.

Liksom i Robinson Kruse är det överlevnaden som sådan som utgör berättelsen. Relationsdramatiken är nerskruvad till hollywoodskt minimum (men visst ryms det med en kyss, ta det lugnt). Berättelsens vändpunkter är få och förutsägbara. Trots det innehåller filmen inte en tråkig sekund.

Någon annan får bedöma filmens trovärdighet. För mig spelar den ingen roll. Med djup fascination följer jag med detaljerna kring ransonerandet av maten, programmeringen av kommunikationssystemet och den dödsföraktande räddningsplanen. Vilken spänning kan inte uppstå kring ett försök att odla potatis!

Matt Damon som Mark Watney i The Martian.
Mark Watney (Matt Damon) granskar sin rymdpotatis. Matt Damon som Mark Watney i The Martian. the martian

Humor och disco

The Martian är en lovsång till tekniken. Och filmen är ett tekniskt underverk i sig.

Av förekommen anledning är de flesta av filmens miljöer skapade i studion. De karga Marslandskapen, vyerna från yttre rymden, rymdskeppets korridorer – de är alla överväldigande hantverk. Men samtidigt tar de inte en enda gång över filmen. De är liksom fullständigt naturliga miljöer som berättelsen råkar utspela sig i.

Också den dramaturgiska utmaningen med en isolerad huvudperson är löst med briljans. Robinson förde dagbok. Mark Watney för – förstås! – videologg. Så småningom skriver han också meddelanden till jorden. Arbetspassen på Mars lättas upp med 70-talsdisco som Lewis lämnat kvar – till Marks förtret.

Filmens sensmoral är att förintelsen övervinns med arbete, idérikedom, hopp – och humor. Vilken kraft stiger inte ur Marks replik när han bestämt sig för att överleva, kosta vad det kosta vill: ”Fuck Mars!”

Dålig timing?

Den dramatiska stegringen är massiv när jordens två stora maktblock – USA och Kina, alltså hela världen – tillsammans lägger all sin uppmärksamhet och miljardertals dollar på att försöka rädda en vilsen astronaut. Scenariot känns inte ens så osannolikt. Berättelsen om en ensam man, strandad på en främmande planet, kräver att vi gör allt vi kan för att hämta honom hem.

Det är väl inte filmens fel att den kommer upp på bio i dessa fruktansvärda tider. Men den mörka ironin slår obönhörligt i ansiktet. Tänk om ens en bråkdel av det engagemang som avbildas i filmen lades på att rädda dem som varje dag förliser i den del av solsystemet som kallas Medelhavet. Tänk om varje liv tillmättes det värde vi uppenbarligen är beredda att tillmäta vissa.

Vi väcks upp av berättelser. Robinson Kruse fungerar alltid. Kanske kan berättelsen vara annat än en flykt in i rymddrömmen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje