Hoppa till huvudinnehåll

Onneli och Anneli öppnar sitt hem för familj på flykt

Adas och Gladas mysiga hus i vinterskrud
I "Onnelin ja Annelin talvi" öppnar flickorna Ada och Glada sitt hem för en liten familj som inte har någonstans att ta vägen. Adas och Gladas mysiga hus i vinterskrud Bild: Zodiak Film adas och gladas vinter

Ifjol blev bästisarna Onneli och Anneli under sagolika omständigheter ägare till ett eget hus. En pastellidyll i vackra Lovisa. Nu öppnar de sitt hem för en pysslingfamilj som inte har någonstans att ta vägen.

Det är vinter i den lilla staden. Snön har lagt sig som ett mjukt täcke över kala trädgrenar och kantiga byggnader. Och den som stannar utanför Onnelis och Annelis blåmålade hus på Rosengränden kan nästan ana hur mysigt det är där inne.

I dessa ombonade rum som badar i ett varmt sken och en doft av förväntan. För snart - snart är det jul.

Men ute är det kallt. Speciellt för den som inte har någonstans att ta vägen. Och som dessutom just kört av vägen.

Inne i den illa åtgångna bilen sitter en familj som mist sitt hem. Och i ett sådant läge kan världen kännas extra stor och hotfull. Speciellt om man är liten. Riktigt liten.

En vinnande uppföjare

När Saara Cantell förra året filmatiserade den första boken i Marjatta Kurrenniemis serie om Onneli & Anneli fanns det flera aspekter som skavde på helhetsintrycket. Det blev lite väl färggrant, lite för stökigt. Mängder av personer introducerades, ett otal relationer etablerades.

Och så skulle det nya hemmet upptäckas.

Vilket resulterade i att fokus väldigt långt låg på prylarna. Sängarna, badkaren, kläderna, kärlen. Flickornas förtjusning kanaliserades helt enkelt via de fysiska ting de plötsligt fick tillgång till.

Ting som såg ut som en pastelligare variant av ett inredningsreportage i tidningen Lantliv.

Det problemet har man inte längre. Visst finns den materiella drömmen fortfarande där - men den överglänser inte längre den emotionella biten. Denna gång handlar det om att dela med sig av det man har. Och glädjen kanaliseras genom mötet mellan människor. Av olika storlek.

Sött men inte sliskligt

Det är svårt att låta bli att dra parallellerna till den pågående flyktingsituationen när man ställs inför Cantells film, men det är också viktigt att påpeka att Kurrenniemi de facto skrev historien redan 1968.

I filmen är budskapet understreckat med bredaste neonpenna. Medan slutlåten lyser som ett illrött utropstecken efter detsamma. Lite väl tydligt. Men det hindrar inte helheten från att vara ett välkommet stycke värme och glädje i barnfilmsformat.

En barnfilm där barn får vara barn. Om än betydligt vuxnare än alla dessa stora människor som envisas med att vara småsinta.

Bekanta namn - och nya

När det gäller namn på personer och begrepp så väcker filmen denna gång flera frågor. Vad skall man t ex använda för benämning när man talar om "Vaaksanheimolaiset"? Är de pysslingar, lilleputtar eller tummetottar?

Anneli och Onneli har i svensk tappning kommit att heta Ada och Glada. Men eftersom böckerna inte översatts till svenska och eftersom det kan vara vanskligt att hitta filmen i biotablån med hjälp av annat än originaltiteln så har jag valt att i detta sammanhang använda de finska namnen.

Aava Merikanto och Lilja Lehto poserar som Onneli & Anneli
Aava Merikanto och Lilja Lehto poserar som Onneli & Anneli Bild: Zodiak Film Onnelin ja Annelin talvi,onnelin ja annelin talvi

Och oberoende av vilken variant man väljer är det uppenbart att Aava Merikanto och Lilja Lehto i det här skedet hunnit bli du med sina rollgestalter. Samspelet fungerar och duon verkar uppriktigt glad.

Sällskap får de denna gång av Aleksis Koistinens ettrige lilleputtpojke.

Elina Knihtilä och Kiti Kokkonen fortsätter att förtjusa som drömgrannarna Tingelstina och Tangelstina. Och vem kan väl motstå Samuli Vauramos drömska Arska? Även om han denna gång får konkurrens av Joonas Saartamos artige lilleputtpappa som inte vill vara till besvär.

I likhet med många andra filmer så kör även "Adas och Gladas vinter" med vissa stående repliker. Medan barnen kanske fastnar för polisens "nu skulle mamma se mig" är det möjligt att den vuxne fäster sig vid mantrat "världens framtid beror på hur det går för de små".

Eller åtminstone kan man ju hoppas att vi gör det.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje