Hoppa till huvudinnehåll

The Visit - vår rädsla för det främmande

I The Visit leker den danske regissören Michael Madsen med tanken på vad som skulle ske om utomjordingar plötsligt anlände till jorden. Skulle vi drabbas av vår vanliga rädsla för det som är främmande? Som vi gör inför flyktingströmmen.

Det är helt vanlig dag. Frånsett att ett rymdskepp från en annan galax nyss har landat hos oss. Än så länge har allmänheten inte insett vad som hänt – men vad sker när den väl får veta det?

Finns det risk för att panik utbryter? Våld?

Hur skall budskapet till allmänheten förmedlas på bästa sätt? Och vilka vägar lönar det sig att närma sig besökarna vars motiv är okänt?

Frågorna är många.

Det första steget är att tillkalla experter. Naturligtvis. Vem är bättre rustad att handskas med situationen än professionella pressagenter, teologer, fysiker och andra forskare?

Och när skulle man annars ha anledning att vända sig till United Nations Office for Outer Space Affairs?

Behovet av kontroll

The Visit är den andra delen i Michael Madsens planerade trilogi om mänskligheten. Into Eternity: A Film for the Future kom 2010 och Odyssé är i planeringsstadiet.

När det gäller The Visit säger regissören att den utgör ett led i hans försök att förstå sin tid och sin värld. En värld där vi är vana att betrakta det mesta ur slentrianmässiga perspektiv.

När man ser filmen blir det uppenbart hur gärna vi vill förklara och förstå det vi varseblir, känner, ser, tänker. Hur maniskt vi söker kontrollerna även det okontrollerbara. Eller för att citera en central replik i filmen:

"Människan förstör hellre allt än ger upp illusionen om att hon kontrollerar allt".

- Det fiktiva scenariot i The Visit ger uttryck för vårt kontrollbehov. Och där kan man se en parallell till den förlust av kontroll som vi upplever idag inför alla dessa människor som vill in i Europa, säger Madsen.

Vi vill inte kontrollera bara det som kommer till oss utan även det vi delar med oss av. Inför Voyagersondernas färd ut i rymden 1977 fördes en livlig diskussion om vilken typ av bilder som skulle förmedlas av vår värld.

Bilder och ljud som ger uttryck för oss som kulturella varelser delade man gärna med sig av - men hur skulle man göra med vår destruktiva sida?

Man valde att utesluta informationen om krig. Detta trots att tanken på en attack är det första vi associerar till när det blir tal om besök från en annan värld. För tänk om de vill oss illa? Det är säkert bäst att ta det osäkra för det säkra. Eller för att än en gång citera filmen:

"Vi mobiliserar gärna våra arméer för att bibehålla fred".

Att skildra det okända

Samtidigt som The Visit skildrar ett scenario som i alla tider fascinerat mänskligheten så utgör filmen ett försök att utforska hur vi ser på världen. Och i samma veva utmanar den vårt sätt att se överhuvudtaget.

- Vi lever i en tidsera som är visuellare än någon gång i historien. Förr fick man nöja sig med att gå in i en kyrka och se på en altartavla. Vi lever i en övervisuell tid som är visuellt fattig. Vi ser egentligen ingenting längre, konstaterar Madsen.

Vi har blivit lata tittare. Vana vid en viss rytm, ett visst tempo, vissa bildkompositioner.

Madsen uppmanar oss att gå tillbaka till de gamla mästarna. De som likt Caracaggio kunde fånga ett helt skeende i en enda bild som tålde att ses om och om igen.

I filmvärlden har man en tendens att upprepa samma typ av bilder gång efter annan. Inte helt oväntat nämner Madsen 2001 A Space Odyssé när vi talar om filmmässiga inspirationskällor. Med sitt rymdäventyr gick Kubrick in för att skapa film på ett nytt sätt.

En ny visualitet

Men hur går man till väga när man med hjälp av nya bilder skall försöka skildra något som man egentligen inte ens kan föreställa sig?

Först experimenterade Madsen och fotografen Heikki Färm med små men snabba perspektivförskjutningar som återskapade det intryck som upstår då man blundar med ena ögat och tittar med det andra. Men den tanken förföll i och med att det kunde ha frammanat epileptiska anfall hos publiken.

Likaså skippade man tanken på att låta en datoralgoritm styra klippandet. Kvarstod gjorde däremot experimentet med att spela med skärpan i de enskilda bilderna

Leken med skärpan låter onekligen fascinerande. För även om man - som Madsen påpekar - inte nödvändigtvis genast varseblir effekten så är det möjligt att ens seende påverkas på ett undermedvetet plan.

Och faktum kvarstår - man kan inte helt fjärma sig från det visuella språk vi är vana vid. Det skulle vara som att tvingas lära sig ett helt nytt språk utan att ha några ingångar in i det.

Meningen med allt

När resonemang om visuella fokuspunkter, mänskliga kontrollbehov och Brechts verfremdungseffekt möts i anslutning till en film som försöker skildra det man egentligen inte kan skildra är det oundvikligt att ens tankeapparat går på högvarv.

Man söker en mening i filmen, en mening i resonemangen, en mening med allt. Några svar ger The Visit givetvis inte - men däremot lyckas Madsen utmana vårt tittande. Ifrågasätta vår visuella kunnighet. Få oss att leka med tanken på vilka bilder vi skulle använda för att visualisera vår existens.

Den dag ET kommer på besök.

Och redan den utmaningen känns meningsfull i sig.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje