Hoppa till huvudinnehåll

Historier från mentalsjukhus och "fittlandet Sverige"

Bokpärmar.
Bokpärmar. Bild: Tomas Jansson/YLE beckomberga

När Sara Stridsberg körde fast med romanen Beckomberga hittade hon istället en pjäsidé som räddade projektet. Hur hänger det ihop? Och hur lyckades Ole Anders Tandberg förvandla Knausgårds nästan 4.000 sidor romansidor till teater?

Jag reser till Stockholm för att studera relationen mellan romanprosa och teaterdramatik, och träffar två personer som står i centrum av just den frågan.

Ole Anders Tandberg har dramatiserat ett dussintal romaner, och har dessutom regisserat en av mina 90-talshöjdare: Ibsens Peer Gynt på Riksteatern.

Sara Stridsberg skriver romaner och pjäser parallellt, och delar min fascination för dramatikern Sarah Kane - vårt första möte för nio år sedan handlade om Stridsbergs Kane-översättning.

När vi träffas skrattar Sara åt sina scenanvisningar, och berättar vad som fick henne att använda sina egna besök på Beckomberga när hon skulle skriva en historia om mentalsjukhuset.

Den stockholmbaserade norrmannen Ole Anders berättar att han aldrig hade tänkt dramatisera Knausgårds Min Kamp, och om att det här med att bo i det som Knausgård kallat för ”fittlandet Sverige” hjälpte honom att hitta in i Knausgårds värld när han skulle förvandla romaneposet till teater.

Rekordmånga dramatiseringar

Det är något med romandramatiseringar som delar teaterfolket.

reklamaffisch vid stockholms stadsteater
Karl-Ove Knausgård på affischen utanför Stockholms stadsteater. reklamaffisch vid stockholms stadsteater Bild: Tomas Jansson/YLE min kamp

Själv tänker jag väl att allt ska få finnas, så länge ingen bit kommer åt att dominera.

I Stockholm är utbudet så brett att jag tycker Dagens Nyheters ledande teaterjournalist Leif Zern överdriver när han tolkar trenden med rekordmånga dramatiseringar som att teatern har förlorat sitt självförtroende.

I Stockholm spelar dramatiseringarna ingen huvudroll, och scenhösten rymmer också intressanta romanprojekt: ta bara Per Olof Enquists Livläkarens besök som för första gången görs som teater, eller Karolina Ramqvists Flickvännen där Alma Pöysti gör sin Stockholmsdebut.

Och så är det förstås norska kultromanen Min Kamp.

Den skulle sättas upp redan i fjol på norska Nationaltheatret, men det stort uppmärksammade projektet havererade långt före mållinjen.

Ole Anders Tandberg orkade däremot ända fram. Hans uppsättning på Stockholms stadsteater är dessutom ett prov på en lyckad dramatisering där teaterversionen blir ett eget konstverk, som lever på teaterns och inte romanens villkor.

”Det här skulle jag aldrig göra”

När jag träffar honom i teaterns korridorer, berättar han ändå att han aldrig hade försökt sig på Min Kamp om han inte hade blivit tvingad till det.

- När jag läser romaner gör jag det alltid med frågan om det här är något för teatern i bakhuvudet. Och när jag läste Min Kamp tänkte jag att, det här ska jag åtminstone inte göra, skrattar han.

Nu var det teaterchefen Benny Fredriksson som mer eller tvingade Ole Anders att ta jobbet. Men när han tre dagar före repetitionsstart satt med ett manus som skulle ta tio timmar att spela, var han nära att ge upp.

- Det tog två dagar att läsa, men tillsammans med skådespelarna bestämde vi oss för att, okej vi försöker, och så läste vi och strök och läste och strök och la till och strök, och det var skådespelarnas lyhördhet och lust att försöka som var det viktiga, via skådespelarna så silades det som ville stanna på scenen fram.

Ville neutralisera ”det här med kön”

Nu har ni fyra skådespelare som gör alla roller, ofta är alla fyra berättarjaget Karl-Ove Knausgård, också de kvinnliga skådespelarna. Varför är det viktigt?

scen ur föreställningen Min Kamp
Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer och Ann-Sofie Rase på Stockholms stadsteater. scen ur föreställningen Min Kamp Bild: Foto: Petra Hellberg Kulturhuset Stadsteatern Stockholm min kamp

- Jamen i debatten får Knausgård mycket skit för att, ja, det är mycket manlighet och manligt tolkningsföreträde runt honom. Tanken var att, om man litet neutraliserar det som har med kön att göra, så skulle man frigöra litteraturen från det så att man kan uppleva det som står där, att inte författarens image ställer sej i vägen för det han skrivit.

Hur mycket kontakt hade du med Knausgård själv?

- Nästan ingen alls. Och jag är väldigt glad över att vi inte var bästa vänner, då hade det aldrig fungerat, och hade vi inte varit vänner alls så hade det också varit illa.

Tror du det att du gör den här uppsättningen i Sverige har gjort den annorlunda än om du hade gjort den i Norge?

- Ja det tror jag. Jag har bott i Sverige i 28 år och på samma sätt som Knausgård tänkt att det är ett ”fittland”. Så med mitt utanförperspektiv på Sverige så hade jag en slags ingång i böckerna, där hade jag och Knausgård haft exakt samma upplevelse.

- Nu finns inte mycket av det med i dramatiseringen, för att det inte kändes viktigt. Förutom scenen med Knausgård som går på babyrytmik då, där allt som finns att säga om den saken sägs. Så ja, jag tror inte jag hade haft det perspektivet om jag hade varit lycklig i Norge, då hade jag inte sett drömmen i den där tanken ”varför ska jag se ut som en uteliggare när jag kommer till dagis, jag kunde ha haft ett liv i Norge...”

Dramatiseringar kan ge teatern något nytt

Hur ser du då på Leif Zerns kritik av mängden romandramatiseringar?

- Ja jag kan väl känna hans kritik av teaterns marknadsföring, hur man säljer teater som tvättmedel och sänker sej till marknadskrafternas nivå.

- Men jag tycker att man kan upptäcka väldigt mycket nytt via dramatiseringarna, via dem kan man hämta in nya saker till teatern. Jag ser det väl som en växelverkan.

Sara Stridsberg och Beckomberga

Porträtt av Sara Stridsberg.
Sara Stridsberg. Porträtt av Sara Stridsberg. Bild: Copyright © Urban Wedin, All Rights Reserved. dramaten

I Sverige finns det ingen författare som personifierar denna växelverkan lika bra som Sara Stridsberg.

Redan när hon grävde i fallet Valerie Solanas skrev hon (pjäsen) Valerie Solanas ska bli president i Amerika och (romanen) Drömfakulteten parallellt, och lyckades med samma material skapa två olika konstverk som var helt oberoende av varandra.

Så är det också med den nu aktuella Beckomberga.

Den här gången hade romanen knappast ens blivit klar utan pjäsen.

- När jag skrev på romanen körde jag fast för att jag inte förstod hur jag skulle få ett moraliskt inträde att passera förbi stängslet som omgärdade mentalsjukhuset Beckomberga. Jag tänkte så mycket på det där att det alltid är de friska som skildrar de sjuka och sjukdomen, att sjukdomen alltid är berättad från ett friskt perspektiv, och jag ville inte vara ännu en som förrådde sjukdomen.

Viktigt att smutsa sig själv

- Det var när jag insåg att ta in det att jag själv hade besökt sjukhuset som barn, när min pappa var där, att det var min moraliska inträdesbiljett, det var viktigt att sätta mej själv på spel, det kändes inte rätt att skriva om Beckomberga utan att liksom smutsa ner mej själv.

Scen ur föreställningen Beckomberga.
Danilo Bejarano och Emma Broomé, far och dotter i Beckomberga. Scen ur föreställningen Beckomberga. Bild: © Roger Stenberg beckomberga

- Så började jag skriva om en dotter som besöker sin pappa på ett mentalsjukhus, och det var lättare att skriva den enkla historien i pjäsens form för jag tyckte jag kunde lyssna till rösterna på ett helt annat sätt, jag slapp prosans diagnostiserande äckliga burartade struktur som hela tiden stänger in karaktärer.

- Den lilla familjehistorien kunde sedan liksom gömma sej i pjäsen. Jag kunde skriva den utan att den gjorde mej så skräckslagen, och det gjorde det också möjligt att skriva klart romanen Beckomberga.

- Så jag hade inte kunnat skriva romanen utan pjäsen.

Tar ut svängar i scenanvisningar

I dramatiken kan Stridsberg inte ta ut svängarna med sitt språk lika mycket som när hon skriver prosa. Men det gör hon istället i pjäsernas scenanvisningar, sådant som publiken aldrig ens får se.

Jag fastnar speciellt för en, ”Olga lyser plötsligt upp som om en glödlampa tänds inom henne”.

Det måste vara en scenanvisning som alla skådespelare hatar?

Sara skrattar, stort. Hon vet att skådespelarna ogillar scenanvisningar.

Men varför envisas du då med att skriva dem?

- Ja men jag har inga problem med dem, jag älskar dem, jag skulle inte kunna skriva utan scenanvisningar. Allra mest är de kanske till för mej så jag ska förstå var jag befinner mej, för jag måste förstå hur gestalterna ser ut, leendet och platserna.

Scen ur föreställningeen Beckomberga.
Rebecka Hemse i Beckomberga. Scen ur föreställningeen Beckomberga. Bild: Roger Stenberg beckomberga

Aktuell med tre pjäser

Beckomberga är långt ifrån den enda pjäsen som Sara är aktuell med. TeaterGaleasen spelar hennes konsten att falla, och på våren kommer ännu en pjäs till Stockholms stadsteater.

Det är mycket tack vare Ingela Olsson, som står på scenen på Galeasen och som regisserar på stadsteatern.

- Hon är min musa, ler Sara.

Konsten att falla handlar om mor och dotter Edith Beale och Edith Bouvier Beale, kända via 70-talsdokumentärfilmen Grey Gardens.

Också vårens pjäs har Amerika som miljö.

- Den handlar om spökstaden Detroit, om vilka som flyttar in när kapitalet flyttar ut, det är om en tjej som bor med sin kille i en övergiven skyskrapa.

Mer från programmet

Läs också