Hoppa till huvudinnehåll

Svenskarna diggar bandet som sjunger på vasadialekt

Vasas flora och fauna i Vasa
Vasas flora och fauna i Vasa Bild: Elin Willows Vasas flora och fauna

Mattias Björkas ler lite snett och konstaterar att man gärna tar sig en jäkel inför spelningen.

Vasas flora och fauna står på Dynamos scen i Åbo och publiken består av en hel del österbottningar.

Det är inte varje år som ett band som sjunger på vasadialekt uppträder i svensk tv, hyllas i svensk press och uppmärksammas av den nationella televisionens kulturnyheter. Det är med förväntan och nyfikenhet som jag ställer mig framför den lilla scenen.

Det fanns tider då Björkas höll sig långt ifrån jäkeln och då han kände sig rädd att gå på stan i Vasa.

Hans högstadie- och uppväxtskildningrar, levererade i form av rätt lågmäld indie, går hem i Sverige, där han bott sedan 2009.

– Det var i samband med att skivan kom ut och releasespelningen som det plötsligt dök upp en massa folk. I det skedet kände man att något som man inte upplevt förr var på gång.

Mattias Björkas är ingen ny musiker utan har i många år turnérat och gett ut skivor med sitt band Cats on fire. Det är ändå nu som uppmärksamheten för hans musik peakar.

Svenskarna gillar indie på finlandssvenska

Jag träffar Björkas och Tina Kärkinen i Dynamos röriga och iskalla bakrum. Där centrifugerar någon tvättmaskin, kanske är det en frys, och det är sådär rocksunkigt och råddig. Livet rullar på, trots den plötsliga hajpen.

Björkas konstaterar att svenskarna verkar uppleva hans band som lite exotiskt och det att de inte har aversioner eller förutfattade meningar om själva språket gör gillandet lättare.

– Det man snappar upp är att det kanske är skönt för dem att inte ha så många referenser, att det är lite som en blind fläck.

Samma sak skulle inte fungera på skånska eller göteborgska, menar han, då någon alltid har sina uppfattningar om de rikssvenska dialekterna.

Glädje efter krisen

Vasas flora och fauna drivs av österbottniska krafter. Tina Kärkinen och pianisten Daniel Ventus är rätt nya medlemmar i bandet.

Det var ändå tillsammans med Iiris Viljanen som Björkas spelade in albumet Släkt med Lotta Svärd. Då skivan blivit klar meddelade Viljanen bestämt att hon inte vill vara med längre och Björkas stod med ett färskt album, men utan band.

Viljanens avhopp är ännu ett sår för Mattias Björkas.

– Det är inte roligt att ha en person runt sig som man har något otalt med, säger Björkas, och berättar att han och Viljanen inte pratat ut ordentligt om det som hände.

– Skulle vi lösa det så det skulle bli bra mellan oss så… Det är inte så att det för evigt skulle kännas bittert.

Mattias Björkas är ändå tacksam över att Viljanen lät honom arbeta vidare med Vasas flora och fauna.

Hardcore Vasa

Tina Kärkinen konstaterar att det från början var svårt att hoppa in i ett projekt som var så fint och lyckat och att hon funderade på att hoppa av men att hon är glad att hon inte gjorde det.

Kärkinen är en fantastisk sångare, vars band Swaying Wires är en av Åbos gömda skatter. Under spelningens gång tänker jag att hon måste var ett av historiens mera lyckade sångarbyten, typ i klassen Brian Johnson istället för Bon Scott (AC/DC).

Hon känner också en samhörighet med de ämnen och det språk som Björkas arbetar med.

– Allt han skriver känner jag igen mig . Hur han beskriver hela hardcoregrejen tog jag in i mig på ett djupt sätt.

"Hardcoregrejen" handlar om hur västkuststaden Vasa starkt influerades av den hardcorescen som levde upp i grannstaden Umeå under 1990-talet, med ett band som Dennis Lyxzéns Refused i täten.

Vasas flora och fauna  backstage i Åbo
Vasas flora och fauna backstage i Åbo Bild: Sebastian Bergholm/yle vasas flora och fauna

Att vara hardcore handlade inte bara om brutal musik, utan också om att inte käka djur och om att vara nykterist.

Svenskfinlands bästa låt

Och äntligen blev jag nån/rita ett svart X på min hand/och gick in till Rewell/sen gjorde vi kanske inte så mycket mer/stod och hängde en stund där över räcket/stod väl där och försökte tänka som Dennis Lyxzén/såg väl nån som hade varit nazi och sen for man hem (Ur Nog var han en vän)

I låten Nog var han en vän, den bästa som skrivits på finlandssvenska under hela min livstid, fångar Björkas både tristessen, känslan av att vilja bli sedd, ungdomens osäkerhet och en hel del annat på några rader.

Han påminner också mig om hur det som finns en riktigt nära, typ klasskamraternas band, en bra back i juniorserien i någon lagsport, kunde utgöra och betyda hela världen för en. Och att det här är något jag förlorat.

Kärkinen säger att hon inte var del av någon hardcoregemenskap men att hon ändå på sitt håll påverkades av den. Och hur gärna hon sjunger om de här upplevelserna.

– Det känns så bekvämt att sjunga på vasadialekt och det känns jättenaturligt.

Kärkinen och Björkas för en slags glad, vänskaplig och eftertänksam dialog och man märker att bandet har kul – både på scen och utanför den.

På scen är bandet rätt allvarliga, men bakar in några skämt här och där. Låtarna kan samtidigt locka till skratt som påminna om förträngda smärtor.

Björkas på gitarr, Kärkinen på sång och synth och Daniel Ventus bakom sitt piano gör musik som är mäktig och stark.

Arrangemangen är luftiga men småskaliga, rösterna och texterna får plats och bandet övertygar verkligen. Samtidigt är det avslappnat och publiken trivs.

Språket kom före innehållet

Björkas betonar att musiken inte skulle bli så bra, om man hade ett klart utstakat mål med den, till exempel att skildra uppväxten på något visst sätt.

– När jag kom på att okej, jag skall skriva och sjunga på det här sättet - då hade låten (Nog var han en väl) inte någon text. Men ämnena dök upp automatiskt, för mig var det fascinerande att språket kom före det man skrev om.

Genom att återvända till sitt språk återvände han till sina tonårsupplevelser.

Tina Kärkinen betonar att det behövs en viss distans för att göra det, men att det ändå handlar om att fundera på de här sakerna som den människa man är idag.

– Genom Mattias texter har jag börjat förstå hur mycket den tiden påverkade en, hur allvarligt allt blev. Han har avväpnat många saker för mig, att vara snällare mot sig själv är något som hänt med mig på sistone.

Kärkinen berättar att hon öppnats i förhållande till sina tonår, att hon kan skratta åt dem.

Strängheten och disciplinen som kom med hardcoren har satt sina spår i dem båda.

– Vi var ju ett gäng. Det handlade om att sätta gränser för sig själv och göra det som en del av ens identitet, minns Björkas. Man förnekade sig olika saker och genom det visade man vem man var. Det höll på ganska långt upp i åldrarna. Det är klart att det fortgår.

– Men i högstadiet var man så hård mot en själv och andra, sträng i sitt omdöme, säger Björkas lätt ångrande.

Kärkinen flikar in att hon gillar hur Björkas romantiserar det som hänger ihop med Vasa.

Han säger att han var lite fundersam över att vasadialekten skulle göra honom till en evig skildrare av högstadiet då vissa saker bara går att sjunga om på dialekt.

– På samma sätt blir det omöjligt att skriva om andra saker på sitt hemspråk. Teoretiska begrepp går inte på vasadialekt. I min hjärna låter det falskt. Det öppnar vissa dörrar och stänger andra.

Vasas flora och fauna i Åbo
Vasas flora och fauna i Åbo Bild: Sebastian Bergholm/Yle vasas flora och fauna

Vill vara en konstnärstyp ibland

Då jag lyssnar på Vasas flora och fauna slås jag av att det här är ett band som lyckas vara det som så ofta förväntas av finlandssvensk kultur men som jag så sällan upplevt på djupet; att den skall vara angelägen såväl språkligt och existentiellt.

För mig är bandet det som man i många sammanhang endast anser litteraturen och teatern vara kapabel till; att på svenska skriva om finlandssvenskars liv. Och då är jag inte ens uppvuxen i Vasa. Dialekten är heller inte mitt språk.

Både på konserten och i mina sociala medieflöden har jag märkt att bandet går hem löver generationsgränserna.

– Jag skulle inte kalla texterna självömkande, men det kan kännas behagligt att få retirera till den position som de är skrivna ur, funderar Björkas.

Nå jag är äldre nu, jag kan ta det med ro/i ett hur i Gerby kan de sitta och glo (Ur Prisma)

Björkas berättar att han gillar att genom texten låta sig vara en konstnärstyp som aldrig kan ta ansvar för något och som dessutom stoltserar med det.

– Det är en favoritposition för mig att retirera till, det är så en del av mig vill vara. Jag kan tänka mig att andra också har det behovet.

Vasa = Nebraska

Under intervjuns gång lyssnar Tina Kärkinen uppmärksamt, och gör egentligen mitt journalistiska jobb då hon vänder sig till Björkas:

– Den här skivan är din Nebraska, den beskriver en värld på avstånd, men ändå så har du levt vad du skriver om och berättar. Jag skulle själv aldrig våga skriva det där, säger hon.

– Jag tänker att det är så tråkigt, varför skulle nån vara intresserad av att man känt sig svag och blyg. Det är genialiskt att på eget språk vara super ärlig och det är det folk tar till sig. Nebraska, en stor komplimang, varsågod.

– Tack så mycket, säger Mattias Björkas eftertänksamt och artigt.

– Jag kan nog tänka mig skivor där någon sjunger om att vara svag och blyg som jag inte skulle orka höra på.

Hade ett harhjärta som syntes/hur tydligt som helst genom lagren av tyg (Ur Inget att berätta just ikväll)

Att ha ett språk är att inte vara så skev

Björkas bor idag i Stockholm och Kärkinen och Ventus i Åbo, något som fungerar överraskande bra berättar bandet. Att österbottniskan dessutom nu är ett fungerande språk i Sverige – att inte alltid betraktas som en särling – har också varit viktigt.
.
– Då österbottniska är en grej, kan man slappna av och känna att man har ett språk.

Nu kan Björkas gå mera rakryggad genom Stockholm.

– Det har förstärkt känslan av att man inte är så fel och skev.

Vasas flora och fauna ”borde skriva lite låtar” och så skall de uppträda på visfestival i Oslo och i Helsingfors i november.

Hoppas Finland också så småningom förstår att det här är ett exceptionellt band.