Hoppa till huvudinnehåll

Angelinas familj tvingades lämna sitt hem i Irak

Angelina Davini
Angela Davini. Angelina Davini Bild: YLE/ Tiina Grönroos barndomsminnen

När Angelina Davinis sandaler gick sönder i leran, var den då sexåriga kurdiska flickan rädd för att bli lämnad av sin familj. Angelinas familj flydde i början av 1990-talet undan kriget i Irak. Under den fyra dagar långa flykten, som gick över höga och otillgängliga berg, tvingades flera familjer att fatta oerhört svåra beslut; att lämna sjuka och dödströtta barn efter sig för att försöka rädda de övriga i familjen.

Det har gått 24 år sedan Angelina Davini och hennes familj kom till Finland och till Karis. Före det hann familjen tillbringa nio månader på ett flyktingläger i Turkiet. Dit kom familjen efter en dramatisk flykt från Arbil i Irak. Det var en flykt som varade i nästan fyra dygn. Alla färdades till fots och man gick dygnet runt utan att få någon mat. Många tvingades lämna små barn och sjuka kvinnor efter sig. Det var familjemedlemmar som inte orkade gå längre. I bergen fanns vargar, men den största skräcken för de flyende kurderna var nog att de skulle bli upptäckta och nedskjutna.

- Det vara bara att gå och hoppas att armén inte såg en, säger Angelina som har förträngt mycket från den långa vandringen.

Angelina, fjärde barnet i en syskonskara på totalt sex, hade i alla fall uppfattat att folk lämnade efter sig de familjemedlemmar som inte klarade av att gå på egen hand. Det fanns inte en chans att skydda barn från de här realiteterna.

- Så en dag gick mina sandaler sönder i leran och regnet. Då blev jag rädd. Men det ordnade sig tack vare att pappa tog mig på sina axlar, min mamma tog familjens nästyngsta och min äldsta storasyster tog spädbarnet i sin famn.

- Hela min familj lyckades ta sig över till den turkiska gränsen och det är jag så otroligt glad över!

Tiden i Irak

Angelina har några fina minnen från sin tidiga barndom i Irak. Hon minns citronträden och familjens vackra hus.

- Jag minns också de varma nätterna när vi kunde sova på madrasser uppe på hustaket. Taken på våra hus är platta med en kant och där uppe låg vi under bar himmel medan pappa berättade sagor för oss. Han var en fantastisk historieberättare.

- Allt förändrades när det blev krig. Pappas fina berättelser tog slut. I stället var det prat om farliga gaser, och missiler.

Det var bara att lämna huset och vara tacksam över att han inte lät skjuta oss

- Färgerna ändrade också, från gröna trädgårdar till grått och svart. På nätterna kunde det också vara rött som i ett fyrverkeri, men färgen berodde på alla skott och vapen. Jag minns hur något rött kom riktigt nära min brors huvud och jag minns de underjordiska gångarna där vi gömde oss.

- Så kom dagen då en hög militär kom och ville ha vårt hus. Det var bara att lämna huset och vara tacksam över att han inte lät skjuta oss utan sparade våra liv.
Nu var familjen utan hem. De sov hos släktingar, men eftersom det var ständig brist på mat beslöt Angelinas pappa att familjen måste fly.

- Våra släktingar varnade oss för den farliga flyktvägen, men pappa sade att han inte hade några val. Utan mat och tak över våra huvuden och med ständiga bombningar och beskjutningar skulle vi i vilket fall som helst dö.

Tiden i Turkiet

I flyktinglägret i Turkiet behövde Angelina och hennes familj inte vara rädda för nattliga bombräder. Istället var det sysslolösheten och den ovissa framtiden som tärde på de vuxnas nerver.

- Vi var flera stora familjer som samsades om samma trånga utrymmen. Vi barn hittade ändå på en del lekar utomhus, men jag vet att åtminstone min pappa led av att inte ha något att göra. Han ville känna sig nyttig och skulle gärna jobbat för att förtjäna lite pengar.

Efter nio månader av väntan fick Angelinas familj beskedet att de skulle få åka till Finland.

- Vi visste ingenting om Finland. Någon hade hört att solen aldrig sken i Finland, men vi tänkte att det kan väl ändå inte stämma.

Ankomsten till Finland

När Angelinas familj anlände till Finland var det den 30 november 1991. Det var mulet, mörkt, vått och kallt.

- Vi trodde nog först att den som hade sagt att solen aldrig sken i Finland hade haft rätt.

I första hand minns Angelina ändå det varma välkomnandet.

- När vi steg av flygplanet blev vi mottagna av en välkomstkommitté. Jag tror att alla kvinnor fick en blomma och vi barn fick en leksak. Jag fick ett mjukisdjur, en liten gul anka. Det var min första och jag tror faktiskt att det var min enda leksak. Leksakerna var begagnade, men det gjorde ingenting.

Angelinas familj inkvarterades i en möblerad radhuslägenhet.

Vi var alla helt säkra på att nu hade det blivit krig också i Finland.

- Möblerna var begagnade, men jag minns så bra min säng. Jag hade aldrig legat i en säng tidigare, bara på en madrass på golvet. Sängen var så skön. Och badrummet, något sådant hade vi inte haft hemma.

Det var mycket nytt att ta in och lära sig. Angelina minns bland annat att hon inte hade en aning om vad en tepåse var och hur den skulle användas. Hon minns också familjens stora skräck när de en helt vanlig torsdag hörde sirener.

- Vi visste inte vart vi skulle springa för att gömma oss. Vi var alla helt säkra på att nu hade det blivit krig också i Finland. Det var hemskt. Då visste vi inte att sirenerna var ett provalarm som testades på varje torsdag i Karis centrum.

Barnen sattes på skolbänken för att lära sig svenska och också de vuxna gick på språkkurser.

Ganska snabbt fick barnen också börja i vanlig skola.

- Vår familj hade en vänfamilj i Karis. De visade oss runt i bygden, men de bjöd oss också hem på mat. Strax före jul bjöd de oss hem till sig för att vi barn skulle få baka pepparkakor. Ett år senare gjorde de samma sak. Det här finns på film och det är en otrolig skillnad på ett år. På den första träffen är det riktigt tyst, vi pratar något smått sinsemellan på kurdiska. Ett år senare tjattrar vi alla på svenska.

Angelina berättar om vänfamiljen som har döttrar i samma ålder som hon själv. De här idag cirka trettioåriga kvinnorna blev goda vänner och bidrog starkt till att Angelina anpassade sig snabbt till Finland och den västerländska kulturen.

- Barn anpassar sig överlag snabbt. För mig är Finland mitt hemland.

Familjen viktig

Angelina Davini utbildade sig till frissa. Under årens lopp har hon jobbat på olika frisersalonger, som dj på en restaurang och på en pizzeria. I dag har hon en egen frisörsalong i Ekenäs.

Det har gått bra för alla Angelinas syskon. Bröderna är inom restaurangbranschen och flera av systrarna jobbar inom vården. För tillfället studerar en syster till merkonom och Angelinas lillebror ska även han bli frisör som Angelina och börja jobba i hennes salong.

- Ett riktigt familjeföretag, skrattar Angelina.

Citat på vägg: "Make each day a masterpiece"
Texten på frissasalongens vägg beskriver också Angelinas livsfilosofi Citat på vägg: "Make each day a masterpiece" Bild: YLE/Tiina Grönroos make each day a masterpiece

Familjen är och har alltid varit väldigt viktig för Angelina. Hennes pappa dog för länge sedan och en farbror dödades i kriget, men i övrigt lever morbröder, mostrar, mormor och morfar i Irak.

Angelina har besökt sina morföräldrar en gång. Hon var då 16 år och tillbringade hela sommaren hos dem.

- Jag tror på riktigt jag grät tre dagar i sträck när jag kom dit. Det var så ljuvligt att träffa mommo och mofa.

- Alla älskar mommo. Hon har öppnat famnen för alla. Det säger alla som har besökt Irak under årens lopp och fört med sig av våra brev och filmer.

- Det var lugnare där då när jag besökte Irak. Inga krig just då. Men allt var ganska förstört.

- Mommo och mofa har klarat sig genom alla krig. Idag är de gamla och åtminstone mommo mår ganska dåligt.

Angelina hoppas att hon någon gång kan besöka Irak igen. Hon vill visa sina barn varifrån hennes familj härstammar.

- Dessutom vill jag gärna visa dem min hemstad Arbil. Jag tycker det är en ganska häftig stad, en av världens äldsta med mycket historia. Landskapen är också fantastiska.

- I övrigt har jag har nog varit ganska ärlig med mina barn hur det faktiskt var där när jag själv var barn.

Flyktingmottagande och engagemang

Angelina upplever att hon har känt sig välkommen och blivit bra bemött under sina 24 år i Finland.

- Visst har en del sagt kränkande saker. Det fastnar, man glömmer det aldrig. Det sårar en och varje gång man ser ifrågavarande människa kommer minnena tillbaka. Men jag fick ganska snabbt en bra kompiskrets. Dessutom är jag ganska rapp i mun.

- I dag tror jag faktiskt att de här människorna har ångrat sig.

Angelina Davini med ett kramdjur i handen.
Angelina kommer med kramdjur till flyktingförläggningen i Mjölbolsta, Karis Angelina Davini med ett kramdjur i handen. Bild: Yle/Malin Valtonen mjölbolsta flyktingförläggning

Angela är engagerad i flyktinghjälpen i Västnyland. Hon har samlat ihop kläder, hygienartiklar, leksaker och andra förnödenheter i sin salong. Hennes hjärta brinner speciellt för barnen. I dem känner hon igen sig själv.

- Jag blev jätteupprörd när jag såg bilderna på de syriska flyktingbarnen samtidigt som jag läste kommentarer som ”stanna där ni är”. Hur kan folk tänka så! Det är fråga om oskyldiga barn och kvinnor.

- Jag har också gått med i Röda korset och är beredd att gå långt för att hjälpa barnen och också andra flyktingar. Det spelar ingen roll om de kommer från Syrien eller Irak. Det skänker mig glädje att få hjälpa andra.

- Om det nu är någon annan unge som får en gul anka och mjukisdjuret räddar barndomen för honom eller henne så är det ju bra.

Du kan höra Angelina Davini i ett Samtal om livet fredagen den 16.10 kl 11.03 och lördagen den 17.10 kl 20.03. Programmet finns också på Yle Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Västnyland