Hoppa till huvudinnehåll

Sara Stridsbergs nya pjäs är en kvinnornas "I väntan på Godot"

Scenbild ur föreställningen
Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Ingela Olsson, scenbilden. Scenbild ur föreställningen Bild: Dan Hansson konsten att falla

Konsten att falla / TeaterGaleasen

Av: Sara Stridsberg.
Regi: Rickard Günther.
Kostym: Ann Bonander Looft.
Ljus och Rum: SUTODA.
På scenen: Monica Stenbeck, Ingela Olsson och Johan Wahlström.

Författaren Sara Stridsberg och regissören Rickard Günther är inte kända för att locka till skratt. Men i nya Konsten att falla blir det tragiska osannolikt komiskt, samtidigt förvandlas pjäsens mor och dotter till kvinnliga varianter av Beckett-figurerna Gogo och Didi.

Sara Stridsberg haar gjort det till en vana att använda existerande historier - fiktiva och verkliga - som en slags fond för sitt skrivande.

Nu har hon skrivit en pjäs influerad av kultdokumentären Grey Gardens (1975), som beskrev vardagen hemma hos mor och dotter Edith Beale (snart 80) och Edith Bouvier Beale (56).

Det handlar om två extremt excentriska kvinnor som vana vid ett överklassliv har förträngt alla realiteter, och nu lever isolerade och fattiga i ett förfallet strandpalats. En historia om ett skadat mor/dotter-förhållande, om att bygga upp en helt egen verklighet som man försvinner in i och fullständigt förtränger världen utanför och tillvarons realiteter.

Teaterbyggnaden.
Teater Galeasens hem på Skeppsholmen i Stockholm. Teaterbyggnaden. Bild: Tomas Jansson/YLE teater galeasen

Teater Galeasen

Teater Galeasen är en av Sveriges viktigaste fria grupper, grundad 1983 av bl.a Vasafödda regissören Rickard Günther och senare ett hem för personligheter som Mikael Persbrandt.
1987 regisserade Günther teaterns genombrott, Lars Noréns Sakrament, 80-talets mest omtalade svenska teaterproduktion som blev ett varumärke för Galeasen; en febrig punkig trashig teater, spännande och total i sitt uttryck.
Galeasen ligger på Skeppsholmen i en f.d torpedverkstad, och leds sedan 2002 av Sophia Artin.

Det som skiljer Konsten att falla från tidigare Stridsberg-verk, är att hon den här gången rätt långt stannar i filmdokumentärens värld. Här formar hon om utgångspunkten mycket mindre än vad man är van vid när man går in i Stridsberg-världen.

Myller av förfall

På Teater Galeasen är scenrummet förvandlat till ett myller av förfall.

Vi befinner oss i det enda av husets aderton rum som fortfarande är beboeligt, men också här råder kaos: böcker, kläder, tidningar, fotografier, minnen, allt ligger huller om buller över golvet och de två järnsängarna. En bild av ett liv där ingen varit inne och städat på flera decennier.

Teateraffischen
Teateraffischen Bild: Tomas Jansson/YLE konsten att falla

Med den miljön och Stridsbergs ovanligt rappa dialog har Rickard Günther vaskat fram en kvinnlig I väntan på Godot, och då tänker jag inte bara på fondens trädskelett som för tankarna till Godot-pjäsens centrala scenografiska element.

Också hemma hos Beale har tiden stannat. Mycket går (som mamman kallar det) på ”repeat”. Det är liksom samma scen om och om igen där mor och dotter mest tjafsar på varandra och berättar minnen som lika väl kan vara sanna som konstruerade illusioner, samtidigt som de väntar på någon eller något som aldrig kommer.

På samma sätt som i Godot förvandlas också här något oerhört tragiskt och hopplöst till något väldigt komiskt.

I alla andra sammanhang kunde det kännas påklistrat, men när koordinaterna heter Stridsberg och Günther och Galeasen känns det istället så oväntat, och därför också spännande.

Jag har aldrig skrattat så mycket i Galeasens salong som nu.

Det är på gott och ont, naturligtvis är det så. Visst hade jag räknat med en djupdykning i en skadad relation, men det hade varit en annan föreställning. Med Godot-kopplingen i bakhuvudet lämnar jag salongen med att ändå ha fått något som jag inte upplevt tidigare.

Ingela Olssons energi

Det har förstås också med ensemblen att göra.

Ingela Olsson är motorn, dottern som byter kläder som om det var smågodis hon gick och knaprade på. Som alltid satsar hon totalt. Hon går på kontrollerat högvarv genom hela föreställningen, och lyckas också fördjupa figuren från filmdokumentärens hoppsiga förlaga. På något sätt känns det att hon varit en initiativtagare till hela projektet.

Scen ur föreställningen Konsten att falla.
Monica Stenbeck och Ingela Olssson. Scen ur föreställningen Konsten att falla. Bild: Dan Hansson konsten att falla

Konst är ingen produkt, publiken ingen kund.― Ur föreställningens programblad.

Monica Stenbeck är just så cool som en erfaren 70+-skådis kan vara. Hennes Edith varvar självömkan med arrogans. En monsteraktig mamma som man mera skrattar åt och med än blir galen på.

Och Johan Wahlström, som stramt gör besökarna som bryter vardagen. Han är pojkvän, bror, fixare, dokumentärfilmare, och dotterns kusin Jackie Kennedy. Det är korta scener, men betydelsefulla litet på samma sätt som birollerna i Godot – de gör huvudgestalternas världsfrånvändhet tydligare när man påminns om att det faktiskt finns en värld som klassas som ”normal” där utanför.

Beckomberga-syskon

Det är också intressant att se Stridsbergs Konsten att falla och hennes Beckomberga som avlägsna syskon.

Från Beckomberga minns jag klockan som stannat (finns också på Galeasen) och framför allt frasen ”att falla är att förstå universum”, då syftar Stridsberg på att man genom det som kallas ”galenskap” kan förstå bitar av världen som man annars aldrig skulle förstå.

Att kalla pjäsen om mor&dotter Beale för just Konsten att falla, kan inte vara en slump.

Om hon i Beckomberga studerar stråk av det friska i sjukdomen, och stråk av det sjuka i det friska, gör hon det också i Konsten att falla. Vad är friskt, och vad är sjukt – i fallet Beale omfamnar båda tillstånden varandra från början till slut.

Läs också