Hoppa till huvudinnehåll

M som i metro, mörker och musik

Foto från Kummitusjuna på Helsingfors stadsteater.
Janne Marja-aho som tvivelaktig trollkonstnär i Kummitusjuna. Foto från Kummitusjuna på Helsingfors stadsteater. Bild: Jori Grönroos janne marja-aho

I Helsingfors stadsteaterns nya musikteaterproduktion Kummitusjuna rusar livet förbi som hållplatser längs en dyster metrorutt. Färden går västerut men vad väntar vid ändstationen?

Det här är ett långt land med långa gränser och långa frontlinjer.
Människorna gör långa dagar, bär långa kalsonger och dricker långa stop.
Och orden är lika långa som långsintheten.

Prologen i Kummitusjuna förankrar uppsättningen i ett mentalt landskap där sommaren ställts in och evig polarnatt råder.

Folket sitter inklämt i ett orangefärgat spöktåg och de ögleformade handstropparna i vagnen ser ut som galgrep. Men ännu återstår en liten strimma hopp.

Kanske paradiset ligger bortom Gräsviken.

Det sista är förstås ett skämt men ett skämt med hulling.

En resa genom mörkret

I Kummitusjuna följer turen genom Samtidsfinland nämligen Helsingforsmetrons rutt och vid varje anhalt utspelar sig en scen som speglar både den krassa verkligheten och våra mörkaste nojor.

Vid den första hållplatsen faller snön över en bortglömd åldring, vid en annan lockar en tvivelaktig trollkonstnär små barn med tvetydiga ballongkonster, vid en tredje ramlar vi in ett kök där en änkling sitter med hustrun nedpackad i frysboxen. Hur har hon hamnat där?

Foto från Kummitusjuna på Helsingfors stadsteater.
Tiina Peltonen och Antti Timonen som man och hustru i Kummitusjuna. Foto från Kummitusjuna på Helsingfors stadsteater. Bild: Jori Grönroos tiina peltonen

Ensamhet, fula gubbar, familjevåld, sammanbrott ... I programbladet skriver regissören Lauri Maijala att det här spöktåget är lastat med barndomens skräckfigurer och vuxenlivets angst.

Och visst är resan ofta makaber men inte särdeles berörande. Inte grotesk nog för att kännas riktigt befriande heller.

Problemet är helt enkelt att den genomkomponerade och musikaliskt väldrillade uppsättningen nästan framstår som lite för slipad för att rimma med sitt skrovliga tema.

Lång arbetsprocess

Det hela började redan för sex år sedan när en grupp skådespelare vid Stadsteatern bildade oktetten Ochetti. Kompositören Jussi Tuurna fanns med i bilden som coach från första början och genast vid starten satte gruppen också upp ett gemensamt mål: en nyskapande musikteaterföreställning där medlemmarna skulle få chansen att tänja sina gränser.

Arbetsgruppen utökades efterhand med Maijala, som vid sidan av regin också står för manuset tillsammans med Sinna Virtanen, samt ytterligare en kompositör, Anna-Mari Kähärä.

Kockarna är alltså många och skolorna åtminstone två.

Tematiskt avviker Kummitusjuna nog från musikteaterns mainstream. Maijala och Virtanen bygger bilder som både skorrar, roar och förfärar. Men det musikaliska idiomet är inte lika okonventionellt.

Ibland är kontrasten mellan det vi ser och hör naturligtvis hela poängen, en ironisk chockeffekt. Men samtidigt är de traditionella balladerna förbluffande många i en föreställning med ambitionen att förnya musikteatern.

Att medlemmarna i Ochetti är goda solister visste vi redan. I Kummitusjuna briljerar de också som grupp. En rytmisk snabbspolning genom alla stationer fram till ett rungande ’Kamp – Kamp –Kampen’ hör till de kollektiva höjdarna.

Men det som saknas är sprickorna i det välpolerade soundet.

Lite skevt groteskeri i den brittiska musikteatergruppen The Tiger Lillies anda hade suttit bra. Utan att man hade behövt göra ett dugg avkall på virtuositeten.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje