Hoppa till huvudinnehåll

Mardrömmens Downton Abbey

Tom Hiddleston och Jessica Chastain står i bred trappa i skräckens boning.
Trappa, trappa på väggen där... Tom Hiddleston och Jessica Chastain som det skrämmande vackra syskonparet i Crimson Peak. Tom Hiddleston och Jessica Chastain står i bred trappa i skräckens boning. Bild: Finnkino Oy tom hiddleston

Vad skall man göra om en vacker man lockar med äktenskap och herrgård på den engelska landsbygden? Man skall naturligtvis springa för livet. Genast.

Edith (Mia Wasikowska) är ung, smart och skarpsynt. Dagtid drömmer hon om en framtid som författare, nattetid är det mardrömmar som gäller. Då viskas varningar till henne från den andra sidan.

Varnande ord om det röda berget.

Men vem bryr sig om spöklika omen när man ställs inför en man som Thomas (Tom Hiddleston)? En belevad gentleman med brittisk accent och en excentrisk herrgård i bakfickan.

Hans syster Lucille (Jessica Chastain) är visserligen mer än lovligt stram – men det får man leva med.

Eller får man? Leva…

Klassisk skräck

Regissören Guillermo del Toro har redan tidigare bevisat att han har en förmåga att leka med fantasins interiörer i det undermedvetnas labyrinter.

Denna gång leder han oss långt in i den viktorianska skräckens mörka gångar. Och vi låter oss villigt ledas.

När Edith anländer till huset på heden är det nämligen inte bara hon som bländas av det storslagna förfallet – för åskådaren är det som att stiga in i en skräckens godisbutik.

Här finns allt det vi är vana vid att hitta i genrens fruktansvärda gömmor. Bara större och vackrare.

”Crimson Peak” visar sig snart vara en byggnad som lever ett eget liv. Vars väggar andas och vars vattenrör suckar.

Där gungstolar knarrar i sin ensamhet och där varje lås skriker efter en nyckel.

Det vackra förfallet

Redan ankomsten är snudd på magisk. Entréhallen har en rymd som är svår att beskriva. Genom dess trasiga tak dalar färggranna löv långsamt innan de slutligen landar på ett golv vars breda plankor färgats röda av den järnhaltiga jorden.

Och mellan tak och golv löper en oändlig mängd trappor och gångar. Som leder överallt och ingenstans. Genom tid och rum.

När de förflutnas svartvita fotografier plockas fram är det lätt att föreställa sig ansikten i skuggorna. Andra ansikten än de som avporträtterats.

Och över förfallet svävar hela tiden en air av undertryckta känslor. Kärlek. Hat. Sorg.

Alltför köttigt

Det som dessvärre gör att Crimson Peak inte blir det mästerverk den haft förutsättningar att bli med sin magnifika byggnad och sina fina skådespelare är den pinsamma tydlighet med vilken Guillermo del Toro målar sina spöken.

Han gör dem till gestalter av kött och blod. Och sätter därmed punkt för det spöklika.

Till och med Pippi förstod att gastar inte skall bestå av obestämda köttslamsor som slänger hit och dit. Nu undrar man stundvis om det är Lady Gagas köttklänning som fladdrar förbi i vinddraget.

Och det förtar lite av effekten. Så att säga.

Men förutsett att man förmår blunda för spökena så är Crimson Peak en riktigt skrämmande film. Som får en att undra om man skulle våga åka hiss med Jessica Chastain…

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje