Hoppa till huvudinnehåll

Privilegierad, genialisk och arbetslös

Lotta Green har allt, kan man tycka. Hon skriver, tecknar, komponerar, musicerar och sjunger bra. Hon formulerar sig snabbt och är en förtjusande indie-älva i TV-rutan. Varför hittar inte Lotta sin plats i samhället?

Det är inte lätt att hitta ett arbete som både går att leva på, som inte sliter ut en och som är etiskt hållbart. Vad ska man jobba med när man inte vill kompromissa med de kraven?

Vi har gjort en dokumentärmusikal om hur borttappad man kan vara i den verklighet som snurrar kring arbete och konsumtion.

Skitjobb
Hela begreppet är skuldbelagt. Man får ju inte vara rädd för att kavla upp ärmarna och ta i. Den som tar ordet i sin mun kan lätt stämplas som lat. Men det som gör ett jobb till ett skitjobb är ju inte själva arbetets innehåll, utan villkoren.

Om anställningstrygghet, arbetstider och förutsättningarna att göra väl ifrån sig är dåliga, då förvandlas vilken behjärtansvärd uppgift som helst till ett skitjobb.

Speciellt de viktigaste jobben, dvs de som faktiskt märks om de förblir ogjorda - t.ex. inom primärvård, renhållning och service, tenderar att värdesättas lågt, fastän de jobben kan ge väldigt mycket tillfredsställelse om man har tillräckligt med tid och resurser för att göra ett bra jobb.

Trots att Lotta har rätt lite pengar att klara sig på i vardagen, så är hon privilegierad. Det vi har omkring oss är lyx, ren och skär lyx. Att den inte tar bort alla våra problem är en annan femma.

Världen är orättvis, och det svider. Det svider också i hjärtat på den som råkar - med betoning på råkar - höra till de privilegierade. Ifall man inte väljer att strunta i det, vilket man också kan.

Dessutom skulle jag vilja påstå att Lotta är privilegierad med tanke på de talanger hon har. Det är som om hon bara gått omkring och väntat på att någon ska be henne skriva musik, dansa på vardagsrumsbordet och göra en musikvideo.

Det var lätt som en plätt att åstadkomma detta:

Dokumentärmusikal? Finns den genren?

Jag träffade Lotta för första gången när hon var tonåring. Hon gjorde intryck på mig redan då. Då gjorde jag ett litet inslag för ungdomsprogrammet gogo om fyra flickor i Borgå som sjöng barbershop tillsammans. Lotta hade bestämt sig för att lämna gänget och åka till Tyskland. Vännerna firade avskedet tillsammans.

Många år senare stötte jag något överraskande på Lotta i Västafrika. Det var en bilkö på en ytterst gropig landsväg på gränsen mellan Gambia och Senegal. Jag kände genast igen henne. Vi var de enda turisterna där, de enda vita. Vi gillade tydligen båda "äventyr och sånt där".

Ytterligare många år senare började jag följa en rolig finlandssvensk blogg, som jag så småningom förstod att var Lottas. En dag fanns där en länk till en hög låtar på engelska som Lotta skrivit.

Jag tyckte de var så bra att jag äntligen skulle kunna göra den dokumentärmusikal jag alltid fantiserat om. Sång i stället för snack, var idén. Jag tänkte mig att använda låtarna som redan fanns, och presenterade idén för Lotta.

- Visst kan vi göra en dokumentärmusikal för TV, sa Lotta. Men jag skriver nog nya låtar, och på svenska.

På den vägen är det. En finlandssvensk musikaldokumentär, tadaa!


Dokumentären sändes första gången i Yle Fem 2015.

Se dokumentären på arenan

Lotta bloggar på ponks.blogspot.com

PS: Efter att dokumentären gjordes har Lotta fått ett deltidsvikariat som eftisledare.
- Jag tog tacksamt emot jobbet eftersom det kändes oerhört slitsamt att som arbetslös vända på varenda slant. Det kan vara bra ibland att "nöja sig" med ett jobb som man kanske inte i första hand var ute efter, men som på andra sätt ändå kan berika en som människa, och som man tycker att man kan erbjuda något gott till.

- Som eftisledare jobbar man i en oförutsägbar miljö med barn som kan få för sig vad som helst. Man tvingas möta problem och lösa dem direkt utan betänketid, det är som motsatsen till universitetet. Det är ett alldeles utmärkt ställe för att t.ex. få inspiration till nya musikaliska idéer."

Läs också