Hoppa till huvudinnehåll

Stark och skör skildring av Sibelius´ bortglömda syster

Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv.
Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv. Bild: Östra Nylands teater/ Adelina Korkala nicken

Först har vi faktan: det fanns en gång en syster Sibelius. Hur många är det som känner till henne så här under jubileumsåret av nationalskalden Jean?

Vi kan se henne som liten flicka på ett fotografi tillsammans med brodern. Jean sitter i famnen på sin mamma Maria och hon står brevid. När samma foto publiceras femtio år senare fattas Linda på bilden. Hon har helt enkelt retuscherats bort.

Linda Sibelius diagnostiserades som manodepressiv av sin andra bror, psykiatrikern Christian Sibelius efter en resa som missionär till Afrika. Efter det kom hon att leva resten av sitt liv på institutioner.

Först på senare år har hon kommit upp ur historiens massgrav - som verkar på brädden fylld av liknade kvinnoöden. Ja, äntligen får hon komma till tals på Svenska Teaterns Nicken-scen genom ett samarbete med Östra Nylands Teater.

Magiskt skimrande pjäs?

Det är en magisk, skimrande pjäs som sträcker sig över tid och rum och genom kvinnoöden som inte passerar genom varandra, men som ändå tangerar samma frågeställningar. Vad innebär det att vara en skapande kvinna, ett eget subjekt med rätt till sin egen kropp, sexualitet, ett eget rum? Att inte behöva vara maktlös?

Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv.
Anja Bargum gestaltar Linda Sibelius Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv. Bild: Östra Nylands teater/ Adelina Korkala nicken

Vem var hon?

Vi träffar Linda Sibelius (1863-­1932), gestaltad av en stark, skör och otroligt övertygande Anja Bargum, när hon sitter på Nickby sjukhus för att få behandling för sin manodepressivitet. Det är mitten av 1910-­talet och sjukhuset är alldeles nytt. Fasaderna liknas vid hud.

Mentalsjukhuset, ritat av arkitekt E.A Kranck, är på många sätt en icke-­plats för alla dem som inte klarade av det moderna projektets tillrättaläggande av livet och döden. Storslagen arkitektur, vackra omgivningar, parker så stora att det var lätt att gå vilse. Här skulle själen botas.

Frihet som skrämmer

Det är också tiden då Freuds analysmetoder på allvar får gehör runt om i Europa och så småningom också hittar till Finland. Den sympatiske läkaren Michael Wolff (Kim Gustafsson) vill verkligen hjälpa Linda att finna en väg tillbaka till livet utanför sjukhusområdet. Till en början verkar samtalsterapin knyta upp och hjälpa henne, hon behöver bli lyssnad på men till slut får hon nog av allt “grottande” i känslor och det förflutna.

Hennes längtan efter frihet, att kunna gå på broderns konsert, på konditori är enormt stark, men samtidigt skrämmer friheten henne och hon faller ner i det mörka hålet.

Vem är egentligen inspärrad?

Linda Sibelius är ingen gränslös galenpanna, uppslukad av kåthet, begär, anemisk och utflippad, som vi är vana se “galna” kvinnor på scen. Snarare finns hos henne en hårt hållen sorg och resignation, men samtidigt ödmjukhet, vilken läkaren genom samtalen får fram och som känns i publiken.

Det är enormt vackert och sorgligt. För vem är egentligen inspärrad? Till slut blir det snarare han som biktar sig för henne. Lindas problematik, det vill säga relationen till modern och bröderna, förblir olöst, men hon når samtidigt mot slutet en slags försoning.

Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv.
Johannes och Viljas berättelse löper parallellt med Lindas Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv. Bild: Östra Nylands teater/ Adelina Korkala nicken

Parallella historier

Parallellt med Lindas berättelse får vi också möta Vilja och Johannes (Kajsa Ek och Wilhelm Grotenfelt). Nu befinner vi oss i samtiden och övergångarna mellan 1910-­tal och samtiden sker snyggt med hjälp av en klocka som tickar och ljussättningen som ändrar fokus i rummet. Ibland befinner sig Linda och Vilja i samma rum, de anar varandras närvaro men inte desto mer.

Nickby verksamhet tog slut i slutet av 1990-­talet och området gjordes om till det exklusiva bostadsområdet Östanåparken. Dit har Vilja flyttat för att få lugn och ro. Hon är 20 plus och en drömmerska. Hon är tillsammans med Johannes.

Johannes däremot befinner sig i pjäsens början på en katastrofplats någonstans i Afrika. Han jobbar för Röda Korset, anser sig tillhöra “de goda”, en sån kille som ska rädda världen.­

Ulv i fårakläder

Vi har väl alla träffat de där typerna ­som visar sig vara en ulv i fårakläder. Han bär på ett ambivalent madonna/horakomplex av sällan skådat slag. Han blir alltmer osympatisk ju längre han är hemma hos Vilja. Han dyker plötsligt upp för att sedan vika undan när han behövs som mest - då han drivit henne mot undergången, mot det depressiva.

“Man kan väl för fan inte knulla en ängel”

För Johannes är den afrikanska kvinnan, som han har ett sexuellt förhållande med, ett under av kvinnlighet och sexualitet, som han inte kan motstå. För honom är Vilja å andra sidan den sköra flickan, hon som måste beskyddas, frigid och utan begär.

- Man kan väl för fan inte knulla en ängel, skriker Johannes vid ett tillfälle.

Han pendlar mellan skenbart känslokallt lugn och oförutsägbara utbrott där “sanningen” ska sägas, framförallt när hans bild av Vilja kommer på skam.

Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv.
Johannes är en oförutsägbar karaktär Pjäsen den älskande handlar om Linda Sibelius liv. Bild: Östra Nylands teater/ Adelina Korkala nicken

Klassisk men oförutsägbar scenografi

Scenografin har tagit fasta på det “klassiska mentalsjukhuset” med metallsäng och vita lakan, men det känns ändå inte förutsägbart. Ett piano står i ett hörn, som en referens till vems syster hon är. Också Linda spelar, skapar.

Den älskande är en mycket trollbindande, komplex men också svart och destruktiv föreställning om utanförskap, kvinnlighet, fördomar, styrkor och svagheter. Pjäsen ifrågasätter vad som är friskt och vad som är sjukt och vem som har makten till orden och till kroppen. Den är en hyllning till de stumma och bortklippta till det djupt mänskliga.

Framför allt ger denna välregisserade och fint framförda föreställning hopp. Det är på tiden att Jean Sibelius´ och Christian Sibelius´ syster får komma tillbaka på fotografiet tillsammans med sin bror och mor.

Text: Ylva Larsdotter

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje