Hoppa till huvudinnehåll

Rondellhunds-Lasse behöver inga kuratorer

Konstvetaren Fred Andersson
Fred Andersson ser att kuratorerna har en betydelse för den samhälleliga konsten. Konstvetaren Fred Andersson Bild: Sebastian Bergholm/Yle fred andersson

Vem behöver en kurator? Inte Lars Vilks i alla fall. Genom att teckna rondellhundar och dylikt får han garanterat uppmärksamhet.

Vilks hundar, karikatyrer av profeten Mohammed och många övriga verk har inneburit att han mordhotats, väckt raseri bland vissa muslimer och diskuterats flitigt i kulturdebatter på många håll.

All konst blir inte samhälleliga samtalsämnen men behöver ändå ett sammanhang.

Kuratorerna, som ofta arbetar med att skapa de här sammanhangen, har kommit in i konstvärden för att stanna.

Det säger Fred Andersson, som forskar i konstvetenskap vid Åbo Akademi.

Trendiga kuratorer, men vad är nytt?

Kuratorn är en omdebatterad och trendig figur inom konstvärden.

Redan på 60-talet dök kuratorerna upp men i Finland har de lyfts upp och diskuterats under de senaste tio åren.

Men sysslar kuratorn egentligen med något nytt?

Fred Andersson berättar att orden är gammalt som romarna.

– Ursprunget är det latinska ordet curate, som betyder vård, skötsel eller tillsyn – till exempel av en trädgård.

Ordet är också en tjänstetitel på ett museum där kuratorn har hand om samlingen, men också om konstnärerna.

Curate enligt gammalt lexikon
Curate enligt gammalt lexikon Bild: Sebastian Bergholm/Yle kuratering

Viktig för konstnärerna

Kuratorn blir en viktig person för konstnärerna i den väldigt lilla konstvärden, funderar Fred Andersson.

Kuratorerna idag är ofta frilansare som skapar idéer och säljer dem till museer, kommuner och till företag som blivit mera och mera intresserade av den här verksamheten.

– En kurator för romarna kunde också vara en förmyndare, för en person som inte kunde ta hand om sig själv.

Kritiska konstnärer

Fred Andersson berättar att den kritik som under de senaste åren riktats mot kuratorerna har kommit av konstnärer som inte uppmärksammats av kuratorerna, som beskrivits som just förmyndare som tvingar in konsten i olika sammanhang som inte har något med verken att göra.

Kuratorns roll är mera auktoritär än juryledda konsttävlingar eller salonger som konstnären kan ansöka om att medverka.

Konstlivet idag är mindre demokratiskt och mera toppstyrt..

– Då har vi kuratorer som fungerar som vilka privata företagare som helst. Man formulerar en projektidé, man säljer den till det offentliga eller till ett företag och i det här sammanhanget är det kuratorn som är den ende som har sakkunskap och får det fulla ansvaret att välja ut vem som skall delta.

I den offentliga utsmyckningen är tendensen också den att en enstaka person får en allt större roll, säger Fred Andersson, som flikar in att han kanske medvetet provocerar i sin beskrivning av kuratorns allsmäktiga roll.

Lars Vilks fixar själv

Vi talar om Lars Vilks, som bland annat ritade de rondellhundar som upprörde på sina håll i den islamiska världen.

Googla Vilks och träffarna är många
Googla Vilks och träffarna är många Bild: Sebastian Bergholm/Yle lars vilks

– Det [Vilks] är knappast en konstnär som har stor chans att bli populär bland kuratorer, han behöver det inte heller. Han lanserar sig själv.

Konst i det offentliga rummet

Kuratorerna är ändå viktiga för konst med samhälleliga ambitioner, som vill skapa förändring.

– Då talar vi om konst för det offentliga rummet, konst som uppfyller någon demokratisk funktion.

Vad gäller den medvetandegörande konsten, den belysande konsten ser Andersson att kuratorskapet behövs, då de ofta arbetar med närmiljöer och medvetandegöra människor på sin stad och samhället.

Det är fråga om konst som rör sig bortom konstens traditionella ramar.

Nepotism

En vanlig kritik av kuratorskapet handlar om kontakter, om att det gäller att känna kuratorn och rätt sorts människor för att som konstnär få vara med och förverkliga intressanta konstprojekt.

Inom konsten idag så finns kanske inte konstverket i en traditionell betydelse, istället kanske en idé gestaltas och existerar bara under en begränsad tid.

Kuratorernas tolkning och användande av verk i olika sammanhang kan vara känsligt för en konstnär, funderar Andersson.

– Det fanns en process i slutet av 1900-talet, postmodernism, den gick ut på att alla idéer om något fast, genuint, monterades ner. Då blev många konstnärer och konstälskare förbannade. Särskilt då det kommer en grupp unga människor som kallar sig kuratorer och som menar att man inte kan göra en utställning, skapa ett meningsfullt sammanhang, utan att de är inblandade.

Konstverk av Paul McCarthy
Konstverk av Paul McCarthy Bild: EPA/CHRISTOPHE KARABA place vendome

Dessa ingredienser finns ofta med i de hätskare kurateringsdebatterna och bråken mellan kuratorer och konstnärer, en slags maktkamp.

– Jag har full förståelse för kritiska konstnärer. Jag har upplevt att kuratorer lätt blir maktfullkomliga och att det har att göra med att det finns en utvattning av demokratiska funktioner i konstlivet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje