Hoppa till huvudinnehåll

Kuratorn hotade mura in Jan Erik Anderssons konst

I Bladhuset
I Bladhuset Bild: Sebastian Bergholm/Yle jan-erik andersson

Kuratorerna är här för att stanna och konstvärlden har alltid handlat om makt.

Makt som påverkar en konstnärs handlingsutrymme.

– Jag kommer att tänka på att det är någon som har makt helt enkelt, säger konstnären Jan-Erik Andersson då jag frågar honom vilka tankar ordet kurator väcker i honom.

Andersson har varit verksam inom konstvärlden sedan slutet 1970-talet och minns att det inte fanns några kuratorer då han började.

– På den tiden fanns det en museichef och så fanns det konstnärer. Chefen satt på sitt rum och så satt man upp sina arbeten.

Museimästaren däremot hade koll på utställandet och blev arg om konstnärerna ställde ut alltför fritt.

– Alltid är det någon där som bestämmer, skrattar Andersson.

Konstfajter

Under Anderssons yrkesliv har han inte undgått att råka ut för också en del stora strider, där åsikterna om hur konsten skall hänga eller stå varit många.

Han minns då en stor utställning skulle läggas upp och hur hans egen uppfattning var diametralt motsatt de tankar om utställningen som museichefen hade.

– Då gick det så långt att chefen grät och jag gav efter eftersom chefen i princip känner bättre till utrymmena än vad konstnären gör, minns Andersson.

Det är inte den enda konflikt som Andersson varit indragen i.

Han minns ett annat gräl där kuratorn för en stor nordisk utställning hotade att bygga en mur framför Anderssons avdelning, något som han först bara uppfattade som ett hot.

Då kuratorn hämtade in virke för muren och började bygga, så gick det upp för Andersson att det inte bara var tomma ord. Han blev magsjuk och lät kuratorn ordna utställningen som ”kunde ha blivit bättre”.

Tak i bladhuset
Tak i bladhuset Bild: Sebastian Bergholm/Yle jan-erik andersson

Andersson säger att han nuförtiden brukar låta andra bestämma en hel del, att han inte orkar strida.

Själv kuraterat

Jan-Erik Andersson har också själv kuraterat och minns med glädje hur han kunde välja konstnärer för en utställning på Väinö Aaltonens museum i Åbo.

De konstnärerna grät inte, trots att han blandade ”do it yourself” arkitekter med stora stjärnor.

– Men visst är det en maktposition.

Att kuratorer överhuvudtaget finns hänger samman med att konstscenen är så stor att det uppstår många mellanhänder som har koll på det ena och det andra.

– Kuratorerna finns och behövs, funderar Andersson, som på tal om ytterligare en utställning minns en samutställning där kuratorn var den som kunde hålla en berömd konstnärs egenintressen på mattan.

Pengar det stora problemet

Konstfältets största problem handlar i grunden inte om kuratorer utan om pengarna, som minskar, menar Jan-Erik Andersson.

Konstnärerna själva förväntas till exempel ofta finansiera transporten av verken till utställningarna och Andersson frågar sig hur det kommer sig att alla som jobbar med en utställning, utom konstnären, får lön.

Det hela är totalt bakvänt, funderar han.

– Vi är definitivt otroligt långt ner i näringskedjan.

Konsten och nuet

Andersson efterlyser en bredare statlig satsning på kultur, då de konstnärliga upplevelserna är viktiga för frågor där vi försöker förstå våra liv och där vi skapar relationer med andra länder, arbetar gränsöverskridande.

Kuratorer brukar ofta lyftas fram på ett positivt sätt för att tackla de frågor som människor ställs inför idag.

– Där hänger det på människan, det går att göra bra eller dåliga utställningar oberoende av din titel.

En kurator söker ofta ett tema som skall vara nytt och som korrelerar med vissa samhällsfrågor. Temat blir subjektet.

– Det kan vara sökt då man försöker klämma in konstnärerna i ett tema, säger Andersson som ändå poängterar att det är svårt att göra något jävligt bra.

Han förnekar ändå inte att en kurator kan lyckas formulera fram något nytt och bra, men i samma veva finns det bra konstnärer som inte passar in i de teman som för tillfället är populära eller trendiga.

bollar
bollar Bild: Sebastian Bergholm/Yle jan-erik andersson

Små sammanhang

Då det uppstår en kollision med en toppkurator kan man som konstnär bli lite körd i ett litet land, få svårt att få sina verk utställda.

– Det påverkar en alldeles klart då man kommer i en stor konflikt, men jag har alltid hittat någon väg att komma fram.

Att konstfältet är litet beklagar Andersson, det uppstår sällan fruktbart kritiska diskussioner då folk inte vill säga det de tycker av rädsla och strategi.

Jan Erik Anderssons makt över sitt eget konstnärskap har han bland annat behållit i och med att han byggt sig ett hus som i sig är ett konstverk. Det mest optimala skulle vara att ha ett eget galleri, funderar han.

Men det är få finländska konstnärer som har det men för bildkonstnärer finns alltid något sätt att visa sina verk.

Arkitekter är beroende av olika slags tillstånd och genom det utsatta för den makt som stadsplanerare har.

De kan sällan bygga som de vill, säger Jan-Erik Andersson, en förmiddag i hans bladhus som är en fysisk objektivering av hans tankar och estetiska blick.

Läs också