Hoppa till huvudinnehåll

Hon förstår hans panikångest

Kaj Hedman och Penny Colston står i köket
Kaj Hedman och Penny Colston. Kaj Hedman och Penny Colston står i köket Bild: Yle/Hanna Klingenberg panikångest

De träffades på en kristen dejtingsajt. Hon satt vid sin skärm i USA och han vid sin i Karleby, i Finland. Deras chattar höll på halva nätterna, snart blev det också skype-samtal och efter tre år flyttade hon hit för gott. Penelope Colston och Kaj Hedman gifte sig och en relation som förr mest funnits i det skriftliga blev påtaglig och verklig.

Och nu, i höst, när äktenskapet pågått över åtta år, finns relationen plötsligt i det skriftliga formatet igen. För nu figurerar Penelope i Kajs nya bok, i den självbiografiska Panikdagboken.

Penny, som Penelope också kallas, visste att Kaj skrev om henne, men hon ville inte läsa boken förrän den kom ut.

- Det kan ju stå vad som helst i den, skrattar hon.

- Fast det var också det viktigaste för mig, säger hon. Att vad som helst kunde få stå där och att Kaj skulle känna sig fri att säga hela sanningen. Jag gav honom lov att skriva allt han ville.

Kaj Hedman säger att Panikdagboken inte bara handlar om deras äktenskap.

- Men det är ju en dagbok och eftersom jag bor i hop med Penny så dyker hon upp.

Alla har gjort dumma saker i sitt liv. Men alla är inte gifta med en författare som skriver öppet om det.― Penny

Svåra panikattacker

Som titeln avslöjar handlar Panikdagboken mest om livet med panikattackerna, som är så svåra att Kaj inte lämnat sitt hem på över trettio år. Han får all service han behöver hem till sig i radhuslägenheten, och på väggen ovanför hans säng hänger ett undertecknat vårdtestamente som säger att han inte får föras till sjukhus även om han skulle svimma och bli medvetslös.

- Det är min värsta mardröm att vakna upp någon annanstans, säger han.

Penny visste vad hon gav sig in på när hon lämnade USA för Finland och en man som inte kunde lämna sitt eget hem.

- Han berättade om sin panik i ett tidigt skede och jag blev aldrig rädd för det, säger hon. Snarare mera nyfiken.

Som yngre led hon själv av liknande panikattacker och visste vilken horror det var frågan om.

Mamma blev en kristen Mary Poppins

Penny växte upp i Los Angeles.

- Vi gick till mormonkyrkan, men var nog mera sociala mormoner än troende, säger hon. Mamma höll söndagsskola och jag tvingades med på långa föreläsningar om kyrkans historia.

Penelope Colston ler
Att vi blev mormoner var nog mera ett affärs-beslut, säger Penelope Colston. Penelope Colston ler Bild: Yle/Hanna Klingenberg panikångest

Hennes pappa trodde mest på framgång.

- Han blev både stressad och framgångsrik och mamma fick ta hand om alla fem barn ensam. Vi var vilda och hon blev allt mer kylig och ironisk.

Tills hon plötsligt förändrades över en natt, när Penny var tolv år.

- Hon blev precis som Mary Poppins, säger Penny. Hon dansade och skrattade och påstod att hon hade blivit kristen.

Penny tyckte inte om det. Hon avskydde kristna mänskor som gick fram till folk på torget och frågade "Are you saved?" och "Have you met Jesus?"

- Den attityden har jag fortfarande svårt för, säger hon.

Fast även om hon inte var förtjust så utnyttjade hon mammans tro ibland.

- När jag studerade i England ringde jag och bad henne be för mig, säger Penny. Om jag hade prov.

Rebellisk tonåring på internatskola

Penny var bara fjorton år när hon skickades till en internatskola i engelska Devonshire, för att föräldrarna inte kunde hantera henne.

- Jag drack och rökte marijuana och rymde iväg till punk-konserter mitt i nätterna, säger hon. Jag hade alltid sett upp till min pappa och hans framgångsrika karriär och fick för mig att världen bestod av vinnare och förlorare. Pappa hörde till vinnarna och när jag kände på mig att jag aldrig kunde leva upp till den bilden själv så gjorde jag så här istället.

När hon fortsatte sina studier vid Oxford Brookes University blev telefonsamtalen hem till mamma av en annan sort.

- Då fick hon be för mig för att jag inte mådde så bra, säger Penny.

Penny varvade sina depressioner med pojkvänner och alkohol och ett socialt liv som hon nu i efterhand beskriver som horribelt.

I Finland kan du vara blyg utan att någon misstänker att du är knäpp.

- Alla skulle vara fantastiska, säger hon. Kvicka, smarta, roliga och glada och det värsta som fanns var om någon var blyg eller tråkig.

- Det var en avancerad konstform att vara social där och jag måste dricka för att klara av det.

Penny fick många goda vänner, men i takt med ansträngningarna kom också paniken.

- Panikattackerna blev starkare och starkare och till sist reste jag tillbaka hem. Där kunde jag inte lämna huset utan min mamma på ett halvt år och jag kände hela tiden skräcken hota mig. Jag var rädd för att förlora kontrollen, för att bli omhändertagen och för att explodera. Hela kroppen var full av adrenalin.

Excorsism och karismatiska gudstjänster

Pennys mamma gjorde allt hon kunde för att hjälpa till. Hon bad en väninna smörja olja i Pennys panna, i formen av ett kors, för att driva ut demonerna. Och hon tog med Penny till gudstjänsterna.

- Karismatiska gudstjänster där man föll och talade i tungor, säger Penny. Även mamma gjorde det. Jag tittade på och tyckte det var obehagligt, men hade ingen annanstans att ta vägen heller.

Penny Colston ler mot kameran
Jag var en cirkus, och allt omkring mig var också en cirkus, minns Penny. Penny Colston ler mot kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg panikångest

Tillsammans besökte de också Toronto Airport Fellowship Church där mänskor skrek och skrattade hysteriskt och lät som djur.

- Vissa skällde som hundar, säger Penny. Men den gången deltog inte mamma. Vi stod båda vid sidan om och såg på.

- Och nu är mamma inte alls så där karismatisk längre, säger Penny. Nuförtiden pratar hon om Gud på ett sätt som känns både bekvämt och behagligt för mig, och hon har blivit en av mina största förebilder.

Med tiden förändrades även Penny. Efter en lyckad terapi blev hon långsamt bättre och kunde börja träffa folk igen. Hon festade, studerade till journalist och jobbade på olika tidningar.

Mellan varven kände hon ändå skräcken för att misslyckas på jobbet, och när hennes pappa blev sjuk valde hon att flytta till Maine - där familjen numera bodde - för att ta hand om honom. Och det var där, vid den dataskärmen, som hon träffade Kaj.

- Egentligen var det helt självklart att jag skulle träffa min man på det sättet, säger hon.

- Jag har alltid tyckt bättre om att uttrycka mig själv i skrift än genom att prata.

Även Kaj gjorde sig bra i orden. Penny tyckte att han verkade både klok och excentrisk, och det är en åsikt som har hållit i sig.

Svartvit, gammal bild där två präster diskuterar över huvudet på en äldre dam
Att växa upp i strängt kyrkliga miljöer satte också djupa spår i Kaj Hedmans liv. Svartvit, gammal bild där två präster diskuterar över huvudet på en äldre dam Bild: Yle/Hanna Klingenberg att vara präst

Okej att misslyckas, okej att lyckas

Här i Finland jobbar hon som språklärare och som frilansande journalist för The International New York Times. Och hon trivs med det lugna, strukturerade liv hon fått tillsammans med Kaj.

- Folk jobbar inte för hårt här, säger hon. Och de spelar inte alltför svåra sociala roller.

- Kulturen, naturen, mänskorna. Jag hittade en slags balans i Finland som jag saknade i USA.

Här har hon också börjat trivas i metodistkyrkan.

- Det är ett stort mysterium för mig, säger hon. Att jag själv började tro på Gud till sist. Men jag har inte den där skräcken längre, och det är nog det Gud handlar om.

- Att då jag misslyckas så är det okej. Och då jag lyckas, så är det okej det också.

Penny medverkar i programmet "Paniken håller honom inomhus", där Kaj Hedman berättar om sitt liv.

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro