Hoppa till huvudinnehåll

Vita dukens psycho bitch - rebell eller reaktionär?

Gone Girl
Amy Dunne (Rosamund Pike) i filmen Gone Girl är en klassisk kylig Hitchcock-kvinna. Här anmäld försvunnen av sin make (Ben Affleck). Gone Girl Bild: SF Film gone girl

Amy Dunne i Gone Girl representerar en mycket intressant karaktär inom film - the psycho bitch. Men kämpar hon för en frigörelse från patriarkatet, eller representerar hon rent av en backlash för jämställdheten?

Psycho bitch är ett uttryck som ibland används för att beskriva en kvinna som anses agera irrationellt och våldsamt, till exempel på grund av (antagen) hormonell obalans. Enligt Urban Dictionary är en psycho bitch bland annat manipulativ, hämndlysten och på olika sätt desperat.

Aggression hos kvinnor är så kulturellt förbjudet att det kan vara en lättnad och njutning att se kvinnliga karaktärer släppa loss med psychobitch-beteendet.― Katariina Kyrölä, medieforskare

Inom film är såkallade psychobitch-karaktärer inte något nytt. Medieforskaren Katariina Kyrölä vid Åbo Universitet säger att de har varit mycket populära och beundrade genom hela den västerländska filmhistorien.

Typiska psychobitch-karaktärer är till exempel 1950-talets femmes fatales, Glenn Close i Fatal Attraction, Rebecca De Mornay i Hand That Rocks the Cradle och Sharon Stone i Basic Instinct.

- Ofta är de här karaktärerna mycket attraktiva, intelligenta och sexuella - och farliga/attraktiva inte bara för män, utan också för andra kvinnor. De leker med traditionella kvinnliga roller och utnyttjar dem, men passar inte in i dem eller rent av hatar dem, vilket kanske är en orsak till att dessa karaktärer har varit så populära, säger Kyrölä.

- Aggression hos kvinnor är så kulturellt förbjudet att det kan vara en lättnad och njutning att se kvinnliga karaktärer släppa loss med psychobitch-beteendet.

I en artikel för Slate skriver Amanda Hess att varje era får den psycho bitch den förtjänar. Det tidiga nittitalets psycho bitch var den ogifta kvinnan, till exempel just Glenn Close i Fatal Attraction. Den fria kvinnan som har en affär med den äkta mannen och därmed utgör ett hot mot den perfekta hemmafrun, kärnfamiljen och sej själv. Till slut vinner förstås det goda över det onda, den perfekta hemmafrun vinner över den farliga singelkvinnan.

Nu har rollen förändrats. I Gillians Flynns succéroman Gone Girl från 2012 och filmversionen i regi av David Fincher från 2014 (Flynn står också för filmmanuset), är det den äkta hustrun som är psychobitchen. Vår tids hot finns alltså inne i kärnfamiljen.

Mansrättsaktivisternas mardröm

Huvudpersonen Amy Dunne, spelad av Rosamund Pike, är den perfekta hemmafrun paketerad i ett slags kyligt Hitchkock-kvinnoideal, hon är blond och kall och svåråtkomlig.

- Amy är en mycket komplicerad karaktär, särskilt om man läser boken med, säger Katariina Kyrölä.

I korthet går handlingen ut på att Amy iscensätter mordet på sej sjäv och sedan försöker sätta dit sin make för brottet. Hon stjäl hans sperma och uppger sej vara gravid för att få sympatier. Dessutom fejkar hon flera våldtäkter och dödar sitt ex.

Amy är alla mansrättsaktivisters mardröm, hon spelar offer och manipulerar hela sin omgivning.

Det är intressant att karaktären blir läst och tolkad så mycket genom hennes genus, något som inte skulle hända på samma nivå om det var en manlig karaktär.― Katariina Kyrölä, medieforskare

Flera feministiska filmrecensioner har ifrågasatt syftet med dessa scener och undrat ifall de ger det vatten på kvarnen åt sådana som tror att det största problemet för jämställdheten är att män blir oskyldigt anklagade för våldtäkt.

Samtidigt går det ändå att läsa en genomgående feministisk agenda i Amys beteende.

Ett begrepp som Gillian Flynn har myntat och kritiserat är the cool girl - den sköna bruden som gärna hänger med killarna, älskar fotboll och poker och häver i sej skräpmat och billig öl, samtidigt som hon är skitsnygg, smal och sexig inför den manliga blicken. Det är ett ideal som utgår från att allt som är maskulint kodat är lite bättre, men att en kvinna kan få vara med i gemenskapen ifall hon fogar sej i det begränsade utrymmet hon ges.

För att citera journalisten och bloggaren Peppe Öhman: “Det är inget fel med att vara the cool girl, men det är ett format som inte alltid är lika avslappnat befriande som det otränade ögat kanske tror. The cool girl spelar fortfarande enligt patriarkala spelregler.”

Amy i Gone Girl gör sitt bästa för att framstå som en cool girl i sin makes ögon. Men då han trots det visar sej vara otrogen med en yngre, coolare cool girl, förvandlas Amy istället till en annan stereotyp – en psycho bitch som kräver upprättelse.

Frigörelse eller fångenskap?

Är psychobitch-beteendet alltså ett sätt att lösgöra sej från partiarkatets bojor? Är Amy en feministisk karaktär, eller representerar hennes manipulativa sida tvärtom en gammal misogyn kvinnosyn?

Gillian Flynn har självi en intervju för The Guardian sagt att feminism för henne betyder att det ska kunna finnas också kvinnliga karaktärer som är onda, elaka och själviska. Hon hävdar ändå att hon inte skriver psychobitch-karaktärer, eftersom de saknar motiv till sina handlingar och därför lätt kan avfärdas just på grund av sin psychobitchighet.

- Det är omöjligt att säga om karaktären Amy är feministisk eller misogyn, men jag tycker att det är intressant att karaktären blir läst och tolkad så mycket genom hennes genus, något som inte skulle hända på samma nivå om det var fråga om en manlig karaktär, säger medieforskaren Katariina Kyrölä.

Kyrölä påminner om att Amys make, i filmen spelad av en extremt okarismatisk Ben Affleck, nog också är rätt motbjudande.

- Det vore löjligt om kvinnor i filmer bara kunde spela "trevliga" eller sympatiska roller. Arga kvinnor behövs, men att vara arg är nog inte automatiskt feministiskt, säger Katariina Kyrölä.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje