Hoppa till huvudinnehåll

Tjechovklassiker i seg clownteaterversion

Foto från clownteatergruppen Red Nose Clubs uppsättning av Tjechovs Måsen.
Niina Sillanpää som Nina i Red Nose Clubs uppsättning av Måsen. Foto från clownteatergruppen Red Nose Clubs uppsättning av Tjechovs Måsen. Bild: Tero Ahonen niina sillanpää

Clownteatergruppen Red Nose Club firar tioårsjubileum med en helaftonsuppsättning av Måsen. Under ledning av regissören Philip Boulay har gruppen lagt de röda näsorna på hyllan men fört in en del av clownteaterns estetik i rollarbetena.

Men resultatet är en rätt problematisk hybrid.

I Måsen löper som känt de missriktade känslorna kors och tvärs som trådarna i en spindelväv. Alla söker bekräftelse men på fel håll. De älskar olyckligt, tror sig åtminstone göra det, är kanske rentav lite förälskade i sin egen olycka.

Men att ta emot den kärlek som kanske redan ligger inom räckhåll är inte nog, det är för futtigt.

Som åskådare småskrattar vi åt deras fåfänga ambitioner samtidigt som vi berörs av deras oförmåga och bottenlösa förtvivlan.

Och samtidigt känner vi förstås så innerligt väl igen oss själva.

Jag kan gott förstå att Måsen tett sig som en lockande uppgift för Red Nose Club. I Tjechovs persongalleri är ju clowngestalterna nästan färdiga.

Men i det ligger också uppsättningens största problem.

Foto från clownteatergruppen Red Nose Clubs uppsättning av Tjechovs Måsen.
Foto från clownteatergruppen Red Nose Clubs uppsättning av Tjechovs Måsen. Bild: Tero Ahonen red nose club

Senkommen traditionsförnyelse

Ensemblen plockar fram det motstridiga och komiska i gestalterna med en iver som förefaller helt omedveten om hur Tjechov spelas på andra scener i dag. Inte minst här i teaterkarikatyrernas förlovade land.

För det är ett ju faktiskt ett tag sedan sedan Eino Kalimas Stanislavskij-influerade inlevelseestetik var norm.

Dagens skådespelare underkastar sig inte gestalterna, de dissekerar dem och kommenterar dem med iakttagarens blick. Och i den blicken ryms oftast både gyckel och medkänsla.

I betoningen av de komiska elementen känns Red Nose Clubs uppsättning därför mest som ett senkommet försök att slå in redan öppna dörrar. Och i gestaltningen av det tragiska mest av allt som smått klumpig.

Den som eventuellt hade hoppats på att den tidiga manusversion regissören Philip Boulay utgått ifrån skulle tillföra något nytt i dynamiken på scenen blir nog också besviken. Skillnaden mellan den här versionen och den auktoriserade är försumbar.

Men det allra märkligaste med Red Nose Clubs Måsen är nog att rollporträtten visserligen uppvisar en del clownliknande drag medan teaterclownen nästan helt försvunnit ur uppsättningen.

Vart försvann teaterclownen?

Den springande punkten i clownteater är ju att gestalten etablerar en helt ny nivå i spelet. Skådespelaren går inte direkt in i sin roll utan gestaltar en clown som i sin tur tolkar och kommenterar rollen.

Och den länken har också ett helt eget och självständigt förhållande till publiken.

Titta på mig! Se vad jag gör! Roar det er? Ska jag ta ut svängarna ännu mer?

I Måsen syns den här publikfriande, exhibitionistiska nivån knappt alls. Och ändå är det just i den nivån uppsättningen hade kunnat markera skillnaden till alla andra kommenterande Tjechov-tolkningar.

Uppsättningens enda clownroll i mask görs av Teemu Aromaa i rollen som Jakov. Drängen Jakov är en liten biroll men ändå är Aromaa nästan oavbrutet närvarande på scenen.

Från sin position i marginalen delar han vår roll som iakttagare samtidigt som han stumt och sorgmodigt låter oss ana gestaltens egen syn på känslotrasslet.

Men den enda i skaran som verkligen slänger sig in i direkt kontakt med publiken, mäter effekten av sitt agerande både hos oss och rollerna i det skådespel som gestaltas, är Minna Puolanto som uppsättningens uppburna skådespelardiva Irina Arkadina.

Med en blinkning till oss i salongen signalerar hon ett samförstånd: ’Jaja, nu spelar ju kärringen på känslosträngarna igen men de andra där på scenen tycks ju inte genomskåda det. Men ni har roligt. Så kanske jag ska låta henne späda på ytterligare ...?’

Det frejdiga greppet hade uppsättningen gärna fått odla betydligt frikostigare. I de övriga tolkningarna saknas det direkta tilltalet nämligen helt.

Nakna rolltolkningar

Ensemblen är ojämn - också ojämnt utnyttjad - men ibland glimtar det till.

Foto från clownteatergruppen Red Nose Clubs uppsättning av Tjechovs Måsen.
Ett sällsynt ögonblick av intimitet. Jari Virman och Minna Puolanto som mor och son i Måsen. Foto från clownteatergruppen Red Nose Clubs uppsättning av Tjechovs Måsen. Bild: Tero Ahonen minna puolanto

I sitt förhållande till den uppburna skådespelarmodern Arkadina framstår t.ex. Konstantin som en utpräglat skicklig manipulatör i Jari Virmans tolkning.

Och bland de mindre rollerna tar Nora Raikamo rollen som den frustrerade förvaltarhustrun i besittning med en auktoritet som nästan stjäl showen.

Bägge blottlägger skickligt sina rollers innersta drivkrafter.

Men utan det explicita clownskiktet finns det inte mycket som skiljer den här versionen av Måsen från den rådande tolkningstraditionens mainstream.

Vilket ju kan te sig smått ironiskt med tanke på att diskussionen om teaterns tradition kontra förnyelse löper som en röd tråd genom hela texten.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje