Hoppa till huvudinnehåll

Ordet sinnessjuk var en svordom

Mikaela och Krister Hjulfors står vid Esse å
Ibland har Krister Hjulfors sett tillbaka på sin tid på Roparnäs sjukhus som den bästa tiden i hans liv. Det har förvånat hustrun Mikaela. Mikaela och Krister Hjulfors står vid Esse å Bild: Yle/Hanna Klingenberg psykisk ohälsa

När Krister Hjulfors var ung var ordet Roparnäs en svordom. Att bli sinnessjuk och hamna på mentalsjukhuset var det värsta tänkbara, tills det drabbade honom själv.

Nu ser han Roparnäs som vilket sjukhus som helst. En plats man åker till för att bli frisk, som när man brutit armen eller benet.

Krister och hans fru Mikaela Hjulfors har fem barn tillsammans och tills de fick nummer fyra gick allting bra. Krister jobbade mycket och sysslade med politik på fritiden.

- Men sen blev han lite för aktiv, säger Mikaela. Jag undrade varför han aldrig hade tid för oss och varför han var hemma så sällan.

Krister minns perioden som kaotisk.

- Det hände så mycket på en kort tid, säger han. Vi sålde huset, vi skulle få vårt fjärde barn, vi beställde ett nytt hus och så fick jag nya uppgifter på jobbet. Dessutom var det riksdagsval.

Den sura kärringen

När Krister var hemma var han ofta irriterad.

Krister Hjulfors skrattar med dotter och hund
Familjen Hjulfors bor i Esse. Krister Hjulfors skrattar med dotter och hund Bild: Yle/Hanna Klingenberg psykisk ohälsa

- Han började svära, minns Mikaela. Allt var mitt fel och jag var bara den där sura kärringen som ville hålla gubben hemma. Han fick köra sitt eget race.

Krister säger att det var en underlig period. Han kände att något var fel, men visste inte vad det var.

- Jag var i gång hela tiden. Jag gick ut och röka stup i kvarten, också på nätterna. Det kändes inte bra.

- Och så kunde han fara ut och köra sent på kvällarna, minns Mikaela som aldrig visste vart han for.

- Men jag visste ju att han inte mådde bra. Det blev otryggt för både mig och barnen.

Trodde att någon jagade honom

Läkarna trodde att han var deprimerad, men när han skulle hämta ut sin medicin hade det redan gått så långt att han inte klarade av det.

- Jag kunde inte träffa någon, säger han. Så jag körde runt med bilen istället, i flera timmar. Och började tro att någon jagade mig.

Mikaela minns att Krister brukade stå vid fönstret och säga att någon körde av och an där ute för att hålla koll på dem och allt de gjorde.

- Till sist började jag nästan tro på det själv också, säger hon. Han var så bra på att berätta. Och jag var så trött. Vi hade precis fått vårt fjärde barn på fyra år, så det var full rulle överallt.

Snart insåg Krister hur pass sjuk han var.

- Jag var jättetrött i kroppen och huvudet höll på att sprängas. Jag var så uppe i varv. Allt kändes jobbigt och omöjligt.

- Jag hade stor familj, nybyggt hus och lån. Och nu hade jag blivit sjuk och klarade inte av att arbeta. Jag kände mig som Josef i brunnen. Att härifrån kommer jag aldrig upp.

Fick en diagnos

En morgon när Mikaela vaknade var deras köksbord fullt av saker.

- Jag hade tömt alla skåp för att skapa ordning, men det blev ju bara mera kaos.

Det var ingen snö den där julen. En konstig känsla överallt på något vis. En jul jag helst skulle vilja glömma.― Mikaela

I samma veva ändrade läkarna sig och gav Krister diagnosen bipolär störning.

- På ett sätt var det skönt med en diagnos, men det var också tungt att det gällde en psykisk sjukdom.

Det tog ett halvt år innan han kunde smälta det.

- Att jag som varit ung och aktiv, med i politiken, nu plötsligt fått en diagnos på en psykisk sjukdom. Det var inget jag talade öppet om.

Mikaela hade inte heller så många att tala med.

- Jag kunde prata ganska bra med min mamma, säger hon. Och med mina syskon. Men inte säger man ju allt åt de närmaste heller. Man vill fortfarande vara normal, som alla andra.

Frivilligt till Roparnäs

Efter diagnosen tog det tre veckor innan Krister varvat ner ordentligt. Sedan jobbade han ett och ett halvt år innan han blev trött på nytt.

- Och då for jag frivilligt till Roparnäs, säger han.

Allt han hade hört om sjukhuset var negativt och skambelagt.

- Roparnäs var något hemskt, säger han. En svordom.

Men det kändes lugnt och fridfullt när han väl kom fram.

- Och något i mig sa att det blir bra.

Eftersom han kom till en sluten avdelning fick han inte ha sin telefon och till en början fick han inte heller ha kontakt med vänner och bekanta.

Krister Hjulfors står med hela familjen samlad
Nu när barnen är större är det inte lika hemskt om samma sak händer igen, säger Mikaela. Krister Hjulfors står med hela familjen samlad Bild: Yle/Hanna Klingenberg psykisk ohälsa

- Men det var tryggt, säger Krister. Det fanns kunnig personal på varje skift och de hade alltid tid att lyssna och förklara.

Den bästa tiden i livet

Enligt Krister är det det en sjuk person behöver. Tid och medicin, rätt vård och så mycket information om sjukdomen som möjligt. Han minns hur de gick på morgonpromenad varenda morgon, att de drack eftermiddagskaffe i trädgårdsgungorna och att alla samlades för att göra en midsommarstång inför midsommar.

- Och så fanns det några smultronställen där och en liten harfamilj som skuttade omkring.

När Krister säger att det var den bästa tiden i hans liv så blir han avbruten av Mikaela.

- Nu vet jag inte hur du tänker, säger hon. Det var den absolut värsta tiden i mitt liv, och så säger du att det var din bästa tid?

Krister håller med om att det var en fruktansvärd period för alla i familjen.

- Såklart, säger han. Men på Roparnäs blev allting bra. Efter sex veckor blev allt som vanligt igen, och det är det jag menar.

Vi har aldrig haft det så bra som vi har det idag.

- Det blev en vändpunkt i mitt liv.

Vill inte vara utan sjukdomen

Efter tiden på sjukhuset har han också varit mera öppen om sin sjukdom.

- Den finns med oss, säger han. Men den styr inte våra liv. Och jag skäms absolut inte för den längre. Jag skulle inte ens vilja vara utan den.

- För det mesta lever vi ett helt normalt familjeliv.

- Om det nu finns några normala liv.

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro