Hoppa till huvudinnehåll

Carmela Walder: Trumpetsvamp är höjden på fröjden

Carmela Walder är redaktör på Svenska Yle och arbetar för Radio Vega Östnyland.
Carmela Walder är redaktör på Svenska Yle och arbetar för Radio Vega Östnyland. Bild: Yle/ Bettina Aspfors carmela walder

Den här hösten har varit underlig på många sätt. Det går fortfarande att vara utan handskar och halsduk, trots att vi är i slutet av oktober. Exceptionellt sällan har paraplyet kommit till användning.

Jordbrukare var oroade för hur mycket av skörden som skulle bli otröskad. Den mognade flera veckor senare än vanligt. Jag ser allt flera östnyländska bönder på sociala medier nöjt konstatera att allt är skördat, bland dem Henrik Creutz på Malmgård. Det har gagnat dem att det är torrt väder.

Dålig skörd

Men jag är sur. Ingenting är som det ska. Till mina största njutningar på hösten brukar höra att plocka svamp, men den här hösten har jag strövat runt i Sibboskogarna förgäves.

Under sensommaren, i juli, fanns det en del kantarell. Sen kom torkan. Efter det har jag hittat lite trattkantareller på ovanliga ställen. De finns nere i dalarna, inte i bergskrevorna i år.

Förra veckoslutet gick jag tre timmar i skogen och saldot var några torra trattisar i bottnen av min korg. Det blir ingen svamprisotto i vinter till mina barns stora förtret.

Sannäs on my mind

Jag har plockat svamp sedan jag var liten. Vägen gick genom Sannässkogarna upp på det vi kallade för Hallonberget. Det har alltid känts som en stor belöning då man ser en hel matta av trattkantareller sprida ut sig eller då man hittar en liten söt karljohanssvamp som maskarna ännu inte har hunnit äta full med hål.

Jag kommer ihåg hur jag älskade att bläddra i mina föräldrars svampbok för att se vilka svampar jag kände igen. Där fanns kremlor, soppar och fårtickor. Vissa svampar var mer intressanta än andra: den gula fingersvampen och taggsvampen såg extra roliga ut.

Vilse i storskogen

Mina barn har fått finna sig i släktens svampintresse. Vi går ut i skogen i samlad trupp, det är mormor och morfar, kusiner, morbror med fru och diverse andra. Morfar är alltid ett bra sällskap, han kan så många bra svampställen.

Men min yngsta dotter vägrar komma med mig till svampskogen numera, om inte mormor eller morfar är med. För ett par år sedan gick vi vilse ordentligt i Sibbo storskog. Jag har promenerat där i åtminstone tjugo år, men vi vek av åt totalt motsatt håll. Mörkret föll och vi hittade fortfarande inte ut. Alla barn grät.

Till slut hörde jag trafikbrus. Vi gick åt det hållet. Vi kom till motorvägen och möttes av ett två meter högt älgstängsel. Jag vet inte varifrån dottern på fem år fick energin att klättra över stängslet. Sedan stod vi vid motorvägskanten med bilen på flera kilometers avstånd. Vi kom hem men hon sade ”Aldrig mera”.

Det är otroligt beklagansvärt att hon inte kommer med längre. Alla barn borde få uppleva skogens stillhet och finnandets glädje. Det är en otroligt bra motvikt till den stress vi moderna människor får uppleva.

Vi mår bra av att lämna skärmarna hemma en stund och inte vara ständigt uppkopplade, .

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland