Hoppa till huvudinnehåll

Fyra barn och finlandssvensk teaterhistoria

Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
Rita (Marika Parkkomäki) och Göran Viktorin (Marcus Groth) på järnvägsstationen i Helsingfors 1945. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Svenska Teatern rivet ur mitt arkiv

Tomas Jansson minns då han för första gången på en finlandssvensk teater såg en värld som kom nära hans eget liv.

Ur programbladet till pjäsen Härlig är jorden.
Programbladet. Ur programbladet till pjäsen Härlig är jorden. Bild: Tomas Jansson/YLE härlig är jorden

Oktober 1995. Ingen debatterar bristen på nyskriven finlandssvensk dramatik, ingen verkar tycka det är intressant att skriva pjäser om vår vardag och verklighet. Anders Larssons Två män i ett tält tidigare samma år är undantaget som bekräftar regeln. Ska man uppleva något som handlar om ens liv som finlandssvensk, ska man köpa en roman. Inte gå på teater.

Så kommer Joakim Groths Härlig är jorden till Svenska teaterns stora scen, pjäsen som berättar den finländska efterkrigsgenerationens historia i finlandssvenska miljöer.

Jag minns hur jag sitter i teatersalongen och blir så glad över att få ta del av en verklighet och en historia och en miljö som jag har en relation till. Även om det inte riktigt var min generations historia – jag är knappt tio år yngre än Joakim – känner jag ändå igen så mycket.

Kanske är det just då, på Svenska Teatern, som ett frö planteras i min hjärna. Att, sådana historier kan beröra mera, de där som handlar om just min värld. Och eftersom det är så, varför spelas det då så sällan finlandssvensk dramatik på de finländska scenerna?

Fem år senare gör jag mitt första radioreportage om det, och inser att teatercheferna inte verkar bry sig. Det är först under 2015 som något på allvar håller på att förändras - och då också framför allt tack vare ett massivt stöd från Kulturfonden.

Sorg och kärlek, bitterhet och värme

Men nu är det 1995, och en historia som bär på mycket sorg, människor som aldrig kommer loss från krigets upplevelser, det är skilsmässors bitterhet och det svåra med att hitta ett liv, sitt liv.

Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
Åsa Karlsson (idag Salvesen), Åsa Nybo, Nina Hukkinen och Marika Parkkomäki. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Stefan Bremer. härlig är jorden

Den dominerande känslan är ändå en värme och kärlek, med väldigt många förlösande skratt som extra krydda, en komik som aldrig skrattar bort allvaret.

Att Härlig är jorden var fylld av kärlek, får jag också bekräftat när jag träffar skådespelaren Marika Parkkomäki för att fira produktionens 20-årsdag med en kopp kaffe.

Så var det ju dessutom det här med de fyra barnen. Och det där traditionella avslutningsskämtet som Marika fick uppleva under pjäsens allra sista föreställning.

Dem ska jag återkomma till.

Fyra timmar och fem decennier

Det är mycket som är speciellt med produktionen.

Som att den är fyra timmar lång. En fyra timmar lång talpjäs på Svenska teaterns stora scen, det var en så omöjlig tanke att Joakim Groth fick skäll av marknadsföringsavdelningen.

- Jo de har nog grälat en smula på mej, de är inte alls nöjda med att den är fyra timmar, berättar han hösten 1995 i en intervju för Kulturmagasinet Razzia.

regissören Joakim Groth på ett foto från 1995.
Dramatikern och regissören Joakim Groth 1995. regissören Joakim Groth på ett foto från 1995. Bild: Svenska Teatern Joakim Groth

- I något skede tänkte jag nog att jag sku dela upp materialet i två delar, men jag har alltid tänkt den som en helhet. Och sen så, det är en berättelse om ett helt liv och om en generations väg från 40-talet till vår tid. Det tar sin tid att berätta den historien.

Kärlek och solförmörkelse

Historien startar i nutid, med tre barn på krigsveteranpappans begravning. Han har skjutit sig, och de försöker förstå varför.

Så förflyttar vi oss fem decennier bakåt i tiden, med att barnens föräldrar stiger fram på scenens järnvägsstation; Marika Parkkomäki och Marcus Groth som Rita och Göran Viktorin.

Hennes fästman är rapporterad saknad, han har en skottskada i benet. De känner inte varandra ännu, men tillsammans med vänner har de samlats för att i juli 1945 uppleva den totala solförmörkelsen.

Så börjar deras nya gemensamma liv, och ett fyra timmar långt teateräventyr.

Med på Topp4-listan

Det var något speciellt med Härlig är jorden också för Marika Parkkomäki.

- Ja men klart den var jätteviktig, och nånstans i hjärtat har jag burit med mej Rita Viktorin under alla år. Den hör nog till mina tre viktigaste teaterupplevelser.

Tillsammans med?

Marika tänker efter några sekunder.

- Nå jag måste i alla fall ta med fyra. Förutom Härlig är jorden är det No Return och Caligula (två regier av Cezaris), och så sommargrejen Som ni vill ha det (regi Ralf Långbacka).

Ur programbladet till pjäsen Härlig är jorden.
Ur programbladet. Ur programbladet till pjäsen Härlig är jorden. Bild: Tomas Jansson/YLE härlig är jorden

Men vad var det som gjorde Härlig är jorden så speciell?

- Den gjordes med ett så stort hjärta. Den var också jätterolig att spela, det här att få spela ett helt liv, en och samma mänska under fem decennier.

- Så drog den också så mycket publik, och det var en publik som ofta levde med. Sånt ger en jättemycket energi att spela.

- Jag är grymt tacksam för att jag har fått göra en sån roll.

Tre mammor och en pappa

Fyra babyn och föräldrarna.
Fyra föräldrar från skådespelarensemblen, fyra babyn och en musikerpappa - Ville Hukkinen (uppe t.v.) som gjorde föreställningens musik. Fyra babyn och föräldrarna. Bild: Charlotta Boucht härlig är jorden

När Marika tillägger att det på något ogripbart sätt fanns ”så mycket kärlek” kring produktionen, skrattar hon till och minns att det inte bara handlar om något metafysiskt plan.

- Vi var faktiskt fyra i ensemblen som gjorde och fick barn under processen.

Inte med varandra, bör kanske tilläggas. Tre mammor, och en pappa.

- Det var en produktion som, mänskorna som var med, det är många som har vandrat med en i livet sedan dess. Vissa mer och vissa mindre, men det var något alldeles speciellt med den där ensemblen.

Prisbelönad Parkkomäki

Som Rita Viktorin gjorde Marika Parkkomäki också sitt genombrott för den breda publiken.

Skådespelare ur Härlig är jorden-ensemblen, och de fyra barnen.
Föräldrarna och barnen, tio år senare. Skådespelare ur Härlig är jorden-ensemblen, och de fyra barnen. Bild: Anna Groth härlig är jorden

Ändå var det en slump att hon alls fick rollen.

Det var egentligen Stina Rautelin som skulle spela Rita, men hon fick ett jobb i Stockholm och hoppade av. Marika hade i sin tur nyss lämnat Teater Viirus där hon hade jobbat sedan tiden i teaterhögskolan, och fick erbjudandet att spela Rita.

Det var en fantastisk roll, och en fantastisk rollprestation som vägde tungt när hon senare tilldelades det prestigefyllda Nuori Suomi-priset.

Efter premiären var det inte heller någon som längre ifrågasatte pjäsens längd. Uppsättningen drog storpublik, och kritiken var stormförtjust.

”Sällan har en talpjäs på Svenska teatern fått ett så varmt mottagande av publiken och av kritiken”, står det i Uppslagsverket Finland.

Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
Niklas Häggblom, Hellen Willberg och Sam Huber som storstadsgårdsbarn. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Stefan Bremer. Joakim Groth,härlig är jorden

”En bedrift i klass med Woody Allen”, skrev svenska Aftonbladet.

Och i Dagens Nyheter skrev Kristina Rotkirch att produktionen ”redan har gått till teaterhistorien som pjäsen vars fyra timmar känns som fyrtio minuter”.

Så minns jag det också. Alla fyra timmar behövdes för att man på allvar skulle hinna försvinna i den värld och de känslor som spelades fram. När allt var över hade man så gärna stannat tillsammans med Viktorins i fyra timmar till.

I min recension från 1995 kallade jag Härlig är jorden för ”den samtida finlandssvenska teaterns viktigaste verk, som pjäs men framför allt som uppsättning”.

Igenkänningsfaktorn var så hög, det där som bara kan uppstå när dramatikern skriver utifrån samma värld och erfarenheter som vi i publiken.

Det handlade om allt från krigstrauman som inte vill släppa greppet om det finländska samhället, via höghusgårdarnas lekar och vaktmästare, till den finlandssvenska vardagen

”Det var en mångårig dröm”

För regissören och dramatikern Joakim Groth handlade det om en mångårig dröm som gick i uppfyllelse, det var faktiskt också den första pjäs som han både skrev och regisserade.

- Det var först med Härlig är jorden som jag vågade börja regissera mina egna pjäser, berättade han i radioserien Scensamtal flera år efter premiären.

- Fram till dess ville jag alltid ge mina pjäser ifrån mej. Men det här var en pjäs som jag hade burit på mej så länge och jobbat så mycket med. Den var så kär, så den pjäsen hade jag aldrig kunnat ge åt nån annan.

Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
70-talsaktivism. Hellen Willberg, Åsa Karlsson (idag Salvesen), Oskar Silén och Max Bremer. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Stefan Bremer. åsa karlsson

Du visste naturligtvis att du hade material för en stor pjäs, så det var litet nu eller aldrig?

- Ja lite så var det nog, och därför ville jag också ha med allt i den pjäsen.

Favoritscener

När jag träffar Marika Parkkomäki, undrar jag om hon minns några favoritscener från produktionen.

- Ja, många.

Som?

- Som slutscenen när jag är riktigt gammal och, den där känslan, när man efter nästan fyra timmar får ett slags happy end, att livet för en gångs skull är rättvist. Ritas liv hade varit tungt, men till slut fick jag göra henne gammal och lycklig. Det var fint.

- Och så den där solförmörkelsescenen, när Marcus och min karaktär blir förälskade. Sånt minns man.

Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
Stunden alla väntat på, solförmörkelsen i juli 1945. Rabbe Smedlund, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Marcus Groth, Robert Enckell, Nina Hukkinen. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Stefan Bremer. rabbe smedlund

- Egentligen finns det många. Det var väl bara när Rita var medelålders och bitter efter skilsmässan som hon var tung att spela. Som ung var hon ju så öppen och glad och kär, och så blev hon så bitter.

- Men lyckligtvis fick hon bli lycklig till slut.

Practical joke

Så var det skämtet som tekniken serverade.

- Det var ju så på den tiden, att de hittade på något när man spelade sista föreställningen, serverade riktig konjak istället för saft eller sånt.

- Här så... Det var en scen där jag skuffade en barnvagn, där låg en docka då, och när jag tittar ner i vagnen ser jag att nån har satt fast enorma öron på dockan. Sen ska Nina Hukkinens karaktär komma in och beundra babyn och säga att den precis liknar mej, och när hon sen oförberedd tittar ner i vagnen och ser de där öronen och ska säga repliken så... Vi kunde inte låta bli att brista ut i skratt.

- Jag är säker på att ingen i publiken förstod nånting av vad vi skratta åt den gången.

2015 återvänder Groth till temat

När Härlig är jorden nu fyller 20 år, slås jag av två saker som händer precis nu.

I Vasa återvänder Joakim Groth till samma värld när han regisserar Lars Sunds roman Tre systrar och berättelse, som liksom Härlig är jorden tar sin avstamp i det efterkrigstida Finland.

Och i Stockholm får pjäsens förebild – Staffan Göthes En uppstoppad hund – en ny premiär i december.

Det får mig att fråga Marika vad hon skulle tycka om att själv spela Rita Viktorin i en ny uppsättning av Härlig är jorden.

- Jag sku absolut vilja göra den en gång till! Fast, jag är väl för gammal för den rollen idag.

- Men för ett år sedan hitta jag en vhs-kassett med en bandning av föreställningen. Om inte annat så borde vi absolut ha en reunion, och titta på den.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje