Hoppa till huvudinnehåll

Efter 20 år i Finland: Vi hade gärna bott på en mindre ort

Radband i finsk keramikskål
När det finska och irakiska går hand i hand. Radband i finsk keramikskål Bild: Yle/Anna Savonius finland-irak

Utan det finska språket är det svårt att klara sig i Finland, säger Athra och Muhanad. Men deras barn har fått växa upp i fred, gå i skola, studera och skapa sig ett eget liv - och det är viktigast.

Han smugglades till Finland i september 1993, hon kom två år senare med barnen, 11 och 13 år gamla, från flyktingläger i Jordanien. Under Gulfkriget stod det klart att vi måste fly, säger Muhanad, efter två perioder i fängelse. Barnen måste få växa upp i trygghet.

"Vi har bott på samma plats i över 20 år"

Deras hem är en spännande blandning av rötter och nutid. Skisser med motiv från Irak och Oiva Toikkas fåglar i rad på hyllorna. Ljusa färger och en intensiv doft av gott kaffe.

Athra och Muhanad al-Nawas har bott över 20 år i Finland.
Paret har bott över 20 år i Finland. Athra och Muhanad al-Nawas har bott över 20 år i Finland. Bild: Yle/Anna Savonius muhanad

Den lilla radhuslägenheten i norra Helsingfors är full av foton, på familjemedlemmar fotade i Irak, på barn och barnbarn. Den lilla trädgården står nu i höstskrud och bakom de färggranna buskarna finns en rymlig lekplats.

- Här lekte våra barn när vi kom och nu leker barnbarnen där. Vi har bott på samma plats i över 20 år, berättar paret, 59-åriga Athra och 64-åriga, cancersjuka Muhanad.

På små orter kan man integreras bättre

Familjen al-Nawas har bott på samma ställe under hela sin tid i Finland. Ändå hade de önskat annorlunda, i början.

- Vi hade gärna bott på en mindre ort, som Borgå eller Ekenäs, säger Muhanad. Då måste man få kontakt med lokalbefolkningen för att smälta in. Man tvingas tala språket.

Paret beklagar att vi för samtalet på engelska. Finskan räcker helt enkelt inte till. Språkkurserna var för korta, med alltför långa mellanrum, vi hann glömma det vi lärde oss, säger de.

Muhanad använder radbandet för att tänka, tankarna löper bättre, säger han.
Tankarna löper bättre, när pärlorna rasslar mellan fingrarna, säger Muhanad. Muhanad använder radbandet för att tänka, tankarna löper bättre, säger han. Bild: Yle/Anna Savonius radband

Man måste kunna språket för att få jobb

- Finnarna är inte sociala, de pratar inte så vi kunde inte öva. Det här var på 1990-talet. I det här landet måste man kunna språk för att få jobb och bli en del av samhället.

För dem blev integrationen halvvägs. De prövade på ströjobb, på egen restaurang men det fungerade inte. Nu är det för sent, Muhanad är sjukpensionär och Athra blir pensionerad om några månader, efter utdragna förhandlingar.

Athra al-Nawas i mitten på gammal bild från sitt undervisningskök i Irak.
Athra al-Nawas i mitten på gammal bild från sitt undervisningskök i Irak. Athra al-Nawas i mitten på gammal bild från sitt undervisningskök i Irak. Bild: Yle/Anna Savonius athra al nawas

Athra var hushållslärare i Irak och älskar matlagning. Här har hon jobbat i köket - och där finns ingen att prata med, säger hon. Nu är det barn och barnbarn, släkt och vänner som upptar hennes tid.

Saknar livet i Irak

- Visst saknar jag livet i Irak. När vi var unga var tiderna annorlunda, vi gick på fester och ut på stan - och klädde oss i minikjolar. Det Irak finns inte mer, funderar hon.

Så här såg modet ut när Athra al-Nawas var ung.
Så här såg modet ut i Irak när Athra al-Nawas var ung. Så här såg modet ut när Athra al-Nawas var ung. Bild: Yle/Anna Savonius minikjolar

Athras språkkunskaper blev halvvägs och hennes engelska är inte heller flytande. Det är frustrerande - och det är också frustrerande att barnbarnen inte kan besöka det forna hemlandet och höra hur språket där låter, funderar hon. Språk är mera än ett språk - det har alltid ett sammanhang, en historia.

Athra al-Nawas har bott i Finland i 20 år.
Hon har bott i Finland i 20 år. Athra al-Nawas har bott i Finland i 20 år. Bild: Yle/Anna Savonius irakiska

Flera irakier har kontaktat Muhanad

Inströmningen av landsmän i Finland väcker allehanda tankar hos Muhanad. Han betonar att många är migranter, inte flyktingar.

- De som kommer kan indelas i tre kategorier; de som hotas till livet och behöver asyl, de som vill komma hit och leva i fred och de som drömmer om ett nytt liv i Europa.

Det blir enligt honom svårt för myndigheterna att dra gränser här. Han stöter dagligen på irakier i det lokala köpcentret och bedömer att många nog är ute efter äventyr också.

- Det gäller att sålla ut dem som faktiskt är i behov av skydd, säger han.

"Vi vet inte längre vilka som är våra vänner"

Det är inte lätta tider för någon i Mellanöstern nu, funderar paret.

- Tidigare var vi nog på det klara vem fienden var - Saddam Hussein och hans män. Nu vet vi inte ens vilka som är våra vänner.

Paret flydde då Irak försökte invadera Kuwait.

- Då sade min fru att nu räcker det, nu för vi barnen i säkerhet, berättar Muhanad. Själv hade han varit fängslad i två repriser på grund av sina politiska åsikter.

Muhanad al-Nawas med sitt radband.
Muhanad med sitt radband. Muhanad al-Nawas med sitt radband. Bild: Yle/Anna Savonius muhanad al-nawas

Han smugglades till Finland. Frun och barnen kom hit ett drygt år senare, via flyktingläger i Jordanien och Röda Korset.

Shia och sunni inte i konflikt förr

Paret är ett exempel på att det inte alltid förekommit konflikter mellan de två stammarna inom islam, shia och sunni. Athara är sunni och Muhanmad shia. Hon är hemma från Bagdad, han från Nasariya i söder.

- På 1950- och 60-talen var äktenskap vanliga mellan grupperna, säger de. Tiden var annars också annorlunda då.

Frågeställningarna kring shia och sunni har blivit aktuella också i Finland i och med mosképlanerna. Muslimerna i Finland har velat undvika oroligheter mellan grupperingarna.

Sunnirna utgör över 80 procent av alla muslimer i världen medan shiorna utgör bara en tiondedel. Siffrorna på hur många shiorna är varierar mellan 120 och 170 miljoner.

Barnens framtid viktigast

Mest lyckliga är Athra och Muhanad över att deras två barn har fått ett gott liv. Dottern är gift i Schweiz och sonen i Finland. Båda har studerat, avlagt examen och fått jobb.

- Det var också viktigast för oss att de får ett bra liv. Finland är vårt hem och beslutet att komma hit har gett oss ett liv i fred, och det är vi tacksamma över.