Hoppa till huvudinnehåll

Monologer i dialog på Universum

Foto från Monologer i dialog.
Foto från Monologer i dialog. Bild: Tani Simberg monologer i dialog

I Sirius Teaterns nya uppsättning Monologer i dialog bjuds publiken in till en gemensam stund av reflektioner över livets föränderlighet och förgänglighet. Anders Larsson och Susanne Ringell står för texterna, två monologer som trots helt olika tilltal småningom växer ihop.

Välkoma, stig in. Få det vara kaffe eller te?

Skådespelarna Paul Holländer och Paul Olin cirkulerar som två drivna kypare mellan de dukade borden i Universums teatersal.

Stämningen är familjär och intim men samtidigt är publiksorlet mer dämpat än det brukar vara inför en föreställning.

Kanske det är för att vi inte är riktigt säkra på vad den här oväntade kaffesitsen anknyter till.

De höga fönstren och ljusstakarna på fönsterbrädena påminner oss om att den här salen ju faktiskt tidigare har varit ett kyrkorum.

Varsamt har uppsättningen sått ett litet frö av ro och andakt inom oss innan den börjat ens. Och när Paul Holländer så slår sig ner i stolen framför oss är vi redo att lyssna koncentrerat.

Till historien om en man som inledningsvis deklarerar att han har tre saker att vara stolt över: en mor, en hustru och en Volvo Amazon från 1962.

Foto från Monologer i dialog.
Paul Holländer i En sista bilfärd. Foto från Monologer i dialog. Bild: Tani Simberg monologer i dialog

En sista bilfärd

I den bilen har mor och son färdats genom sina älsklingslandskap många gånger. Men någon gång måste vara den sista.

Anders Larssons monolog En sista bilfärd är en minnesresa och ett avsked men också en betraktelse över hur döden påverkar oss som blir kvar när en närstående gått bort.

I vår plötsliga insikt om tillvarons förgänglighet förändras inte bara förhållandet till de levande.

Att också Amazonen börjar strejka när modern gått bort blir t.ex. upptakten till en rad räddningsförsök med paniken nödtorftigt dold under beskrivningen av de farsartade turerna.

Med god blick för det absurda i situationen skildrar Larsson hur viktiga och symbolladdade också tingen blir i våra försök att hejda förgängligheten, rädda minnena.

Varje mänska är en sjö

I Susanne Ringells text In transit är anslaget ett helt annat men samtidigt växer den efterhand ihop med Larssons.

Bägge rör sig i samma geografiska landskap, delar samma resor, men i Ringells text växer monologen fram som ett associativt tankeflöde som strömmar och ändrar form lika oavbrutet som det vatten som ständigt finns närvarande i texten.

’Flytta, flyta ... Mot havet, insjöhavet. Varje människa är inte en ö, varje människa är en sjö.’

Ringell leker fram den poetiska texten med nonsensrimmarens upptäckarglädje men ur varje kolliderande ordpar växer nya sammanhang fram.

Medan den fysiska färden går längs färjrutten till Sverige och Vätterns stränder växer texten till en betraktelse över livet som resa och genomresa, passerade gränser och gränslöshet.

Växa, flyta ihop, flyta isär, uppgå, försvinna ...

Ur Vätterns djup stiger det drunknade konstnärsparet Ester Ellqvist och John Bauer upp och rinner in i ett resonemang om konstnärskap, integritet och rätten till det egna skapandet.

Jaget i monologen låter sig inte fixeras, lika lite som skådespelaren som framför den.

Foto från Monologer i dialog.
Paul Olin i In transit. Foto från Monologer i dialog. Bild: Tani Simberg monologer i dialog

I sitt långa servitörsförkläde för Paul Olin tankarna till det förflutnas klosterbröder i det Vadstena vi passerar under resan samtidigt som det vilar något nästan androgynt över gestalten.

Starka texter bär utan åthävor

Att texterna är så olika till sin karaktär ger uppsättningen både dynamik och riktning.

Men samtidigt ställer de skådespelarna inför en rejäl utmaning.

Bägge monologerna är nästan en timme långa, textmassan är alltså enorm. Och möjligheterna att diskret täcka eventuella minnesluckor i de närmaste obefintliga, speciellt i Ringells text som nästan har karaktären av en prosadikt.

Men det är inget vi i premiärpubliken behöver bekymra oss över. Texterna sitter.

Det som däremot saknas ibland är tilliten till dem. Tilliten till att de bär, utan stora utspel eller understrykningar.

Holländer och Olin står själva för uppsättningens regi och ibland tycker jag att de kunde ha bromsat varandra lite.

I En sista bilfärd smyger sig ibland ett lite teatermässigt berättartonfall in samtidigt som det forcerade tempot inte riktigt tillåter texten att andas och landa hos oss i lugn och ro.

I In transit är rytmen en annan, vilsam och reflekterande men också med understrykningar i tonfall och ljudvärld som ibland sticker ut en aning.

En stark text behöver inget stämningsmåleri. Less is more.

En gemensam stund

Det viktigaste i en monologföreställning är ju själva mötet där i rummet. Det direkta tilltalet och berättelsen vi allesammans deltar i för en stund.

Men den insikten präglar nog också Sirius Teaterns föreställning.

Gränsen mellan scen och salong är upplöst och känslan av en gemensam resa påtaglig.

Och det är i all sin enkelhet det värdefullaste teater kan åstadkomma.

Läs också