Hoppa till huvudinnehåll

En resa in i moderskapet

Anna-Mari Karvonen och Sofia Aminoff
Anna-Mari Karvonen (t.v.) har regisserat Sofia Aminoffs pjäs Stabat Mater, en "road movie" om moderskap och depression. Anna-Mari Karvonen och Sofia Aminoff Bild: YLE, Jessica Edén anna-mari karvonen och sofia aminoff

Regissören Anna-Mari Karvonen var lite rädd när hon gav sig i kast med Sofia Aminoffs Stabat Mater, en pjäs om moderskap och depression. Det kändes som om den egna förlossningsdepressionen låg för nära i tiden. Men det blev som att simma i en flod, mödolöst.

- Anna-Mari Karvonen, du har jobbat som regissör, dramaturg och koreograf sedan du blev klar från Teaterhögskolan år 2010. Du har bl.a. har regisserat Strindbergs Fröken Julie på Svenska Teatern och samarbetat både med Teater 90 grader och Blaue Frau. Ändå är du antagligen mera känd för den finskspråkiga teaterpubliken än för den svenskspråkiga. Berätta om dig själv. Vem är du, som regissör och människa?

Jag förändras hela tiden. Både som människa och som regissör. Egentligen definierar jag mig hellre som en person som skapar föreställningar än som regissör, eftersom jag i mitt arbete utgår från många olika yrkesroller, som bl.a. dramaturg och koreograf.

Jag har jobbat i väldigt många sammanhang, men för det mesta har det varit inom det s.k. fria fältet. Frihet är överhuvudtaget ett ämne som alltid har lockat mig och något som jag ständigt söker genom det jag gör.

Ofta har jag sökt friheten i mitt arbetssätt. Jag har alltid så långt som möjligt själv velat bestämma med vem, var och hur jag jobbar. Jag vill vara fri från det jag som inte känner sig fritt. Eller, för att uttrycka det klarare, från min jagbild, från allt det som jag föreställer mig att jag är och från de begränsningar som de här föreställningarna innebär.

Den stora modersmyten

–Sofia Aminoffs Stabat Mater, som du nu har regisserat för Radioteatern, är ju en pjäs som gör en djupdykning i moderskap – och inte minst i moderskap och depression. Vad var det som fascinerade dig här?

Jag var litet rädd att gripa mig an texten, eftersom det är så nyligen sedan jag själv blev mamma och i samband med det drabbades av en överraskande svår depression. Jag föreställde mig att jag ännu var alldeles för inne i den här problematiken för att kunna se den. Samtidigt kände jag ändå att jag kanske just tack vare mina egna erfarenheter på något intuitivt plan visste något som kunde vara viktigt att förmedla.

Ändå är det här abslout inget jag kunde klä i ord. I stället ville jag skapa något slags energi kring det hela – ljus, frid. För det är mycket man som människa kan lära sig både av att bli mamma och av att drabbas av depression. Oerhört mycket! Som att man måste lära sig både att ge sig hän och att ge upp. Liksom också vilken omtumlande upplevelse, nyordning och pånyttfödelse som kan följa av det här!

Texten närmar sig de här frågorna utan att tugga sönder dem, utan att grubbla alltför mycket kring dem eller försöka bortförklara dem! Tvärtom – den undersöker och omfamnar dem som en del av livets gång, som en del av vår kultur och vår fantasi, som en del av det stora rollspel som vi kallar liv.

Moderskap och depression är ett så stort och alltomfattande ämne att det egentligen inte handlar om psykologi på individplanet, utan om kulturen sådan den avspeglar sig i individen. Mödrar som dödar sina barn gör det aldrig ensamma. Och nu menar jag inte att det är omgivningen eller dåliga skyddsnät som är medskyldiga, utan den stora modersmyten som vår kultur har inplanterat i oss.

Saga och dokumentär

–När jag först läste Stabat Mater tyckte jag att det måste vara en otroligt svår uppgift för en regissör. Sofia Aminoff har ju själv karaktäriserat sin pjäs som en road movie om moderskap och här finns helt realistiska, nästan dokumentära scener som växlar med våldsamt expressiva drömscener där man flyger på fågelryggar och rider in i okända drömvärldar. Hur tänkte du när du började jobba med Sofias text?

Jag fascinerades av hur Sofia hade lyckats kombinera något väldigt intellektuellt med något liksom flödande och levande där hjärtat är oerhört närvarande. Hennes text är samtidigt en dokumentär och en saga. Det är en fascinerande kombination.

Jag läste texten flera gånger utan att helt inse vad här riktigt händer. Ändå hade jag redan vid första genomläsningen en stark känsla av att simma i en bäck, eller en flod, av någonting strömmande som förde mig med sig.

Den här första känslan kom sedan att gälla för hela arbetsprocessen. Jag lät allting bara hända, allt som kom emot mig under arbetets gång förde mig liksom bara vidare, mödolöst. Texten är på ett så underbart sätt stark och vidunderlig att den bara bär framåt.

–Kan du berätta litet om arbetet med pjäsen? Hur gjorde ni för att få den starka dokumentära känslan i de scener som beskriver de två skådespelarna, regissören och dramatikern som först planerar och sedan spelar in en pjäs om moderskap? Och hur var det att förverkliga drömscenerna?

Jag har ju jobbat tidgare med både Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Alma Pöysti och Edith Holmström. De är alla fyra stämda i var sin, alldeles egna, tonart och därtill fantastiska och modiga människor. De känner till mitt sätt att arbeta, där man hittar fram till rollgestalterna den inre vägen, genom sitt eget sätt att vara, genom att tala med sin egen röst.

För den här texten passade det bra att utgå från det egna jaget och jag tror att både den dokumentära känslan och det drömlika i föreställningen bottnar i det här.

–Vad ser du som de största skillnaderna mellan att jobba för teaterscenen och för radion?

I radion sker allt genom ljudet. Tystnaden är radions motsvarighet till scenens tomma plats. Jag skulle önska att det i hörspel överlag fanns ett större mod att låta bli att fylla den där spännande tystnaden. För det är genom den som lyssnarna verkligen kan upptäcka och bli varse innehållet.

Radion är också en stor utmaning – man vet aldrig hur lyssnarsituationen ser ut. När jag skriver för scenen vet jag att folk som kommer för att se din pjäs har valt att komma till teatern, öppna och hungriga och redo att bli utmanade.

En vilja att gå för långt

–Kan du hitta några gemensamma nämnare för dina föreställningar? Hur ser de ut? Finns det en temperatur, ett tempo, en rytm som är dina?

Mina föreställningar verkar ha en tendens, en viss envis vilja, att gå väldigt långt, ibland för långt…

När jag gör mina föreställningar är jag ute efter ett sätt att vara, det vill säga jag vill hitta olika företeelsers specifika sätt att vara och ett sceniskt uttryck för just detta. När jag kommer fram till det rätta sättet att vara, föds sedan en naturlig rytm och allt det övriga ur detta.

För att konkretisera: när jag i våras regisserade Blaue Frau i föreställningen Windows fick jag, efter långa och slitsamma repetitioner med en mycket krävande text, plötsligt en känsla av att skådespelarna skulle ligga på scenen.

Det här sättet att vara, rent kroppsligt – lättjefulla, orörliga, nästan döda – kändes plötsligt som det rätta i förhållande till texten och det hela slutade med att skådespelarna fick ligga på scenen under nästan hela föreställningen.

Efter en tid kom jag i alla fall fram till att det här inte räckte. Och slutresultatet blev sedan att vi begravde skådespelarna där de låg på scenen, vi täckte dem med ett slags svart gummimjöl så att bara enstaka kroppsdelar stack fram.

Jag tycks också ha en svaghet för intill utmattning långa föreställningar, och för min del hade den här föreställningen gärna fått vara fast i ett helt dygn. Det gör det möjligt för saker och ting att öppna sig på nytt och på nytt.

Jag tycker det finns en skönhet i att låta saker växa fram, men jag vill också visa hur de sedan upplöser sig, hur allt det som har fått liv också sjunker undan och försvinner samma väg som det kommit.

–Finns det speciella teman som intresserar dig?

Jag intresserar mig för närvaro och frånvaro, för tystnad och död. Och ja, om den här intervjun skedde ansikte mot ansikte i stället för virtuellt, skulle jag nu skratta för att visa att jag varken är galen eller hemskt allvarlig. Eller – antagligen är jag bägge, men i allt mitt arbete finns det också alltid någon form av humor. Och inte svart humor, utan tvärtom en ljus humor.

Att låta sig roas av saker och ting är det bästa som finns! När man upplever något som roligt, öppnar det samtidigt upp för en förståelse.


Stabat Mater sänds i Radio Vega onsdag 28.10 kl. 21.05 och söndag 1.11 kl. 15.03.

Här kan du också lyssna på Anna Dönsbergs intervju med Sofia Aminoff

... och läsa Tomas Janssons intervju med henne:

Tomas Jansson intervjuar Sofia Aminoff

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje