Hoppa till huvudinnehåll

Finlandssvensk sci-fi-roman lyckas inte engagera

android av marcus prest
Marcus Prests bok Android har jämförts med Blade Runner android av marcus prest marcus prest android

Android av Marcus Prest är en thriller som jämförs med sci-fi klassiker som Blade Runner. Boken är stundvis spännande men det svåra språkliga stilgreppet i kombination med medioker intrig leder till en halvdan läsupplevelse för någon som inte brinner för noir-genren.

Johan Levine mår dåligt. Han var med om kriget i öknen för mer än tio år sedan och har aldrig riktigt lyckats processa det han upplevde. Han har livnärt sig som journalist och bland annat skrivit en bästsäljande bok om sina upplevelser under invasionen. Han sover dåligt och tycks lida av något som antagligen är posttraumatisk stress. Han skissar på en uppföljare till sin bästsäljare men texten blir inte till något.

Plötsligt en natt ringer ett okänt nummer. En journalist undrar om Johan hört något av sin gamla stridskamrat David den senaste tiden. David har blivit intagen på sjukhus och lär ha något viktigt att berätta åt Johan som anknyter till deras tid i öknen.

Påminner om Bourne Identity

Android av Marcus Prest är en thriller som jämförs med sci-fi klassiker som Blade Runner. Boken är stundvis spännande men det svåra språkliga stilgreppet i kombination med medioker intrig leder till en halvdan läsupplevelse för någon som inte brinner för noir-genren.

Författaren Marcus Prest
Författaren Marcus Prest Bild: Sets/Robert Seger marcus prest

Det visar sig att David blivit förgiftad och någon har utfört ingrepp på hans kranium – som om någon bokstavligen ville åt det som fanns i hans hjärna. Johan besöker David på sjukhuset och det som David viskar åt honom blir upptakten till handlingen som för Johan från den ena pusselbiten till den andra i en The Bourne Identity-liknande resa.

Otydliga karaktärer

När jag läser böcker är handlingen alltid sekundär till persongalleriet. En dålig handling kan fungera med tillräckligt bra karaktärer men hur bra handlingen än må vara så faller den platt om karaktärerna är otrovärdiga.

Jag hade svårt att tycka om huvudpersonen Johan. Det är givetvis inget krav för att man ska kunna njuta av en bok, men för mig underlättas läsningen avsevärt om jag tycker om personen vars tankar jag ska befinna mig i.

Vem är Johan Levine?

Det är sällan man som läsare fick ta del av ett större resonemang eller en inre dialog som skulle gett en klarare inblick i Johans personlighet och tankegångar, utan man fick nöja sig med att tolka honom utgående från hans handlingar. Det ledde till att jag som läsare fick en rätt otydlig bild av vem Johan Levine var; ibland tycktes han vara stel och enkelspårig, stundvis filosofisk och passionerad. Plötsligt älskade han en kvinna, till exempel, fast min dåvarande bild av honom var att han verkligen inte hade kapacitet att känna något sådant.

Texten hackar

Svårigheten i att få huvudpersonen placerad förvärrades också av att boken genomgående är skriven i förstaperson och med ett otroligt koncist och osentimentalt grepp. De flesta meningar inleds med ordet jag.

”Jag kör hundra varv runt staden. Jag nöter ner ringvägarna. Jag kör med mobilen avstängd. Jag kollar backspegeln. Jag kollar den regelbundet.”

Även om det här är ett medvetet stilgrepp så försvårade det läsupplevelsen avsevärt för mig. Det störde mitt lästempo och jag kunde inte ryckas med i berättelsen när meningarna inte vävdes ihop naturligt.

Stilgreppet fungerar bättre i en novell

Det kändes som om någon skulle ha suttit med en timer och tryckt på stopp start stopp start genom hela romanen. Det här är ett stilgrepp som enligt mig skulle lämpas bättre för en kortare helhet, exempelvis en novell, men för andra läsare kanske den mekaniska och hackiga stilen känns som en fullträff.

Jag gillade dock när författaren medvetet lekte med språket, till exempel vid skildringen strax efter en traumatisk händelse då en enda mening sträckte sig över en och en halv sida – det vill säga raka motsatsen till hur hela boken i övrigt är skriven. Jag tror att en större flexibilitet och lekfullhet som detta hade kunnat göra mycket gott.

En finlandssvensk Blade Runner?

På bokens baksida beskrivs Android som en noir-deckare som för tankarna till neondränkta metropoler och sci-fi klassiker som Blade Runner. Även om intrigen stundvis är intressant och spännande, så hade jag svårt att ryckas med i handlingen.

Jag upplevde att jag inte brydde mig tillräckligt mycket om huvudpersonen och blev ibland störd på det faktum att det var flera saker som jag som läsare helt enkelt inte förstod. Nu kan det förstås hända att det var exakt det som författaren var ute efter, men för mig ledde det endast till att göra helheten svårare att tycka om.

Tyvärr kan jag inte säga att det fanns någon minnesvärd dialog, karaktär eller scen som stannade kvar efter läsningen. Några direkta Blade Runner-associationer skulle jag inte heller påstå att jag fick, snarare kändes det som om jämförelsen var en björntjänst som bara ledde till höga förväntningar som inte uppfylldes. Jag hade kanske förväntat mig mer sci-fi än det jag fick.

Mer från programmet