Hoppa till huvudinnehåll

Rosies livsmotto: ”Alltid retar det nån”

Rosie Westerlund vid sitt köksfönster, pelargoner och bordslampa  på fönsterbrädet
Rosie Westerlund vid sitt köksfönster. Rosie Westerlund vid sitt köksfönster, pelargoner och bordslampa på fönsterbrädet Bild: Yle/ Tiina Grönroos ros-marie westerlund

Som ung for Karisbon Ros-Marie, Rosie Westerlund till Sverige för att göra karriär inom restaurangbranschen, men ödet lade krokben för de planerna. I stället har teatern gått som en röd tråd genom Rosies liv. Hon har hållit teaterklubbar, skrivit manus, regisserat och också själv stått på scenen.

- Det började redan i skolan. På den tiden gick vi i skola på lördagar och hade roliga timmen innan skoldagen tog slut. Nog var det ju jag som drog den, säger Rosie och skrattar hjärtligt.

Rosie har alltid varit intresserad av teater. Frånsett småbarnsåren och åren som ensamförsörjande trebarnsmamma har hon deltagit i teaterkurser, spelat med i revyer och teaterpjäser, skrivit manus och regisserat många teateruppsättningar. Hon har speciellt god hand med barn och ungdomar. Det är många barn som gått i Rosies teaterklubbar. Flera av dem är i dag professionella skådespelare.

- Det finns nog folk som inte tycker om mitt sätt. Jag ser på deras miner, speciellt på senare år när jag blivit lite mer känd i teaterkretsar. Då brukar jag tänka för mig själv: ”alltid retar det nån!” Är det inte ett bra motto?

Regissöre Rosie Westerlund med revygänget i Pojo
Övningar inför en revy i Pojo 2011 Regissöre Rosie Westerlund med revygänget i Pojo Bild: Yle/Monica Slotte-Wallenius pojo ungdomsförening

Rosie sticker inte under stol med att hon saknar teaterutbildning. Hon har inte heller någon kockutbildning, men hon har jobbat många år på restauranger som kock eller kallskänka.

- Det var väldigt nära att jag skulle sökt till Svenska teaterns elevskola. Jag blev också erbjuden konditorutbildning. Men så tog en väninna i Sverige kontakt med mig…

Rosies tid i Sverige blev kort, men under samtalets gång återvänder hon flera gånger till Stockholm. Livet skulle ha kunnat formas annorlunda för Rosie om hon inte hade rest till Sverige som 17-åring, men livet skulle också kunnat te sig helt annorlunda om Rosie sedan hade stannat kvar i Sverige.

Vi återkommer till Sverige.

Föddes mitt under brinnande krig

Rosie Westerlund föddes i Helsingfors i december 1942.

- Mitt under förlossningen bombades Helsingfors så illa att fönsterrutorna i rummet gick sönder. Det har min mamma berättat.

De första åren bodde Rosies familj i Kyrkslätt. Familjen var tvungen att lämna hemmet i Porkala, men de flyttade bara en bit från gränsen.

- Som barn stod jag ute och såg hur ryssarna brände ner husen i Kyrkslätt, det som hörde till Porkala.

Rosie Westerlund tittar ut genom sitt köksfönster, pelargoner och bordslampa  på fönsterbrädet
Rosie vid sitt köksfönster i hemmet i Karis Rosie Westerlund tittar ut genom sitt köksfönster, pelargoner och bordslampa på fönsterbrädet Bild: Yle/ Tiina Grönroos ros-marie westerlund

- När jag var 15 år besökte jag och min pappa vårt gamla hem i Porkala. Huset fanns inte kvar längre.

Rosie minns också hur tågens fönsterrutor täcktes för när tågen passerade området.

- När vi kom kom till Täkter i Ingå sattes luckorna för fönstren. De togs bort igen i Köklax. Det blev så tyst i tågvagnen. Man kunde nästan höra vad folk tänkte. ”Ja, nu kör vi förbi den och den platsen…”.

- Sådant minns jag. Som barn kan man läsa av de vuxnas känslor.

”I Sverige skär man guld med täljkniv”

Rosies familj flyttade till Karis när Rosie var nio år gammal. Hon har bott i Karis allt sedan dess. Föräldrarna fick jobb på Herrmans handelsträdgård, en stor arbetsgivare på den tiden. Också Rosie jobbade extra en sommar för att samla ihop pengar för en flytt till Sverige.

- Min väninna som lite tidigare hade åkt till Stockholm ringde mig. Hon sa att ”här skär man guld med täljkniv, kom hit”.

Rosie fick genast jobb på Gondolen vid Katarinahissen vid Slussen. Efter en tid fick hon höra att en annan högklassig restaurang på Waldemarsudde sökte en kallskänka. Hon sökte jobbet och fick det.

- Innan jag började mitt nya jobb tog jag ledigt för att hälsa på hos mina föräldrar i Karis. Där mötte jag min blivande man, en klasskamrat som jag hade sällskapat en tid med, och så blev jag gravid.

Det var nog varken kärlek eller passion. Det var ”pakko på”.

- Det var bara att packa ihop sina väskor i Stockholm och komma tillbaka till Karis. Jag hann inte bo ens ett halvt år i Sverige.

- Jag har många gånger gånger funderat vad som skulle ha hänt ifall jag hade stannat i Sverige, fött barnet där och fortsatt jobba i Stockholm. Jag hade till och med en pojkvän där, en skitsnygg finländare.

Rosie hade också börjat gå en del teaterkurser i Stockholm.

- Nu kom jag hem och vi gifte oss. Det var nog varken kärlek eller passion. Det var ”pakko på”.

Ensamförsörjare på 70-talet

Rosie och hennes man fick tre barn, men äktenskapet varade inte längre än tio år. Rosie vill inte tala om sin exman.

- Han var inte riktigt snäll. Jag har lagt ett lock på minnena från den tiden.

Rosie hade nu tre barn att försörja. Hon jobbade först som postutdelare, men efter det har hon jobbat främst som bagare, kock och kallskänka. Barnens pappa dog två efter skilsmässan. Rosies föräldrar hjälpte henne en hel del och Rosie säger också att hennes arbetsgivare var mycket förstående.

- När jag var ung, innan jag gifte mig, erbjöd sig min arbetsgivare på Wibox bageri att betala en konditorutbildning i Helsingfors. Men det var i samma veva som jag beslöt mig för att pröva lyckan i Sverige.

En gammal mommo i en sketch

Rosie Westerlund blev sjukpensionerad för ungefär tjugo år sedan.

- Efter tolv år på bageri och tjugo år på olika restauranger var kroppen helt slut. Jag hade sneda kotor i ryggen och förslitningar. Men jag var bara lite på 50 år och kände att jag inte klarar av att sitta hemma.

Rosie öppnade ett loppis i Snappertuna, en bit från Raseborgs sommarteater. En dag kom en bekant in i Rosies butik och berättade att han skulle till Tunaborg, samlingslokalen i Snappertuna, för att öva till en kommande revy.

Kom med! sa han och efter att Rosie stängde butiken för dagen for de båda iväg till Tunaborg där Rosie fick träffa flera teaterbitna västnylänningar och en del av eldsjälarna bakom bland annat Raseborgs sommarteater.

- Jag fick en roll som en gammal mommo i en sketch. Där började det.

Rosie blev också erbjuden en roll i ”Ungdomskällan”, en pjäs som visades sommaren 1996 på Raseborg.

- Den handlade om 60-talet, musiken, smörgåstårtan som kom från Sverige… Oj, oj, det var nostalgi.

Efter det har Rosie varit med i sommarteatern och Västnyländska ungdomsringens verksamhet. Hon har jobbat både framför och bakom scenen.

- I själva verket har jag medverkat i endast sju pjäser på Raseborg, men jag har sålt biljetter, kammat hår, sålt rosor, suttit i ungdomsringens styrelse och så vidare.

Årets ungdom vid fyllda 70

Rosie har också regisserat och skrivit manus för olika teatergrupper. Under sina tjugo år som teaterarbetare har hon hela tiden jobbat med barn och ungdomar.

- Under de första tio-femton åren hade jag så fullt i min kalender. Jag hade inte en enda dag helt ledig.

Responsen från barnen och ungdomarna är det mest fantastiska.

Rosie berättar om teaterklubbar i skolors och i ungdomsföreningars regi. Hon berättar om filmer och tv-reklamer där hon själv medverkat, men också hur hon har tipsat om ungdomar till olika roller.

- Responsen från barnen och ungdomarna är det mest fantastiska. De har börjat hos mig som åtta- eller tioåringar. I dag är många av dem redan vuxna.

- Den här hösten är första året som jag inte har någon teaterklubb. Medborgarinstitutet ändrade tiden och det kom för få anmälningar. Just nu har jag absolut ingenting.

Ifjol (2014) mottog Rosie utmärkelsen ”Årets ungdom” av Nylands svenska ungdomsförbund.

diplom "Ungdom 2014" som NSU (Nylands svenska ungdomsförbund) tilldelade Rosie Westerlund
diplom "Ungdom 2014" som NSU (Nylands svenska ungdomsförbund) tilldelade Rosie Westerlund Bild: Yle/ Tiina Grönroos ungdom 2014

På diplomet står bland annat att hon är en resurs som arbetar för och med barn och unga och att hon har deltagit i dramakurser på 50-och 60-talet samt själv jobbat som dramalärare.

- Det stämmer. Som ung gick jag på varje veckoslutskurs som NSU (Nylands svenska ungdomsförbund) ordnade. Så i drama har jag fått lite utbildning, säger Rosie och skrattar hjärtligt.

- Nu lär de inte mera ge ut den här utmärkelsen till personer som är äldre än 30. Jag hade fyllt 70!

Rosie har lätt för att skratta. Det här trots artros i lederna och kol i lungorna. Hon läser mycket och hon löser korsord.

Två saker ångrar Rosie Westerlund. Hon ångrar att hon gifte sig tidigt, i synnerhet som äktenskapet inte var lyckligt.

- Men jag fick tre fina barn som jag har bra kontakt med.

- Sedan ångrar jag det här med min ansökan till Svenska Teaterns elevskola. Allt var färdigt, men så for jag till Sverige. Fan vad jag ångrar det.

- Men i övrigt är jag nöjd med mitt liv.

Som bäst sitter Rosie på ett manus som hon gärna skulle regissera. Finansieringen saknas, men hon hoppas att någon förening ska nappa eftersom pjäsen är skriven av en känd, numera avliden raseborgare.

- Handlingen kan låta banal, det är kärlek och midsommar. Men jag tror det skulle kunna bli en bra pjäs.

- Mina barn tycker förstås att jag skulle kunna ta det lite lugnare, men de vet ändå att jag mår bäst av att ha full sysselsättning.

- Men jag har aldrig haft en tanke på att skriva in mig i någon pensionärsförening. Nix, nej, aldrig.

- Alltid retar det nån!

Du kan lyssna på ett Samtal om livet med Rosie Westerlund fredagen den 30.10 kl 11.03 och lördagen den 31.10 kl 20.03. Programmet finns också på Yle Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Vega