Hoppa till huvudinnehåll

Dra till Grekland då äktenskapet suger - det funkar på teater i alla fall!

Nina Hukkinen spelar Shirley Valentine på Luckan
Nina Hukkinen spelar Shirley Valentine på Luckan Nina Hukkinen spelar Shirley Valentine på Luckan Bild: Luckan/ Michael Sörensen shirley valentine

Den medelålders hemmafrun Shirley Valentine har fått nog. Hon har fått nog av sin slentrianmässiga tillvaro, sin man som bara tar henne för given, sitt utseende, att livet rinner iväg. Hon drömmer om att åka med väninnan på en semesterresa till Grekland, att se världen, att leva livet helt enkelt.

- Jag skulle vilja dricka vin i ett land där druvan växer. Jag skulle sitta där vid stranden och titta ut på havet. Han tycker inte om att resa. Han får jetlag bara vi åker till flygfältet.

Shirley Valentine visas i Marcus Groths uppsättning på Luckan i Helsingfors. Orginalversionen skrevs i mitten av 1980-­talet av Willy Russel, mest känd för Timmarna med Rita och Blodsbröder. Nu befinner vi oss inte längre i Liverpool utan i en lägenhet i Helsingfors.

Medan hon förbereder kvällens middag, som i första hand verkar vara åt den milt sagt manschauvinistiska äkta maken Freddie, funderar hon på livet och hur det kommit sig att det inte riktigt blivit som hon tänkt sig. När börjar vi egentligen ge avkall på våra drömmar, våra livsmål och när börjar vi sluta se och lyssna på varandra i en relation? Och hur ska vi bryta de nedåtgående spiralerna under vår korta stund på jorden?

Arbetarflickans berättelse

Russels pjäs hade premiär 1986 och filmatiserades några år senare med Pauline Collins i huvudrollen. Nu har Nina Hukkinen tagit över den valentinska staffettpinnen och klivit in i den både komiska men också allvarliga rollen som den slafsiga hemmafrun Shirley Valentine som berättar för oss om sitt liv. Hukkinen har en otrolig närvaro på scenen när hon dissekerar livets härdsmälta.

Shirley Valentine är arbetarflickan som tilldelades bottenplatsen i skolans hierarki - alltid förlöjligad, utskattad, förminskad. När hon äntligen har rätt svar på lärarinnans fråga är det också fel. Efter den bubblande förälskelsen kom barnen och med tiden försvann livskänslan i vardagens alla måsten. Kvar blev cynismen och tröttheten.

- Vart tog Shirley Valentine vägen, säger hon och dränker frågan i ännu ett glas vin.

Drömmen om det goda livet på en Grekisk ö - igen

Så kommer hon äntligen iväg med väninnan Pipsa till en ö i den grekiska arkipelagen. Alltid dessa grekiska öar med blått hav, vin, semesterflörtar under solen, som om inga ekonomiska kriser och flyktingbåtar existerade.

Jag kan faktiskt få nog av att föreställningen om Grekland som paradiset på jorden, där vardagstristessen lyser med sin frånvaro gång efter annan upprätthålls och cementeras. Så också här.

Nina Hukkinen spelar Shirley Valentine på Luckan
Shirley Valentine längtar bort från vardagstristessen Nina Hukkinen spelar Shirley Valentine på Luckan Bild: Luckan/ Michael Sörensen shirley valentine

Först på plats på en taverna med sand mellan tårna blommar Shirley upp och vågar bejaka sina begär, sin kropp och ta fasta på vad hon vill med sitt liv. Från beiga bomullsblusar till rött nagellack och blommig klänning. Vi ska inte förringa vikten av snygga kläder som boost för självkänslan – inget blir bättre av att hasa omkring i filttofflor.

Målade naglar också på måndag

Jag unnar verkligen Shirley semesterparadiset och äventyret -­ tro inget annat. Samtidigt kan jag tycka att det också vore fint om hon skulle ha upptäckt sin kraft och drömmar hemma i vardagen, långt tidigare. Att hon tillåtit sig att måla naglarna röda också på en måndag i Helsingfors så att säga.

En gång hade hon och maken gnistan men så gick tiden sin gilla gång och de tappade bort varandra på vägen. Kvar står två personer i ett kärlekslöst äktenskap dränerat på all energi och kraft.

Samtidigt: Freddie framställs som en fruktansvärd person som kastar mat på henne, skriker, dumförklarar, anklagar på gränsen till psykisk misshandel. Varför ska hon överhuvudtaget befatta sig med honom?

Monolog som trollbinder

Jag överraskas av hur Hukkinen håller publiken mer eller mindre trollbunden i den timmeslånga monologen, trots det bitvis något klyschiga språket, som till exempel att jämföra äktenskapet som ett krig i Mellanöstern eller hur den grekiske älskaren med sitt övertydliga machomanér framställs.

Russels pjäs är en komedi, men som alla goda komedier har den också ett allvar och ett budskap väl värt att lyssna på. Gör något av ditt liv utifrån dina drömmar och förutsättningar. Låt ingen trycka ner dig eller förminska dig. Det är heller aldrig för sent att börja om och få livsgnistan tillbaka.

Resa i dubbel bemärkelse

Shirley Valentine tar med publiken på en resa i dubbel bemärkelse, dels fysiskt till den grekiska ön, men än viktigare är hennes inre resa - då hon tar tag i sitt liv och får lust att leva livet självständigt på sina villkor utan att be om ursäkt för vem hon är. Det blir kanske ingen klassresa, men nog en resa mot ekonomisk självständighet och framförallt självkänsla.

Groth lyckas få fram kvinnlig egenmakt och en god dos feelgood-teater med ett slags lyckligt slut. Det lämnas öppet hur det går med Shirleys äktenskap.

En hyllning till kvinnan

Inte minst är pjäsen en uppmaning till världens alla hemmafruar, som tystnat och stelnat med åren, att börja leva på nytt. Samtidigt är den en hyllning till kvinnor och åldrande och uppmuntrar till att bejaka lustar och drömmar.

Här går mina tankar till en annan medelålders kvinna som klev bort från spisen och diskbänken och började leva sitt liv på sina egna premisser - Ester i Lars Molins Den tatuerade änkan (1998). Visserligen fick hon tillgång till både ett eget rum och pengar, men hon tog inte heller längre skit från sina släktingar och sin familj.

Så låt oss ta till oss Russels uppmaning när novembermörkret sänker sig över Helsingfors: Lev ditt liv nu, imorgon kan det vara försent. För varför fick vi så mycket liv om det det ska levas olevt? Det kan ju inte vara meningen.

Text: Ylva Larsdotter

Läs också

Nyligen publicerat - Vega