Hoppa till huvudinnehåll

Ola Aurell vill vara konsekvent i sin dumhet

Ola Aurell
Ola Aurell Ola Aurell Bild: Viktor Granö 2015 ola aurell

Fula människor blir jagade med machetekniv, äldre människor används som julprydnader och katter mals ner till praliner. God smak är ingenting som bekymrar Ola Aurell när han skriver sina sånger.

”Man kan göra många saker med en katt.” Det är inte ofta en textrad fastnar i minnet med en sådan ihärdighet. Varje underfundigt rim som läggs till refrängen får limmet att stelna ytterligare. Jag behövde inte höra många sekunder av sången för att känna igen en högst egensinnig visdiktarbegåvning.

Och det är inte bara orden och melodin som fångar mig. På scen har Aurells trevande, liksom osäkra utstrålning en besynnerlig kraft. Nervositeten känns genuin, men samtidigt medveten, noggrant genomförd.

- I början när jag uppträdde och hittade den stilen så var det ju för att jag var nervös och obekväm på scenen, berättar Aurell när vi träffas i hans hem på Kungsholmen i Stockholm.

- Så överdrev jag nervositeten istället för att försöka dölja den. Och det funkade på scen helt enkelt. Men kommer inget fummel och jag inte är nervös så står jag inte och låtsas vara det.

Sjungande ståuppkomiker

Ståuppkomik går i hög grad ut på att plocka upp och spela på det som sker i rummet. Aurell är i allra högsta grad vissångare, en förnyare av viskonsten. Men det är som sjungande ståuppkomiker han oftast presenteras.

- Jag tycker om ramarna att man ska försöka få folk att skratta. Jag kan inte gömma mig bakom att ”det här är fint vishantverk" eller "det här är riktiga känslor" eller "där bränner det till”. Antingen skrattar folk eller så skrattar de inte. Det är det enda som gäller. Där är något rått och tydligt som jag gillar.

Hur känner du igen det roliga när du skriver dina sånger?

- Det bästa sättet att känna igen det är att jag skrattar till. Kanske för att jag överraskar mig själv. För om man överraskar sig själv då brukar också publiken bli överraskad.

Det mest självklara

Komiken ska överraska. Originalitet är däremot inget självändamål.

- Jag använder jättegärna klichéer, de mest självklara grejerna. Dels kanske för att jag inte är originell då, men också för att jag tycker att man kan hitta mer i någonting där det är upptrampat. Ta till exempel någon av mina enkla låtar som funkar, som Landet.

- Alla ståuppkomiker står och skojar om att det är mossigt ute på landet. Och det är det ju, men då behöver man inte förklara vad idén går ut på. Man sjunger en rad så förstår folk direkt vad man håller på med, och så kan man dra det hur långt man vill.

I singeln från Aurells kommande tredje album, Nordisk familjebok, utvecklar Aurell en annan klassisk genre: Norgeskämtet.

Att säga det självklara

Innan Aurell började uppträda på heltid studerade han filosofi, litteraturvetenskap och övrig humaniora. Men de studierna har han snarare försökt göra sig av med än haft nytta av.

- När jag var yngre så var jag väldigt fast uppe i hjärnan. Så började jag hålla på med improvisationsteater och upptäckte allt som finns i att man inte försöker vara smart, att man tillåter sig vara så dum och intuitiv som möjligt, att man går på sin direkta impuls och säger det självklara.

- Det var väldigt förlösande för mig, både som människa och som skapande figur. Jag har ofta använt mig av det greppet när jag skrivit mina sånger. Att göra det dumma och liksom vrida det så långt som möjligt. Ska det bli intressant eller smart på något sätt så ska det vara för att man har varit så dum och så konsekvent i sin dumhet att man hittat något oväntat.

Att gräva i det fula - ett program om Ola Aurell sänds 7.1 kl. 17:10 i Radio Vega och på Arenan

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje