Hoppa till huvudinnehåll

Trettioplussare i kris på Klockriketeatern

Foto från Nästa andetag på Klockriketeatern.
Foto från Nästa andetag på Klockriketeatern. Bild: Laura Karen klockriketeatern stina engström,matti raita,nästa andetag

I Klockriketeaterns uppsättning av Duncan Macmillans generationsdrama Nästa andetag väller trettioplussarnas relationsskräck och framtidsångest över scenen som en gigantisk panikattack
men under de parodiska turerna glimtar utsattheten fram.

Ska vi göra ett barn tillsammans?

Det är märkliga idéer man kan få när man vandrar omkring i ett inredningsvaruhus där kunderna lockas att skruva ihop sina egna drömhem av byggsatser.

I britten Duncan Macmillans pjäs är det precis där det börjar. Mannen ställer frågan till kvinnan som rent bokstavligt tappar andan i pur panik på gör-det-själv-varuhusets parkeringsplats.

Barn? Ja-a. Åtminstone i princip. Men till den här världen?! Och med den här mannen ...?

Satiriskt generationsdrama

Med Nästa andetag har Macmillan ( f.1980) skrivit ett satiriskt relationsdrama förankrat i sin egen generation.

Paret i hans pjäs representerar en upplyst och medveten medelklass. Bägge är plågsamt medvetna om hur skör och utsatt världen omkring dem är men sina egna val legitimerar de med viljan att i alla lägen välja ”rätt”.

De är kvalitets- och miljömedvetna men också uttalat prestationsinriktade. Endast det bästa är gott nog.

Och då förstår man ju bums att ansvaret för en oberäknelig ny varelse med ett beräknat koldioxidavtryck på tiotusen ton föder panik.

Foto från Nästa andetag på Klockriketeatern.
Foto från Nästa andetag på Klockriketeatern. Bild: Laura Karen klockriketeatern,matti raita,nästa andetag,stina engström

Åtminstone om man i all tysthet också frågar sig om relationen till partnern verkligen fyller alla kvalitetskrav.

Med skoningslös blick skildrar Macmillan en relation där parterna nästan slår knut på sig själva i sina försök att reda ut vad de vill. Turerna är många och dialogen mal på i all oändlighet men trots sina förtvivlade försök att nå fram talar de oftast förbi varandra.

Och gör det dessutom med den där rappa, brittiska verbalakrobatiken som så sällan funkar på våra scener.

Kakofoni och serieestetik

I Klockriketeaterns uppsättning har man försökt lösa problemet genom att inte alls hantera texten som en realistisk dialog. Stina Engström och Matti Raita öser ibland på som två seriefigurer i sjönöd.

Och medan dialogen ställvis stiger till rena kakofoninivån bygger kropparna och gesterna på med ett eget lager av kommentarer.

Skådespelarna plockar skickligt fram ångesten, skamgreppen och de valhänta kontaktförsöken. De fördelar dem jämnt och tonar samtidigt i någon mån ut det besvärligaste med Macmillans pjäs.

När pjäsen fick sitt finska uruppförande på Nationalteatern för en dryg månad sedan höll jag nämligen på att falla från stolen.

Inte för att skådespelarna var dåliga utan för att Juha Jokelas tämligen realistiskt hållna regigrepp så obarmhärtigt avslöjade de slitna klichéerna i texten.

I Macmillans rollfördelning står kvinnan för det aggressiva, anklagande och neurotiska medan den betydligt saktmodigare mannen på sin höjd är lite blind och naiv.

I Stina Engströms och Matti Raitas tolkningar är tudelningen inte riktigt lika solklar. I bägge tolkningarna finns också ambivalenser och nivåer som aldrig kläs i ord.

Bakom fasaderna

Regissören Dan Henriksson har förvandlat texten till en böljande väv där delar av dialogen snarast får karaktären av sinnestillstånd eller inre monologer samtidigt som vi tydligt också varseblir de sällsynta ögonblick då gestalterna sänker garden, glömmer sin självkontroll och intellektuella fasad.

Klokt nog har ensemblen också struntat i författarens egna anvisningar om att pjäsen ska spelas utan scenografi, rekvisita, effekter.

Musikern Uli Kontu-Korhonen har tillsammans med skådespelarna byggt upp en sparsmakad ljudvärld där traditionsinstrumenten från olika kulturer ekar som en påminnelse om att också vår tids nojiga individualister ingår i mänsklighetens långa kedja av arv och fortbestånd.

Och vägen från kaos till klarhet understryks också i Ville Anderssons och Pietu Pietiläinens visualisering.

Foto från Nästa andetag på Klockriketeatern.
Foto från Nästa andetag på Klockriketeatern. Bild: Laura Karen klockriketeatern,matti raita,nästa andetag,stina engström

I Anderssons scenografi får några inplastade möbler symbolisera både inledningsscenens miljö, det ekologiska temat och relationens utveckling.

Känslorna blottläggs i samma takt som föremålen samtidigt som de kasserade plastsjoken stundtals bildar högar av kommunikationshinder och avfallsberg på scenen.

Utmattande ordfyrverkerier

Ändå är det med en känsla av djup utmattning jag lämnar salongen, bedövad av ordfyrverkerierna men måttligt berörd av det klichéspäckade hipsterparets dilemma.

En generationsfråga? Eventuellt.

Men främst av allt handlar det nog om svårsmälta stereotypier och scenkonventioner på kollisionskurs.

De brittiska är lite som suffléer, de sjunker vid transport.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje