Hoppa till huvudinnehåll

Anne Hietanen: Är du lycklig?

Anne Hietanen
Anne Hietanen Bild: YLE/Barbro Ahlstedt anne hietanen

Det enda viktiga är att du är lycklig.

Du behöver inte ens bli något, bara du är lycklig. Du är inte vad du gör, du är vad du är och du är värd all lycka i världen.

På sätt och vis är det här en förbättring från tidigare när livets mening var att prestera. Jag behöver alltså inte doktorera eller bli rik. Jag behöver inte ens ha en snygg inredning eftersom jag nu har lärt mig att allt detta är värdelöst och att det är få inredningstavlor man kan ta med sig till graven. Det enda jag behöver är att vara lycklig. Eller åtminstone vara i nuet och njuta av de små lyckliga stunderna.

Inte särskilt lycklig
Jag är hemma, jag är framme, jag är här i detta nu, mässar jag febrilt. Jag yogar, mediterar och skriver varje kväll ned tre saker jag är tacksam över i min lilla tacksamhetsbok. Jag hjälper andra för att glömma bort mig själv. Jag reser. Jag stannar kvar. Jag läser självhjälpsböcker och jag låter bli. Jag ger upp mitt ego. Hejdå.

Jag jagar lyckan och jag låter bli, resultatet är det samma - jag är inte särskilt lycklig. Och vet ni vad? Det känns befriande att få erkänna det.

Jag börjar tro att lycka i viss mån är en medfödd egenskap. En del hjärnor kanske kemiskt sett är sådana att ägarna har lättare än andra att vara nöjda. Andra kanske har huvuden som är mera oroliga, mera mollbetonade och kanske jag är en av dem som har ett just sådant huvud.

Fyrtio år med samma huvud
Kanske jag inte behöver använda hela mitt liv till att bekämpa något som ändå alltid är? Min längd har jag ju för länge sedan accepterat. Jag är 173 cm oberoende hur jag inställer mig, oberoende av hur mycket jag tänker positivt om min längd. Med tankens kraft kan jag varken bli längre eller kortare.

Givetvis är mitt huvud något annat än min längd, men tänk om tankens kraft ändå inte kan ändra grundinställningarna, åtminstone inte så mycket som jag låtit mig intalas? Jag kan hitta forskningsresultat som stöder antingen det ena eller det andra tankesättet, men samtidigt måste fyrtio års erfarenhet av det egna huvudet också betyda något.

Tidigare har jag alltid känt mig väldigt otacksam över att jag inte är lyckligare då jag är så lyckligt lottad. Jag är född i Finland, jag har fått mycket gratis. Jag borde väl vara lycklig?
Men jag vill inte längre ha dåligt samvete över något jag åtminstone hittills inte kunnat rå på. Kanske det till och med finns något gott i att vara den som ser det som är sönder och sjukt när någon annan ser att det är en solig, härlig dag?

Kanske det är precis så som vi lärde oss i dagis, att alla är olika, men att allas liv är lika värda, lika okej ändå. Livet är stundvis svårt nog utan att vi dessutom måste försöka vara lyckliga utöver allt annat vi också måste.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje