Hoppa till huvudinnehåll

Marianne Backlén skriver om ett sekel som blev en mardröm

Marianne Backlén, författare.
Marianne Backlén Marianne Backlén, författare. Bild: Cata Portin marianne backlén.

Marianne Backléns femtonde verk, Jag gungar i högsta grenen, är en modern historisk roman med en enorm spännvidd.

Här glider tyska pansarkolonner fram på den Ukrainska stäppen parallellt med de stora transporthelikoptrarna ovanför Vietnams djungel och den återkommande orangea metron i Helsingfors, den blir till en sammanbindande symbol för tidens framfart.

Startpunkten sker 1967 i Helsingfors. Den femtonåriga Maria – åtminstone delvis Marianne Backléns alter ego – befinner sig i sin mormors rum. Från det tar hon sig genom lönndörren bakom den brunmönstrade tapeten in till Ruths rum.

Läraren och kritikern Ruth Hedvall var en faktisk person. Som litteraturvetare doktorerade hon på Runeberg. Här i sitt rum har hon skrivit i blå skolhäften och på lösa pappersark, de som romanens Maria nu läser.

Spännande glidningar i tid

I likhet med Backlén är Maria född 1952, medan Ruth dog endast 57 år gammal under andra världskriget. Maria och Ruth inleder ett samtal där filmiska tidsförskjutningar äger rum.

Till sin förvåning ser de ett orangefärgat tåg glida över Brändö bro. När Ruth stiger upp ser Maria att hon plötsligt är smärtare, att hennes kjolfåll är längre, frisyren finare och hon har blivit yngre.

Ruth våndas över ett litterärt uppdrag och utbrister att hon så hatar gubbarna på Nya Argus, Hornborg och Kihlman. Också modernisterna Diktonius och Björling är bitande ironiska mot henne medan Hagar Olsson och Ragnar Eklund är mycket vänligare.

Synd bara att Ruth inte själv tog emot Edith Södergran bättre. Hösten 1917 sökte hon ju upp Hedvall efter dennes recension av hennes debutdikter.

Mångförgrenade släktled

Ruth och Maria utbyter tankar om älsklingsförfattare och om släktingar. Om sig själv konstaterar Maria att hon har svårt att hålla reda på invecklade släktförhållanden.

Men Maria har bland annat reda på att Ruth var hennes mors faster. Ruths yngre bror, blivande läkaren Bertel, blev Marias morfar. Hennes mor var Christina och hennes morbror hette Jalle medan farmor och farfar och deras barn- och barnbarn också kommer till tals.

Ja senast här blir det klart att läsningen kommer att kräva en hel del koncentration. Släktförhållanden är ju per definition trassliga och nu kommer inte bara släktingar till tals, utan också till exempel just Gunnar Björling, som var klasskamrat med Bertel och vänner och ja, till och med en häst.

Hopp i kronologin

Först efter närapå sextio sidor skriver Maria ner en del av sitt släktträd i sin dagbok. Ett riktigt sådant avbildat på bokens innerpärm hade underlättat min läsning.

Och som i Backléns föregående bok, den prisbelönta Eldfågelns dans, presenteras skeendet inte kronologiskt. Än är vi i slutet av 1800-talet, än i nutid, för att igen kastas tillbaka till något år under 1900-talet.

Marianne Backléns bok Eldfågelns dans från 2011.
Marianne Backléns föregående roman Eldfågelns dans, 2011. Marianne Backléns bok Eldfågelns dans från 2011. Bild: Schildts & Söderströms marianne backléns bok eldfågelns dans från 2011.

Backlén är väl insatt i sina miljöer och platser, och bitvis glimmar också humorn till. Här finns till exempel en festlig beskrivning av Ruth på premiären av Runar Schildts Galgmannen på Svenska Teatern.

Backléns persongalleri är överlag levande, med karaktärer som morfadern, läkaren Bertel, med sitt bekymrade smittokalkylerande eller Marias pappa Theo, som med en rysk far och en baltysk mor är ännu mer kluven än en finlandssvensk någonsin.

Blindhet inför nationalsocialismen

Olika krig finns närvarande genom hela boken. Och också förebådanden av det som skulle komma:

”De mindre partierna, så som det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, är antagligen inget att räkna med, står det i en tidning som morfar Bertel läser 1928."

Förutom mellan tidsepoker rör sig Backlén också geografiskt över stora områden. Dottern Ida lever ihop med somaliern Ali och somaliens inbördeskrig skymtar förbi.

Pappa Theo får som sjuttonåring sin finländska tillvaro uppriven av kriget då balttyskarna tvångsförflyttas. Något år senare kastas han själv ut på slagfälten och hamnar slutligen i Kaukasus, där han som son till en rysk far nu förväntas döda så många ryssar som möjligt.

Krigsskildringarna är bitvis så levande att de kryper in under skinnet. Vid läspaus känner jag en enorm lättnad över att striderna når mig bara från boksidorna.

Ett stenhus rasar samman

Beskrivningen av hur Ruth Hedvalls hem på Skatudden rasar samman i de svåra bombardemangen av Helsingfors 1944 är filmiskt klar. Förstörelsens meningslöshet är drabbande också i Helsingfors.

Här kommer en hel släkt, eller två till tals. Efter den första förvirringen med de många infallsvinklarna, personernas liv spänner ju över mer än ett sekel, växer texten ut till en mångkulturell historisk mosaik som blir allt mer fascinerande och mäktig.

Precis som i Eldfågelns dans är Jag gungar i högsta grenen ett intrikat romanbygge, som ibland hotar att kränga överstyr. Materialrikedomen är så stor att när vi till och med skall med ut i djunglerna i Vietnam känns det liksom för mycket.

Fördjupningen blir på det sättet ofta lidande, samtidigt som detaljrikedomen är enorm. Men å andra sidan berikar alla fasetterna varandra och till exempel krigets meningslöshet stiger verkligen fram.

Backlén lyckas också fint belysa det faktum att mångfalden i kulturer har en långt gående historia i Finland. Länge har finsk – svensk – rysk – tysk – estnisk – och så vidare – kultur gett en rikedom, som bara skulle berika om den fick leva i fred.

Musiken central

Det är kanske symptomatiskt att Backléns femtonde verk bär en sångs namn som titel. Gabriel Linséns och Zacharias Topelius´ Jag gungar i högsta grenen är nämligen inte på långt när romanens enda musik.

Bob Dylan lever med från början till slut. Musikhänvisningarna däremellan handlar om allt ifrån olika länders fosterländska sånger, Anki Lindqvist, Jimi Hendrix, Zarah Leander, Månskenssonaten, Juliette Greco, Michael Jackson till tysk kabaré, Soldatgossen, amerikansk swing, Pråmdragarnas sång och Stille Nacht – för att bara nämna några.

Marianne Backléns roman Jag gungar i högsta grenen, 2015.
Marianne Backléns roman Jag gungar i högsta grenen, 2015. Marianne Backléns roman Jag gungar i högsta grenen, 2015. Bild: Anders Carpelan 2015.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje