Hoppa till huvudinnehåll

Olkiluoto 3 i årets bästa skräckfilm

bild av kärnkraftsbygget Olkiluoto 3
bild av kärnkraftsbygget Olkiluoto 3 Bild: foto: Jussi Eerola. © Kinotar 2015 atomens återkomst

Vad gör man om ett projekt är ett decennium försenat, har överskridit budgeten rejält och dessutom är livsfarligt? Sliter sitt hår och ber om ursäkt? Nej, man konstaterar glatt att inte heller Rom byggdes på en dag. Typ.

Vi finländare har det inte lätt. Spelar vi hockey mot svenskarna slutar det oftast i tårar. Drar det ihop sig till schlagertävling är vi inställda på att ta en tröstesup snarare än att avnjuta en segerskål.

Dessutom är vi inte särskilt trendiga.

Men två saker är vi bra på. Det ena är Pisa-mätningar. Det andra är kärnkraft. Då är vi faktiskt bäst i världen.

Vi är helt enkelt bäst på att vara först med att satsa på nya kärnkraftsbyggen. Trots mindre motgångar som Tjernobyl och Fukushima. Varför?

För att vi är rationella, utbildar många ingenjörer och tror på teknikens frälsande kraft. Naturligtvis.

Från svartvit förvirring...

Mika Taanilas och Jussi Eerolas dokumentär tar sats i ett svartvitt femtiotalsförsök att redogöra för vad kärnkraft egentligen är för en kraft. I rasande takt rusar neutroner och atomer hit och dit över duken. Kemiska formler och diagram tävlar om vår uppmärksamhet.

Det är lätt att känna sig lätt förvirrad.

Men denna initiala förvirring är bara ett förspel inför det påföljande fallet rakt ner i en bottenlös vansinnesspiral. Den som öppnar sitt gap när vi landar i Euraåminne. En liten kommun som råkar vara Finlands mest elektrifierade.

Här bygger man sedan ett decennium Olkiluoto 3 - kärnkraftverket som skulle lösa våra energiproblem för en lång tid framöver. Och samtidigt skapa nya arbetsplatser.

... till färgstarkt vansinne

Om dokumentären startar i en gammaldags informationsestetik kör bildspråket i det här skedet in på ett mer symbolladdat spår. Över den grönskande naturen breder elledningarna ut sig som enorma spindelnät. De tidigare kraftverkens pipor avtecknar sig hotfullt mot horisonten.

Det nya bygget filmas på ett sätt som får det att framstå som en artificiell myrstack. Ledningar löper hit och dit, stålvajrar slingar sig om varandra, enorma järnblock stöder sig mot varandra. Och överallt i denna enorma konstruktion klättrar människor omkring.

De flitiga. De som svetsar och svettas.

Känslan av klaustrofobi tilltar i takt med att att det framgår att planritningen justeras efterhand. Att folk jobbar dygnet runt. Att centrala problem kringgås.

Hela tiden.

Bild av bygget av kärnkraftverket Olkliouto 3
Bild av bygget av kärnkraftverket Olkliouto 3 Bild: Jussi Eerola. © Kinotar 2015 atomens återkomst

Den oslagbara verkligheten

När Mika Taanila och Jussi Eerola inledde arbetet med filmprojektet - som var tänkt att ta fem år och 100 inspelningsdagar i anspråk - kunde ingen ana hur fel allting skulle gå. Manuset bara fortsatte att leva och förändras på samma sätt som byggets planritning.

Och faktum är att det är svårt att tänka sig ett färdigt manus som hade kunnat överträffa de dramatiska ingredienser, färgstarka personer och snärtiga repliker som Atomens återkomst levererar.

Allt detta insvept i det snyggaste av ljudarbete - signerat Olli Huhtanen. Den suggestiva musiken och de metalliska ljuden äter sig långsamt in i ens nervsystem - gör en illa till mods.

Komedi eller skräck?

När man lämnar salongen är det många enskilda sekvenser som etsat sig fast på näthinnan.

Kommungubbarna som nöjt tittar på en hockeymatch i den lokala ishallen - byggd med sponsorpengar. Den svenska seismologen som ser så glad ut när han undersöker bergväggen och bekräftar motståndarnas värsta farhågor.

De sponsorerade stjärnorna som lyser upp julgatan i Finlands mest elektrifierade kommun. Prästen som talar om "det sanna ljuset" och ber om beskydd.

De polska arbetarna som via skype kommunicerar med familjen därhemma.

För visst har bygget skapat arbetsplatser. För tusentals utlänningar. Som jobbar billigt.

När filmen visades på filmfestivalen i Toronto var det många som uppfattade den som en komedi. För oss kanske den framstår mera som en skräckfilm.

Oberörd lämnar den ingen.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje