Hoppa till huvudinnehåll

Stig Granfors skriver finlandssvensk action

Stig Granfors i Noux
Stig Granfors i Noux Bild: Ralf Sandell noux 2015

”Den finlandssvenska litteraturen är stöpt i samma form”, säger Stig Granfors, som själv tidigare i höstas gav ut sin dystopiska äventyrsroman, Botnia. Det här är hans femte roman och den utspelar sig i ett framtida, ödelagt Österbotten som är invaderat av en överlägsen fiende.

Innan han debuterade som skönlitterär författare med romanen Liv (2011) – också det en dystopi – hade Granfors också gett ut ett antal vetenskapliga faktaböcker i vilka han sysselsatt sig med frågor om livets uppkomst och villkor.

Men trots att han varit produktiv, är Granfors ändå rätt okänd även för en mer läsande finlandssvensk publik.

Därför bestämde jag träff med författaren för ett samtal och valde då att åka ut till Noux-skogarna i Esbo, dels för att få den rätta ödemarksmässiga inramningen. Men dessutom är omslagsbilden för romanen faktiskt tagen i Noux berättar Stig Granfors.

Botnia, omslagbild
Botnia, omslagsbild Botnia, omslagbild Bild: Ralf sandell stig granfors

- Jo, jag har ju varit på många resor till Österbotten och jag kommer ursprungligen från Vasatrakten, så det är inga främmande trakter för mig. Men jag tyckte att de bilder jag tog där inte passade in i sammanhanget, så då fick i stället den här bilden jag tog i Noux symbolisera romanens landskap, det framtida landskap jag beskriver i Botnia-boken.

Det är ett Österbotten som inte är så platt som nu, utan påminner lite om Nouxtrakterna med berg och höjder och så. Vattendraget som syns på bilden föreställer i sin tur den älv som huvudpersonen Andreas simmar över då han flyr undan fienden genast i början av berättelsen.

Tillsammans med ett gäng andra ungdomar i 17-20-års åldern flyr Andreas ut i vildmarken där de sedan etablerar en egen liten bygemenskap från vilken de leder en partigängaraktig motståndsrörelse.

- Förebilden för romanen, eller inspirationen, berättar Granfors, kommer från ryssarnas ockupering av Finland på 1700-talet under stora ofreden – och sedan lilla ofreden några år senare – då folk ju också flydde ut i skogen.

Actionmättad handling

Det första man fäster sig vid och det kanske mest karaktäristiska berättardraget är den actionspäckade stilen. Den genomsyrar hela boken; redan i första meningen är det pang på och här är det på sin plats med ett citat. Så här börjar Botnia:

Alice segnade ihop med halva ansiktet bortskjutet av en förlupen kula. Andreas kände vinddraget. Kulan var ämnad för honom, men han hade böjt sig ner i samma stund som han hörde skottet.

Jag kan tillägga att Andreas sedan lyckas döda den här första fiendeskaran under flykten, liksom några till då han lite senare räddar de överlevande kumpanerna i byn.

I själva verket faller fiender döda till både höger och vänster under bara de 10-20 första sidorna av boken. Sedan lugnar det nog ner sig emellanåt när ungdomarna som lyckas fly, etablerar sin egen lilla bygemenskap.

Mängden lik och de brutala beskrivningarna av Andreas och hans kumpaners kamp, känns rent av osedvanligt rå för en finlandssvensk roman, eller?

- Jo, så är det säkert, svarar Stig Granfors, jag gillar ju såna här action-scener och jag gillar att läsa en sån typ av böcker, slår han fast. Men verkligheten då på 1700-talet, som ju är förebilden till den här romanen – som jag sa – den var ännu grymmare.

Också då flydde byborna ut i skogen och byar skövlades av fienden. Kvinnor, barn och även män torterades då ryssarna försökte luska reda på var man gömt sina skatter.

Förrädare, vargar och ”skivan”

Botnia utspelar sig, som det heter i en rubrik: ”Några dagar från nu”. Men enligt författaren ska det snarare tolkas som några hundra år från nu och i det samhälle som beskrivs här har man gått tillbaka till den typ av natura hushållning som var rådande under 1700-talets dagar.

Man bor i små byar, befolkningen har minskat dramatiskt av olika orsaker, kusten har flyttat lite längre inåt landet och därför har också landskapet förändrats.

bruten trädstam
Bruten trädstam bruten trädstam Bild: Ralf Sandell noux nationalpark

Fienden är, liksom på 1700-talet, ryssen. Och precis som då finns det dessutom också förrädare bland de egna landsmännen, som det gäller att vara på sin vakt med.

- Jo, att legosoldaten, Hirckmann, som han heter, är en verkligt ond typ och en sadist, kan man väl genast säga utan att avslöja något för de som inte läst boken ännu. Men Hirckmann är faktiskt ett gammalt österbottniskt namn från 1600-1700-talet, berättar Granfors och det har ju i alla krig och konflikter alltid funnits personer som går över i fiendens tjänst.

Vid sidan om ryssar och förrädare förekommer i boken ytterligare en blodtörstig fiende av ett lite annat slag, nämligen vargen. Om bakgrunden till det här motivet redogör Stig Granfors utförligt i sin blogg

Även om det är ett framtida, dystopiskt Botnia som skidras i boken, påminner miljöerna alltså snarare ändå om en svunnen tid.

Det enda lite grann futuristiska inslaget är ett vapen som förekommer, den så kallade skivan.

- Förebilden till den här skivan, berättar Granfors, finns dels i Japan, men också i Indien har det förekommit liknande dödliga skivor, som har använts för flera hundra år sedan. I norra Indien fanns också ett visst folkslag som hade specialiserat sig på dylika vassa skivor, som användes i krigssyfte och man kunde sätta skräck i sin fiende genom att skicka iväg skivan och bara det vinande, surrande ljudet var skrämmande nog.

I romanen skjuts skivan ut ur ett fodral genom att man trycker på en knapp och sedan återgår den till sitt fodral, som en bumerang. De är ett arv från förfäderna och ingen vet längre hur dessa skivor tillverkas, så ifall de går sönder är det ingen som kan reparera dem heller. (Mera också om detta i författarbloggen.)

Dystopin – ett ställningstagande?

Det som inte exakt framgår i Botnia är vad som har hänt, vad det är som ligger bakom det i grunden förändrade landskapet och levnadsförhållandena.

Också i debutromanen Liv var Stig Granfors inne på dystopiska skildringar med handlingen lagd i en vag framtid, där mänsklighetens har drabbats av en antydd naturkatastrof och lever i väldigt primitiva förhållanden. Ligger det ett ställningstagande bakom dessa dystopier?

- Nja, nog är det snarare fria fantasier i en fiktiv roman, menar författaren, men visst är det intressant att spekulera. Och allt pekar ju på att vattennivån kommer att stiga i alla våra hav och sjöar, så det är knappast någon långsökt gissning att Holland (i Botnia förekommer holländare, som ett markant inslag, min anm.) kommer att försvinna under vattenmassorna i något skede när den globala uppvärmningen fortsätter och de stora glaciärerna smälter.

Så att, fria fantasier och fiktiv roman eller inte. Men, slår det mig, på något sätt är väl en dystopi alltid ett ställningstagande?

ILiv fanns hur som helst också en existentialistisk-filosofisk diskussion om människans villkor och livets ursprung. I Botnia saknas dock det här planet, noterar jag – och författaren håller med:
- Det lyser helt med sin frånvaro, säger Granfors, det här är en regelrätt äventyrsberättelse, som jag tycker är en gansak klassisk äventyrsberättelse. Jag vill ju inte alls jämföra med Jack London eller Ernest Hemingway eller nån liknande…

Sir Henry Rider Haggard, citat
Sir Henry Rider Haggard Sir Henry Rider Haggard, citat Bild: wishestrumpet.com engelsman
Haggard och såna här stora äventyrsförfattare, men här finns i alla fall det där kännspaka berättandet.(Sir Henry Rider Haggard).

Är det här mera handlingsorienterade, actionspäckade draget då eventuellt någonting som saknas i den finlandssvenska litteraturen?

- Det finns kanske några andra böcker av det här slaget på det stora finlandssvenska förlaget, men av någon orsak får de inte så stor uppmärksamhet. Den finlandssvenska litteraturen idag är långt stöpt i samma form, menar Stig Granfors, det är mycket sådan litteratur som jag inte tycker om och inte vill läsa. Men nu har väl jag en annorlunda smak än många andra.

Därför har det för honom blivit att skriva dessa äventyrsromaner och några deckare;trilogin om Gregorius ”Greg” Konstantis, knappast någon regelrätt privatdeckare. Så egentligen är de väl mera äventyrsberättelser de också, slår vi slutligen fast.

Hör hela intervjun med Stig Granfors här:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje