Hoppa till huvudinnehåll

Två hem, ett liv - 10 frågor om växelvis boende

Teddybjörn
Teddybjörn Bild: Stocksnap.io/ Piotr Lohunko teddybjörn

Växelvis boende innebär att barnet efter en skilsmässa bor lika mycket hos båda föräldrarna. Modellen uppskattas bli allt vanligare i Finland. Exakta siffror finns inte, för officiellt kan barnet endast vara skrivet hos en förälder.

Yle Vanhemmuus intervjuade Hannamari Linnavuori, doktor i pedagogik, som har forskat i växelvis boende.

1. Växelvis boende rekommenderas inte för riktigt små barn. Var går gränsen?

- Det är svårt att ge en exakt åldersgräns. Många faktorer påverkar hur väl boendet lyckas. I Sverige har man de senaste åren granskat små barns växelvisa boende och resultaten har varit överraskande positiva. Huvudregeln är ändå enkel: Ju mindre barnet är, desto kortare ska växlingen vara.

Utgångspunkten är att också ett litet barn lika väl kan fästa sig vid flera människor som vid en förälder, men det här är en fråga som delar åsikterna bland psykologer och kräver mer forskning.

Växelvis boende kräver att man kommer överens om många saker och därför måste man kunna diskutera.

2. Vad krävs för att växelvis boende ska lyckas?

- Förhållandet mellan föräldrarna ska vara fungerande och avståndet mellan hemmen inte för långt. Växelvis boende kräver att man kommer överens om många saker och därför måste man kunna diskutera. I min egen forskning har förhållandet mellan en del av föräldrarna varit så dåligt att de inte har kunnat prata med varandra, och då upplevde barnen sin roll som budbärare vara svår.

Ligger hemmen nära varandra kan barnen på egen hand röra sig mellan dem. Att bara hälsa på hos den andra är ett bra sätt att lindra saknaden. För lång fysisk distans kan göra skolvägen och förhållandet till kompisar svår.

3. Hur långa växlingar är passliga?

- För barnets del handlar längden på perioderna om saknad. Om barnet är litet och man inte har någon kontakt med den andra föräldern måste man växla frekvent.

En vecka är en typisk tid att bo hos en förälder. Äldre barn bor ofta gärna längre perioder. En 18-åring i min forskning ville bo tre veckor i taget hos vardera föräldern.

4. Få vuxna njuter av att flytta från ett hem till ett annat hela tiden. Hur upplever barnen att ha två hem?

- Barnen förhåller sig ofta öppnare till nya saker än föräldrarna. De vänjer sig också relativt snabbt vid nya arrangemang.

Att det växelvisa boendet lyckas beror väldigt långt på hur man sköter det hela i praktiken. För barn och speciellt för unga är det också viktigt hur vännerna förhåller sig till situationen. Bland barn med frånskilda föräldrar förekommer till och med avundsjuka över växelvis boende, eftersom det gör det möjligt att ha ett nära förhållande till båda föräldrarna.

5. I gemensam vårdnad bor barnet traditionellt två veckoslut i månaden hos den andra föräldern. Vilka nyttor och nackdelar har växelvis boende jämfört med veckoslutsmodellen?

Barnen förhåller sig ofta öppnare till nya saker än föräldrarna. De vänjer sig också relativt snabbt vid nya arrangemang.

- Med växelvis boende hålls förhållandet till båda föräldrarna starkare tack vare att man har en gemensam vardag. Med veckoslutsmodellen är det lätt hänt att den andra föräldern blir den "roliga" föräldern. Man ses mer sällan och då är det lätt att vara mindre strikt när man ses, vilket såklart är helt mänskligt.

Nackdelen med växelvis boende är nog resandet och alla arrangemang kring det. Man måste komma överens om vilka saker som finns var och hur man flyttar på dem.

6. I växelvis boende kan barnet sakna den andra föräldern. Hur fritt ska barnet få röra sig mellan hemmen?

- Det är essentiellt att lindra saknaden. Det skulle vara bra att barnet får röra sig fritt mellan hemmen om åldern tillåter det, men man behöver också praktiska regler.

Om den ena eller både föräldrarna har en ny familj måste man förutse hur barnen rör sig. Såklart måste man veta när barnet kommer och hälsar på, hos vem det äter och när det går hem igen. Allt det här kan man komma överens om.

7. Hur mycket ska man lyssna på barnet när man kommer överens om växelvis boende?

- Föräldrarna tar de slutliga besluten, men barnet ska höras utifrån sin ålder och mognadsgrad. Det är viktigt att man alltid presenterar föräldrarnas förslag som gemensamma förslag - inte mammans eller pappans förslag utan en gemensam idé om hur man ska handla.

När man är överens om växelvis boende kan man lyssna på hur länge barnet vill bo hos föräldrarna. Vill barnet inte alls bo växelvis skulle jag inte forcera det.

8. Frånskilda föräldrar hittar ofta en ny partner. Barnet med två hem är ibland med nyfamiljen och ibland inte. Hur påverkar det dynamiken i nyfamiljen?

Det är viktigt att man alltid presenterar föräldrarnas förslag som gemensamma förslag - inte mammans eller pappans förslag utan en gemensam idé om hur man ska handla.

- Ett växelboende barn behöver mer uppmärksamhet av föräldern än ett som bor i hemmet hela tiden. Till exempel är det bra att planera in föräldrarnas hobbyer en sådan vecka då barnet är hos den andra föräldern. Det här kan orsaka spänningar i en nyfamilj.

Barn är väldigt noga med att alla behandlas lika. Det är bra att tänka igenom hemmets regler och auktoriteter. Ett litet barn ifrågasätter inte en styvmors eller -fars ställning, men senast i tonåren lyfts frågan fram.

9. Det finns relativt mycket forskning i växelvis boende. Hurudan information saknas ännu?

- Effekten av växelvis boende på riktigt små barn behöver ytterligare forskning. Det skulle också vara bra att göra långtidsforskning i hur människor som vuxit upp med växelvis boende ser på modellen som vuxna.

10. Just nu kan barnet bara vara skrivet hos en förälder. Borde växelvis boende gå att registrera också hos myndigheterna?

- Det borde det absolut. Att godkänna två hemadresser skulle åtminstone underlätta byråkratin kring olika stöd. Nu får bara den ena föräldern barn- och bostadsbidrag.

Jag vet att några föräldrar årligen byter barnets officiella adress för att stöden ska betalas ut jämnt. Men att officiellt registrera växelvis boende skulle också ge en signal av godkännande. Växelvis boende är inte en självisk undantagslösning för föräldrarna, utan en fungerande modell som oftast också gynnar barnet.

Jani Parkkari
Ursprungstexten på Yle Vanhemmuus webbplats.

Läs också