Hoppa till huvudinnehåll

Därför behövs kritikern

Bild: YLE/Rose-Marie Sundström alexanders teatern

Debatten om kritik går het på det finlandssvenska teaterfältet just nu. Får man kritisera allt och vem får egentligen kalla sej kritiker? Svenska Yles egna kritiker Anna Dönsberg (litteratur) och Tomas Jansson (teater) diskuterar den professionella kulturkritikerns roll i en tid då vem som helst kan skriva en recension på webben.

Kan eller får man kritisera alla i Svenskfinland?

Anna Dönsberg, litteraturkritiker: Man kan ju svänga på frågan: Skulle du vilja vara nån i Svenskfinland som man inte får kritisera? Det betyder ju att du skulle bli osynlig. Sen kan det ju hända att det blir pinsamt på en cocktailtillställning, men det får man ta.

Tomas Jansson, teaterkritiker: Klart man kan kritisera alla, varför skulle man inte kunna det? Hela grunden för kritikens värde försvinner om det plötsligt skulle finnas nån man ser som helig.

AD: Jag tänker att jag kan kritisera den bok jag får i min hand, oberoende av vems det är. Om ingen gav kritik på böcker så skulle det inte finnas ett samtal. Kritikern är den som leder ut böcker till större grupper. Jag har inte för avsikt att skada böcker, utan jag sätter mej i ögonhöjd med en bok och fundera på vad författaren vill säga. En bok som ingen läser är ingen färdig bok.

kulturredaktör Anna Dönsberg
Anna Dönsberg säger att en god kritiker är medveten om sina vita fläckar och tar dem i beaktande i sitt jobb. kulturredaktör Anna Dönsberg Bild: Marit Lindqvist anna dönsberg

Varför behövs professionella kulturkritiker?

TJ: Det behövs mänskor som är pålästa och insatta och har sett eller läst mycket och som utgående från den kunskapen kan värdera en föreställning. Både säga om den är bra eller dålig eller viktig, men dessutom sätta föreställningen i ett sammanhang. Om man pratar om finlandssvensk teater, handlar det om att man också har sett finsk, svensk och europeisk teater och kan sätta det finlandssvenska i förhållande till vad som händer på andra ställen. Eller om en teater sätter upp Tjechov, så har man sett fem andra uppsättningar av Tjechov som man kan jämföra med. Sånt som en vanlig publik inte har möjlighet att göra.

Det är bara en professionell kritiker som har möjlighet att sätta tillräckligt mycket tid på teater för att ha besitta den här kunskapen. Speciellt idag, då det finns så många bloggar där varje enskild mänska kan leka kritiker, är det viktigare än nånsin att det finns en professionell kritik, för att erbjuda perspektivet.

AD: En professionell kritiker ska kunna pejla boken mot en pool av böcker som hen har läst tidigare. Om du lägger upp en bokblogg, men själv har läst bara fantasy eller deckare eller en viss genre, då är du inte rustad för att läsa vad som helst. Ingen kritiker är ju heller rustad för att läsa vad som helst, men en god kritiker är åtminstone medveten om sina vita fläckar och tar större hänsyn, läser med större aktsamhet, istället för att tänka ”det här är jag inte intresserad av” och så syns det i texten.

Jag försöker att inte se det som en konsumentupplysning, utan jag försöker föra ett samtal med boken. Böcker ser olika ut i olika läsares sinne. Jag för fram hur boken har sett ut i mitt sinne, och det speglar jag mot den mängd böcker jag har läst och det jag har studerat. På det sättet anser jag mej vara en ganska kvalificerad läsare, men jag kan inte tala å andra läsares vägnar.

Vad händer med konsten om den professionella kritiken uteblir?

TJ: Världen går inte under och mänskor dör inte, men jag skulle säga att en bit av teaterkulturen dör. Diskussionen kring den konst som görs är en väsentlig del av kulturen.

AD: Jag vet inte om det händer så hemskt mycket, jag är inte pessimistisk. Men jag tycker det är bra att det finns folk som har tid att ägna sig på allvar åt litteraturen. Det viktigaste är ju att det talas om böcker i olika forum. Lika viktigt som att tala om böcker i bloggar är det att tala om dem i tidningar. Jag är inte jättemån om kritikerns portvaktsroll, men jag tycker att kritikern behövs.

TJ: Vi har ju ändå att göra med mänskor och institutioner som lever på offentliga medel och skapar konsten med pengar som vi alla är med om att betala. Då är det inte mindre än rätt att den konsten värderas på nåt sätt. Det skulle bli väldigt mycket fattigare utan kritik. Sen kan man ju fråga sej ifall diskussionen kring konstverken verkligen uppstår, den diskussion som kritiken i bästa fall kan vara med om att skapa. Men om inte kritiken finns, finns inte heller förutsättningar för en diskussion.

Jag hävdar inte att kritikerns ord ska tolkas som den stora sanningen, men kritikern ska ge saker som åskådaren inte själv har kommit att tänka på. Då jag själv läser kritik tänker jag att en bra recension fungerar som en samtalspartner som jag kan jämföra mina åsikter med. Jag behöver inte alls vara av samma åriskt som kritikern, men det att jag får en kunnig samtalspartner betyder jättemycket.

Tomas Jansson kollar in sina intervjuer
En bra recension fungerar som en samtalspartner som man kan jämföra sina egna åsikter med, säger Tomas Jansson. Tomas Jansson kollar in sina intervjuer Bild: Yle/Sebastian Bergholm tomas jansson

Hur bra är konstnärerna i Svenskfinland på att ta kritik?

TJ: Det är en ömtålig fråga. Själva situationen är oerhört delikat. Det är klart att det inte är roligt att få en dålig recension. Ska jag vara helt ärlig så hävdar jag ändå att teaterfältet skiljer sej från t.ex. litteraturen och bildkonsten. Under de 30 år jag har följt med kritiken har det visserligen hänt att författare har höjt rösten och klagat på kritikens nivå. Men det är väldigt mycket oftare som det finlandssvenska teaterfältet har lust att kritisera kritiken. Vad det beror på borde man fråga teaterfältet, för jag tror inte att teaterkritiken har lägre nivå än nån annan kritik.

AD: Jag tror att om man som konstnär tar saker väldigt personligt så blir det svårare att vara konstnär. Det är klart att vem som helst tar illa upp om det finns illvilja i mottagandet. Men om man upplever att den andra har försökt förstå, att det har varit på allvar, men att mottagandet inte blev vad man hade tänkt sej, så kan man egentligen inte göra nåt åt saken. Och då finns det heller ingen anledning att ta det personligt. Men det är klart att man alltid kan kritisera kritikern.

Finns det tillräckligt mycket sakkunskap in Svenskfinland för att upprätthålla en hög nivå av kulturkritik?

AD: Jag tycker att folk gör ett gott jobb. Sen kan det finnas problem med att man inte har tillräckligt mycket tid. Det är en risk, att kritiker ska producera för mycket. För ingen mänska hinner vara jättefiffig jättesnabbt.

TJ: Vi är ju inte så väldigt många. Om man pratar teater så finns det väldigt få recensenter i Svenskfinland som har teater som sitt huvudgebit. Man räknar dem på ena handens fingrar. Och inte finns det så fruktansvärt många på finskt håll heller. Det gör att det ofrånkomligen är smalt, det skulle vara bra om det fanns fler. Det kunde leda till en större dialog mellan kritikerna också. Men samtidigt har vi ändå fler än en som sätter jättemycket tid på att följa med teatern och de mänskorna sitter på en kunskap - helt klart.

AD: Och så finns det en stor mängd av outnyttjad frilanspotential. Det är ofta pengar som bestämmer. Fonderna till exempel kunde stöda kritikerverksamheten. Utan kritik utarmas konsten, för då kommer ingen och kräver nåt. Kritiker har rätt att kräva.

Teaterkritik debatteras på onsdag den 11 november i Slaget efter tolv i Radio Vega kl 12:03 och i Kulturmagasinet kl 20:30. Medverkande är Isabella Rothberg, teaterkritiker på Hufvudstadsbladet, Sonja Ahlfors, skådespelare inom teatergruppen Blaue Frau, Lasse Garoff, teaterkritiker på Ny Tid och Pekka Strang, skådespelare och tidigare konstnärlig ledare på Lilla teatern.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje