Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: Ett coachande förhållningssätt inom idrotten?

SFI:s ordförande Christine Suvanto.
SFI:s ordförande Christine Suvanto. SFI:s ordförande Christine Suvanto. christine suvanto

Den senaste tiden har det varit mycket diskussion om att ungdomar lämnar idrotten. Jag läste någonstans att ungefär 80 procent av ungdomarna i åldern 13–15 år deltar i någon idrottsförening, medan endast färre än hälften är kvar vid 20 års ålder.

Att hitta en enda lösning på detta problem är svårt om inte omöjligt, men med olika insatser kan den negativa spiralen brytas. En förlängning av idrottskarriären innebär inte endast en bredare bredd av toppidrottare, utan ännu viktigare är att regelbundna motionsvanor påverkar ungdomarnas framtida hälsa.

Fördelarna med regelbunden träning, motion och idrott är många: Allt från bättre allmän hälsa till ett stärkt självförtroende och ökad inlärningsförmåga.

Därför lönar det sig att fundera på olika alternativ. Ett alternativ kunde vara att mera aktivt satsa på ett coachande förhållningssätt inom idrotten.

Coachning?

I Finland anses coachning vara något relativt nytt, medan man i bland annat USA och England använt coachning såväl inom idrott som företagsvärlden i minst 25 år.

Coachning har sitt ursprung i just idrotten, men har sedan spridit sig till en mängd olika områden och branscher såsom till till exempel skola och företagsvärlden. I takt med att coachningen ökade, ökade också mängden av seriösa men också mindre seriösa aktörer på marknaden.

För 20 år sedan bildades också den största takorganisationer för coachningen som yrke, International Coach Federation. ICF är i dag den största branschorganisationen med över 20 000 medlemmar. ICF har gjort upp etiska riktlinjer för yrkeskåren och övervakar aktörer samt ackrediterar utbildningsföretag för att säkra kvaliteten inom denna bransch.

Vad menas då med professionell coachning?

ICF:s definition på coachning är ”Coachning är ett partnerskap med klienter i en tankeprovocerande och kreativ process som inspirerar dem att maximera sin personliga och professionella potential.”

Det här betyder att idrottaren och coachen går sida vid sida, dock så att idrottaren själv bär ansvar för sin egen utveckling och för sina vägval. En coach strävar till att maximera idrottarens prestationer, genom att bland annat fråga, medvetandegöra och utmana idrottaren.

Vad innebär ett coachande förhållningssätt?

Alla idrottare har rätt till en tränare med ett coachande förhållningssätt, det vill säga en tränare som ser idrottarens hela inre kapacitet och verkligen tror på idrottarens möjligheter att utvecklas. Alla kan inte bli världsmästare eller OS medaljörer, men alla kan utvecklas och nå sin egen maximala potential.

Nyckeln till ett gott ledarskap ligger enligt Moder Teresa i följande två frågor: ”Känner ni era medarbetare?” och ”Bryr ni er om era medarbetare”. Enligt mig är dessa två frågor också väsentliga inom idrotten.

Tränaren kan alltså ställa sig frågorna ”Känner jag mina adepter?” och ”Bryr jag mig om mina adepter?”

Eftersom coachning är ett partnerskap idrottare och tränare emellan handlar det också om idrottarens självledarskap. Det här innebär att idrottaren även bör ställa sig själv frågan ”Hur väl känner jag mig själv?”. Vilka är mina drivkrafter, styrkor och värderingar? Varför är det viktigt för mig att uppnå mina mål?

År 1968 gjorde amerikanen Robert Rosenthal ett försök med elever och resultatet av det försöket är att elevernas resultat blir bättre om lärarnas förväntningar på dem är höga, vilket kallas Rosenthaleffekten (pygmalioneffekten).

Samma sak gäller förväntningar på idrottaren. Om vi förväntar oss höga resultat, blir också resultaten höga. Vi kommunicerar med så mycket mera än bara ord – exempelvis tonfall, gester och kroppsspråk. Därför gäller det vara äkta och ärliga.

Det betyder att vi som tränare till 100 procent verkligen tror på adeptens utvecklingskapacitet. I annat fall märks det och får då en negativ följd.

Ett coachande förhållningssätt – hur?

Den traditionella tränar-idrottarrelationen är ofta mera ett mentorskap där tränaren kommer med råd, tips och svar och där ansvaret för träningen ofta ligger på tränaren. I ett coachande partnerskap lägger tränaren ansvaret på idrottaren.

Tränaren ställer frågor och utmanar idrottaren och vet att idrottaren har svaren inom sig. Hur vill du lösa det? Varje idrottare är unik och tränaren kan omöjligt veta hur och var det känns i idrottaren.

Tränaren hjälper idrottaren att fokusera och bli medveten. Hur känns det, var känns det och sedan förstärka och förankra den känslan i kroppen så att idrottaren kan plocka fram den igen. I coachingen fokuserar vi på lärdomar i stället för på misslyckanden. Vad lärde jag mig av detta?

Med det här synsättet växer också en sund självkänsla fram och idrottarens egen tillit till sig själv och sin egen kapacitet förstärks. Då Timothy Gallwey på 1970-talet började tala och skriva om det coachande förhållningssättet väckte det debatt och många trodde att hela tränarverksamheten skulle ställas upp och ner, men det är det inte fråga om.

Tränarens uppgift är att lära idrottaren i stället för att undervisa. Det har visat sig att den hårdaste motståndaren faktiskt ofta finns i våra egna huvuden och om en tränare genom ett coachande förhållningssätt kan minska dessa prestationshinder frigörs massor med energi.

En avspänd idrottare presterar bättre än en spänd. Den otroliga sprintern Usain Bolt är ett bra exempel på en idrottare som verkar kunna komma in även på den största idrottsarenan avspänd, med humor och spexande för att sen då det gäller verkligen prestera.

Vad kan vi uppnå med ett coachande förhållningssätt?

Då vi lär oss att gå, springa och cykla, testar och provar vi oss fram. Ingen förstör den processen med instruktioner över hur vi bör göra. Varje individ har sin egen personliga inlärningsstil.

Dagens unga önskar i allt högre grad frihet att välja själv, försöka själv och hitta lösningar själv utan detaljerade anvisningar. Snowboard och freestyle är exempel på idrottsgrenar där ungdomarna själva provat sig fram och utvecklat idrotten.

I friheten ligger också mycket glädje. Vi tränar avspänt och extra mycket för att det är roligt och utmanande. Att idrotta ska vara roligt. Den dagen glädjen försvinner från träningen och idrotten, försvinner också motivationen. Frivilligheten och friheten motiverar och inspirerar.

Det finns sällan endast ett rätt sätt att utföra en prestation på. Via friheten, nyfikenheten och modet att testa och prova nytt har bland annat backhoppningens V-stil av Jan Boklöv och höjdhoppets flopstil av Dick Fosbury utvecklat grenen, vilket gör att idrottarna i dag i backhoppningen hoppar längre och i höjd högre.

Kan förlänga karriären

Vi får inte glömma att tränaren som coach fortfarande är experten, har kunskapen och erfarenheten. Det är endast fråga om ett ändrat förhållningssätt där tränaren i stället för att ge svar och undervisa nu lär, frågar, medvetandegör, aktiverar, uppmuntrar och delar ansvaret med idrottaren.

Då idrottaren själv tar en aktivare roll i sin träning, sitt idrottande och får vara delaktiga, då hålls motivationen för den egna idrotten längre vid liv.

Vi har således mycket att vinna med ett coachande förhållningssätt där tränaren och idrottaren samverkar i ett partnerskap mot ett gemensamt, inspirerande och utmanande mål.

Jag tror att detta kunde vara ett viktigt steg mot en förlängd idrottskarriär med många positiva effekter.

Christine Suvanto
Ordförande för SFI, Svenska Finlands Idrottsförbund r.f.

Läs också