Hoppa till huvudinnehåll

Dikter som vidgar rummet

Pärmen till diktantologin "Den brinnande vargen".
Duv-teatergänget har gett ut diktantologin "Den brinnande vargen". Pärmen till diktantologin "Den brinnande vargen". Bild: Sets förlag och Nadja Andersson (teckning) diktantologin den brinnande vargen

Från hjärtat, från tidningen, från huvudet, från munnen eller från Claes Andersson. Ja, varifrån kommer dikterna?

Den frågan kan man grunna på i oändlighet och landa i mångahanda olika möjliga svar. Här ovan är några svar signerade en handfull Duv-teaterskådisar.

Under åren 2012-14 samarbetade Duv-teaterns skådespelare med poeterna Claes Andersson och Tua Forsström kring ett poesiprojekt som dels resulterade i teaterföreställningen Den brinnande vargen som hade premiär på Klockriketeatern i januari 2014, dels i lyrikantologin med samma namn som nyss utkommit i bokform.

Befriande och ångestfylld självrannsakan

I efterordet vittnar Andersson och Forsström om ett arbete som snarast skulle kunna liknas vid ett kraftfält av känslor där de etablerade poeterna kom att rannsaka sig själva både som poeter och som människor.

Tua Forsström skriver om hur hennes inre försvarsmekanismer rasade ihop – en känsla som på många sätt var ångestfylld, men samtidigt befriande. Claes Andersson resonerar kring hur arbetet med Duv-teatergruppen smög sig in i såväl hans drömmar som hans undermedvetna, och hur arbetet rent konkret kom att påverka hans syn på sig själv och sitt skrivande:

”Jag tror att jag lärde mig någonting om att våga vara mig själv och att inte glömma mig bakom roller och konventioner. När det gäller mitt eget skrivande har jag stärkts i min övertygelse om att det viktigaste är att hitta sin egen röst och att vara konkret och skriva enkelt och så begripligt som möjligt, också om saker som sällan är enkla.”

Skådespelarna i Duv-teatern.
Duv-teaterns ensemble. Skådespelarna i Duv-teatern. Bild: Stefan Bremer duv-teatern

Det enkla och raka vidgar rummet

Jag tror att Claes Andersson sätter fingret på något ytterst centralt i citatet ovan – nämligen att det kan vara svårt att skriva bortom redan etablerade och trygga former liksom det kan vara en utmaning att skriva enkelt och konkret.

Utmaningen ligger antagligen i att man är rädd för att texten kan upplevas som banal eller enkelspårig.

Duv-gängets dikter visar dock att det mest vardagliga och konkreta kan få taket att lyfta och det till synes enkla bär på betydelser som vidgar rummet.

När Lotte Schauman skriver följande rader:

huset
väggen
stolen
sitta och skämmas

ser man en konkret bild framför sig samtidigt som här finns en undanliggande berättelse som rymmer mångahanda tolkningar – lite som Ernest Hemingways klassiska sexordsnovell (”For sale: baby shoes never worn”).

Det fungerar också åt andra hållet när de mest skamfyllda och/eller ångestfyllda känslorna kläs i konkret gestalt. När man sätter ord på det mörka dränerar man det på kraft och gör det mindre farligt, såsom Irina von Martens och Tanya Palmgren gör i dikten som anspelar på Astrid Lindgrens sagovärld och som gett antologin dess namn:

Trångt och äckligt i det svartaste berg
Mörkt, svart som natten
Stenhårda trappor, stampande fötter, smällfeta kor
Tengillandet, Kamajakalandet
Den brinnande vargen rasar omkull
Ingenting

Också mer abstrakta frågeställningar som tro och tvivel eller diffusa och ogripbara känslor som kärlek eller sorg gestaltas med en vardagsnära pragmatism och saklighet som känns otvungen och rättfram.

Poetiska förebilder

Det är kanske inte så förvånande att poesiverkstadsledarna Claes Andersson och Tua Forsström indirekt kommit att sätta sin prägel på en del av texterna.

En diktform som Claes Andersson t.ex. ägnat sig åt i sitt författarskap är katalogdikten.

Antologin Den brinnande vargen inleds med ett antal katalogdikter där skribenterna presenterar sig själva genom att lyfta fram karaktärsdrag som de anser vara typiska för dem, eller genom att skriva fram sådant som de tycker om/längtar efter att göra, eller genom att ta fasta på sådant som de inte tycker så mycket om att syssla med.

I dikten ”Bengtström” beskriver Ragnar Bengtström t.ex. sig själv såhär:

Bengtström är en sådan som skriver dikter och som skriver
om sig själv
Bengtström är en författare, kan man nog säga
Bentström längtar efter att träffa såna som han aldrig
sett tidigare
också andra skådespelare och författare
Bengtström är en sån som tycker om filmer, helst svenska
och med äventyr
Bengtström vill hinna med mycket annat också
När Bentström är ledig vill ha n ha frihet
När Bentström är på andra sidan ska han svära hela tiden
Sån är Bengtström

Ett spännande sätt att närma sig lyriken är också att utgå från någon annans text och göra den till sin egen. I antologin finns exempel på hur skribenterna gett sig i kast med Edith Södergrans dikt ”En önskan” – de har bevarat originalets inledning ”Av hela vår soliga värld / önskar jag blott (---)” för att sedan fylla i med egna drömmar och önskemål slutresultatet är ofta överraskande och sagolik.

Södergrans diktjag som sitter i trädgårdssoffan med en katt som solar sig och ett brev tryckt mot barmen får sällskap än av ett slott omgärdat av körsbärsträd, än av Askungen som dricker kaffe ur en blå kopp och drömmer om Amsterdam.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje