Hoppa till huvudinnehåll

Vården fungerar inte utan empati

Marjana Ponsiomo och Maria Finnberg vårdar dementa på Rosenhemmet i Åbo
Marjana Ponsiomo och Maria Finnberg vårdar dementa på Rosenhemmet i Åbo Marjana Ponsiomo och Maria Finnberg vårdar dementa på Rosenhemmet i Åbo Bild: Yle/Nilla Hansson marjana ponsiomo och maria finnberg vårdar dementa på rosenhemmet i åbo

Maria Finnberg och Marjana Ponsimo vårdar dementa och möter anhöriga genom hela sjukdomen.

Flera av pensionärerna på demensboendet Rosenhemmet är sängliggande och rör sig inte självmant. De är så trötta att de inte så ofta orkar sitta i sin rullstol. Därför måste vårdarna vara två när de här pensionärerna ska tvättas och få nya blöjor. Det handlar om pensionärernas säkerhet och de anställdas ryggar.

Mariana Ponsimo och Maria Finnberg är inne hos Trimma som de hälsar glatt på och sköter om medan de hela tiden talar om för henne vad de ska göra och gör. Med vana och stadiga grepp vänder de, tvättar och pysslar om Trimma som under hela stunden är alldeles tyst. En liten springa i ögonen avslöjar att hon är vaken.

Under speciella dagar tas precis alla pensionärerna upp en stund. Senast var det under Strömmingsmarknadslunchen. Också när Rosenhemmet har musik på programmet. Ibland någon som kommer och spelar piano, en gästande kör eller när musikterapeuten kommer till avdelningen.

Marias grej är äldrevård

När Maria Finnberg började studera till närvårdare hade hon inte en tanke på att börja jobba med äldre. Men under studierna och praktiken märkte hon att det faktiskt var just hennes ”grej” det här med äldrevård. Och på Rosenhemmet är det alltid intressant med de ”nya” som kommer till avdelningen. Man vet aldrig vem det är som kommer.

- Ingen är likadan. Och det kan ta några veckor att lära känna personen. Det gäller sen att hitta den röda tråden.

Maria säger sig gilla de nya utmaningar som alltid finns då. Det är omväxlande och alla har sin egen starka personlighet. Och när man har kommit på vad den ”nya” gillar och inte gillar och vad som fungerar eller inte delar vårdarna på Rosenhemmet med sig av sina erfarenheter till varandra. Alla sköts på lite olika sätt även om grundvården är den samma.

Lyhörd vård när demensen framskrider

När demensen har framskridit kan det pensionären tidigare har tyckt om plötsligt inte fungera. Då måste man göra på annat sätt och följa med utvecklingen.

- Då är samarbetetet jätteviktigt för att alla på avdelningen ska må bra.

Från butik och hotell till vård

När Marjana Ponsimo blev färdig med sina närvårdsstudier började hon driva butik och hotell och hon blev försäljare. Tills hennes mamma påpekade att ”Om du ska hålla dina papper i kraft så kanske det skulle vara dags att börja göra det du har utbildat dig till”! Då sökte Marjana jobb på Hemmet och nu har hon snart jobbat där i elva år.

- Och jag har trivats, jättebra! Fast emellanåt så tänker man att ja, borde man titta på något annat, men det har inte blivit av.

När kaos inträder

På en avdelning för äldre med olika slag av minnessjukdomar är det ibland kaotiskt. En del av pensionärerna är oroliga och ”vill hem”. De vet inte var de är och vad de gör här. De tror att de snart ska hem och att någon väntar dem. Vad gör man då som vårdare? Det handlar mycket om närhet, säger Maria Finnberg. Att försöka skapa en trygg känsla.

- Bara man sitter nära och bredvid. Beror förstås på pensionären. Vissa vill ha jättemycket närhet och tycker om att kramas, vissa inte. Man respekterar deras eget sätt.

Ibland tittar man lite på tv tillsammans, spelar ett spel eller går ut och promenerar. I hobbyrummet kan man göra små gymnastikrörelser, säger Marjana.

- Bara man kommer lite bort från sina tankar så dom inte fastnar.

Rosenhemmet har en populär kortlek med frågor om det förflutna typ ”Min favoritleksak som barn”. Med hjälp av de här frågorna kommer den äldre ihåg barndomsminnen av olika slag eller andra minnen från ”förr i tiden”. Det brukar lugna oroliga pensionärer.

Anhöriga viktigare än de tror

De anhöriga är viktiga i vården av den minnessjuka. Det är de som kan berätta om deras bakgrund och vad de tycker om och inte tycker om. Marjana gillar att träffa anhöriga och bolla tankar i luften och kanske planera någonting med dem. Eller om pensionären behöver någonting kan ”egenvårdaren” säga att nu behöver hen vantar när vintern närmar sig och vi är ute och går.

Ibland är det svårt för anhöriga att möta den äldres sjukdom. Hos många väcker demensen ångest. Vad kan man göra åt det? Maria Finnberg förstår att det är tungt och svårt när den äldre inte längre känner igen och sjukdomen går vidare. Personalen finns för att den äldres tillvaro ska vara så bra som möjligt. Hon önskar att de anhöriga skulle förstå det och låta sina äldre åldras och ta sjukdomen som den är.

- Att de ändå skulle försöka vara där som stöd för personen och vara nära den. Och också stöda oss i vårt arbete. Så att vi tillsammans med de anhöriga skulle kunna ge ett bra liv här på Rosenhemmet för dom som bor här.

Det är viktigt att de anhöriga respekterar den egna anhöriga och de andra av de femton som bor på Rosenhemmet och personalen.

Döden

På Hemmet och på Rosenhemmet i Åbo blir pensionärerna ibland nästan hur gamla som helst. Flera av dem som har bott där har blivit över hundra år gamla. Men det kommer alltid ett slut. Och det fina med Rosenhemmet är att man får dö där och inte skickas bort för att dö. Det finns läkare och sjukskötare till hands i slutet och stor kännedom om vård i slutskedet.
Det här betyder att både Maria och Marjana har varit med om döden. Många gånger. Och det är ingenting som skrämmer dem. Tvärtom, säger Marjana, är det fascinerande, fint och vackert.

- Det skulle vara härligt att alltid få vara nära. Igår var jag här när vi hade en som dog. Det känns fint att få ge den sista stunden till den personen.

- Här är dom inte ensamma, här är hela tiden nån på plats. Och när vi ser att det är mot slutet så ser man till att dom inte ska ha ont. Det är ju det viktigaste. Och beröring. Och att man vänder på dem tillräckligt ofta.

Marjana Ponsimo och Maria Finnberg säger att de inte alltid känner igen tecken på att någon ska dö. Ibland dör någon knall och fall på natten utan att någon har märkt någonting. Och ibland när man tror att någon är döende kan den följande gång man är på jobb komma emot en som om ingenting skulle ha hänt.

På Rosenhemmet ges i slutskedet smärtstillande och morfin om det behövs. Och när den döendes andetag blir tunga och munnen är vidöppen och blir torr fuktar man tungan med olja och vatten. Och läpparna smörjs med salva.

Bryr sig på riktigt

När någon dör på Rosenhemmet är det en naturlig del av jobbet för personalen. Men både Maria och Marjana medger att också de nog fäller en tår när någon går bort. Det är ju oftast människor de har haft hand om i åratal det gäller. Man får starka band till dem, säger Maria. Så på det sättet är deras jobb inte ”bara en arbetsplats”. Det handlar om verklig ömhet för pensionärerna.

- Det måste man ju ha. Utan empati skulle man inte klara av det här jobbet. Den dag jag känner att jag inte har nån empati, så då vet jag att jag ska sluta inom den här branschen!

Marjana instämmer och säger att Rosenhemmet är hennes andra hem.

- Vissa pensionärer har ju inte anhöriga. Då blir det nästan så där att det är ju vi som hjälper till och försöker hitta nånting att göra. Och funderar och planerar. Dom har ju ingen annan. Så då blir det ännu mer nära.

På Rosenhemmet har också alla vårdare en en eller två ”egna” pensionärer. Eller pensionärerna har sin egen vårdare. Också det blir en egen relation.

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland