Hoppa till huvudinnehåll

Daniel Olin: Bryssel - en stad svår att greppa

korrekolumbild av daniel olin
korrekolumbild av daniel olin korrekolumn

Efter att ha bott cirka 10 månader i Bryssel har jag fortfarande svårt att få ett grepp om staden. Det är en stad som gör mig kluven. En stad som överraskar på gott och ont.

Ett beskrivande exempel. Häromdagen besökte jag och min familj ett kafé med fantastisk utsikt över staden. Vi hade promenerat i timmar och det var dags för fika med en vy över taken i sol nedgången.

Men när vi skulle beställa meddelade servitören att köket håller på att stänga – inga efterrätter serveras. Beskedet slog hårdast mot barnen som redan för flera timmar sen hade blivit lovade en glassportion.

Kocken hade gått hem för dagen samtidigt som kaféet var fullsatt och fler kunder strömmade till. Det här skulle aldrig ske i Helsingfors, konstaterade jag.

Men stunden senare var servitören tillbaka med en bricka med två enorma kakbitar.

- Jag hittade dem i köket, de är till barnen och de är gratis, meddelade han.

Inte brukar man få gratis bakelser på finare kaféer i Helsingfors heller, tänkte jag.

Det här är bara ett exempel på det Bryssel som får mina känslor att pendla mellan ilska och glädje. Det finns många små saker som jag kan bli fruktansvärt irriterad på.

Som när jag stiger ut från ytterdörren en måndagsmorgon och sätter min fot rakt i det hundbajs som ägaren har struntat i att plocka upp. Eller hur rulltrapporna i min närmaste metrostation fungerar på sin höjd varannan dag eller när kollektivtrafiken återigen går i strejk samtidigt som de flesta taxichaufförer i staden har bestämt sig för att ta ut en ledig dag.

Men jag blir också bli väldigt glad, som när jag än en gång ha ätit en utsökt restaurangmiddag utan ha ruinerats. Eller när jag blir bemött på de mest fantastiska sätt i de mest otippade situationer, som när flyttbilen knappt hade hunnit parkera innan grannarna i tur och ordning kom och erbjöd oss sin hjälp.

Eller när den vilt främmande mannen bakom disken i korvkiosken med stort engagemang ger råd och tips om hur mina barn ska anpassa sig och trivas i sin nya hemstad.

I Bryssel är det svårt att känna sig utomstående och orsaken är enkel - det finns så många andra i samma situation. Staden är en riktig smältdegel, av de drygt en miljon invånarna är över 60 procent födda utanför Belgiens gränser. Bara Dubai har flera utlänningar, visar en färsk rapport.

Också det är förstås på gott och ont.

Vad är då det riktigt genuina Bryssel, kan man med fog fråga sig. Är det de otaliga ölsorterna, chokladpraliner eller fettdrypande frites - tja, kanske för turisterna. För något måste ju staden ha som dragplåster.

För när det kommer till turistattraktioner är det rätt tunnsått. I brist på ett Eiffeltorn är en av stadens största turistmagneter en 61 centimeter hög staty av en kissande pojke.

Inte heller det kungliga palatsets klarar sig i konkurrensen. Det må likna Buckingham Palace med det är trots allt hälften mindre.

Det som däremot är en klar konkurrensfördel är stadens läge. Knappt två timmars tågfärd till London och knappt två timmar till Paris. Många hävdar att det är just läget som är det bästa med Bryssel.

Jag kan hålla med, men det finns också mycket annat. Mycket som jag ännu inte ha hittat. För det tar sin tid att lära känna Bryssel. Det är ju trots allt en stad med 19 kommuner.

Jag bor i en av de mindre med cirka 50 000 invånare. Inom en kilometers radie har jag all tänkbar service – något jag bara kunde drömma om i Helsingfors.

Men för att förstå sig på Bryssel gäller det att lära känna även de andra kommunerna i staden. Många av dem skiljer sig väldigt mycket från min trygga, men kanske lite tråkiga medelklassmiljö. Först måste man bilda sig en uppfattning av den här komplexa staden, och först därefter kan man betygsätta Bryssel.

Men en sak är klar, även om det finns mycket som irriterar är Bryssel bättre än sitt rykte. Och om ni råkar undra, så just nu i skrivande stund gillar jag det jag ser – solen tittar fram mellan molnen och det är 16 grader varmt denna november eftermiddag.

Men fråga mig på nytt om en halv timme. Då kanske det ösregnar samtidigt som brevbäraren kommer med ännu ett brev från kommunkansliet med ännu en begäran om ännu ett dokument för att ännu en belgisk byråkrat ska vara nöjd.

I den stunden är jag kanske inte lika förtjust i denna stad, som är så svår att greppa.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes