Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö.
Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö. Bild: Unsplash/ Pablo Basagoiti deprimerad

Året är 2013 och jag sitter i badrummet i kolmörkret och bara stirrar ut i ingenting. I timmar. I dagar. Jag försöker komma fram till hur jag ska kunna leva så här. Jag vill inte leva så här. Jag vet inte om jag vill leva alls.

Som barn var jag en teaterapa. Jag var den som fick människor omkring mig att skratta och engagera sig. Det hände något när jag började skolan. Det räckte inte att få folk att skratta längre. Jag skulle prestera nu också. Prestationskraven som skolan ställde på mig som perfektionist och egentligen väldigt högkänslig följde med mig under hela min skoltid.

Under åttonde klassen blev jag mobbad. Hela åttan är som ett stort svart hål för mig – jag har ingen aning om vad jag gjorde. Annat än fokusera allt jag hade på skolan. Mobbningen pågick i sju års tid. Det här i kombination med prestationskraven som studentskrivningarna förde med sig fick mig att falla huvudstupa ner i en brunn. Jag ser på depressionen så. Som en brunnsliknande tillvaro. Man försöker klättra upp och ropa på hjälp men ingen kommer och ingen hör och man faller. Gång på gång.

År 2011 flyttade jag till Vasa för att börja studera specialpedagogik. Redan innan dess hade jag funderat på att söka hjälp. Något gnagde i mig. Problemet var bara att mobbningen och prestationskraven hade fått mig att utveckla en otrolig social ångest. Jag kunde inte förstå hur någon som gömmer sig bakom en soffa när kompisarna ringer på dörren och känner sig så värdelös skulle kunna prata om sina innersta tankar med en vilt främmande människa. Det kändes fullständigt omöjligt.

Men så en dag år 2012 satt jag med min ångest och lyssnade på en föreläsare som pratade om just ångest. Han berättade rent teoretiskt vad det är. Då gick det upp ett ljus för mig. Jag fick ett namn på det jag hade. Ångest. Depression. Så jag sökte hjälp. Trots att mitt inre skrek NEJ så sände jag ett mejl åt en privatterapeut. En helt underbart varm terapeut som session efter session efter session försökte få mig att se mitt eget värde och min potential.

Han lyckades inte. Inte fullt. Det tar sån tid, sånt här. Efter honom har jag gått hos fem andra terapeuter. Med vissa har det funkat bra, med andra sämre. Grundpelaren för ”bra” terapi för mig är nämligen personkemi. Vi måste kunna mötas som terapeut och klient men också som medmänniskor. Det är de människorna som hjälpt mig mest. Medmänniskorna. Inte bara terapeuter utan också vänner, familj, släkt och människor med liknande erfarenheter. När jag väl fick det där enorma stödnätverket, när jag väl fallit tillbaka så många gånger att det började kännas totalt hopplöst att ens försöka kämpa, kom det till slut en vändpunkt. Tre år senare.

Jag började inse att jag faktiskt duger. Att jag är okej som jag är. Jag behöver inte prestera för att ha ett människovärde.

Jag har alltid skrivit. Speciellt när depressionen härjade som värst skrev jag så att fingrarna blödde. Jag redde ut mitt tankekaos genom att bara skriva de tankar jag hade, de känslor jag kände. Då fanns de där, svart på vitt. Inte bara i mitt huvud. Så skrivandet har alltid varit det mest terapeutiska för mig. För någon annan kan det vara något helt annat. Vad gör dig lycklig? Vad är din passion? Vad får dig att känna dig kompetent? Värdig som människa?

Alla människor har ett värde. Oavsett vad. Det är min värdering och kommer alltid att vara det. Fast HUR skit du känner dig, hur dåligt du än mår, hur djupt depressionen än tar dig, så har du ett människovärde och det är värt att beakta. Speciellt för dig själv.

För insikten måste nästan komma från dig själv. Inte från andra. Det tar tid, det gör det. Men låt det ta den tid det behövs. Det är bara att investera i din framtid.

Året är 2015. Jag står i en upplyst sal som ordförande för en förening och berättar om mina erfarenheter av depression och ångest. Jag känner mig lycklig. Jag känner att jag duger, precis så som jag är.

#hurmårdu - Tack till alla som delade med sig

Vi fick in många berättelser - tack för dem. / Annika

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa