Hoppa till huvudinnehåll

En vardag utan närminne

När Hanna Grandell var 17 år gammal och gick på konstlinje drabbades hon av en medicinförgiftning, Stevens-Johnsons syndrom. I samband med förgiftningen förstördes också hennes minne.

Hanna låg på sjukhus i fem veckor. Hon fick feber, utslag, muskelslapphet och svällde upp men botades med hjälp av kortison. Idag lever hon rätt normalt, men med ett försämrat närminne. Hjärnan hanterar en viss mängd information, medan en del går fullkomligt förbi.

Upplever du att människor är rädda för dig?

Jag har väldigt lätt för att tala med nya personer och jag tycker inte om pinsamma tystnader. Men kanske andra människor ibland är lite rädda och obekväma; till exempel på busstationer där jag hemskt gärna börjar tala för att fördriva tiden då man väntar.

Behandlar människor dig annorlunda?

Förr talade människor till mig som ett litet barn. Jag tycker inte heller om när människor nonchalerar mig bara för att jag inte är riktigt frisk. I dagens läge tycker människor dock att jag säger många kloka saker i och med att jag upplever så mycket som många andra inte gör.

Har du en pojkvän?

Jag har en sambo. Vi träffades genom hans bror som jag känner från förut via kören.

Hur ofta får du hjälp?

Jag upplever att jag är väldigt självständig tillsamman med min sambo då vi komplimenterar varandra. Han hjälper mig delvis. Jag har assistenter som kommer två gånger i veckan. De hjälper mig med bland annat medicinerna och så talar de med mig mycket. Jag är en ganska känslig person och tar hårt åt mig saker som händer runt om kring i världen, men tillsammans med assistenterna får jag diskutera och reflektera över dessa händelser.

Hanna Grandell
Hanna Grandell Bild: Redneck Productions minnesförlust

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle