Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Människor, inte idéer, attackerades i Paris och Beirut

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Att gå på rockkonsert hör till de finaste kollektiva upplevelser jag vet. Man befinner sig inpackad bland människor man kanske inte känner, men delar något intimt med. Man diggar bandet, söker någon viss känsla och gillar att gå ut och ha kul bland andra människor.

Jag har åkt utomlands ett par gånger för att se ett favoritband och det är magiskt att gå omkring i en stad under en konsertdag och se folk med bandskjortor. Det är som att dela en hemlighet, uppleva en dold gemenskap.

Terrordådet i Paris riktade sig mot människor som valt att spendera kvällen med att se bandet Eagles of Death Metal. Att just den här konserten blev objektet för attentatet är obegripligt och godtyckligt, däremot förefaller mönstret av attackerna mot klubbar, barer, en fotbollsmatch väldigt medvetna.

Hur tala om terror?

Då jag tidigt på lördagen fick veta vad som hänt i Paris så tänkte jag att jag borde skriva en text och började tänka i banor som ”angrepp på det öppna samhället”, ” Europa och demokratin är måltavla”, ja saker som andra skrev så fort de hann.

I sig stämmer allt det här och vi är vara att tänka på terror i dessa termer, men det kändes ändå inte som att det primärt är en idé eller en politisk form som främst angreps. De här begreppen korrelerade inte med den känsla jag hade.

Istället kände jag att terroristerna medvetet riktade sig mot mänsklig glädje, spontanitet och de små situationer som gör oss lyckliga och ger livet mening.

Först tänkte jag att det är vardagen som angreps, och så är det kanske också om vardagen betyder de där små och viktiga sakerna som vi bygger våra liv på, men det är slående att de offentliga rum som brutaliserades var sådana där vi just umgås tillsammans.

En motpol till fundamentalism är det som kan bli till då människor kommer samman. Rockmusik, underkultur och konst är exempel på sån´t här.

Frihet och andra värden: Beirut

I till exempel Expressen och Hbl tog man tag i den symboliska roll som Paris spelar för just Europa och hur terrorn hänger ihop med denna. Staden var upplysningens säte och det var under 1700-talet som förnuftets era verkligen tog fart och det var då som värden som frihet, jämlikhet och syskonskap betonades.

Ett par dagar tidigare dog över 40 människor i en terrorattack i Beirut och under 2015 har människor mördats i Irak, Syrien, Turkiet och många andra ställen.

Visst har Paris en stark kulturell betydelse för mig också, inte bara på grund av upplysningen men också via filmer och böcker är staden en dröm om kärlek, frihet och konst.

Den gången jag var i Paris sköt en man dessutom mot en tidningsredaktion och staden var i ett obehaglig tillstånd av chock.

Men om attacken i Paris var en attack mot allt det europeiska som staden symboliserar, hur kan man då förhålla sig till, till exempel attacken mot Beirut?

Hur beskriver vi det, om vi ens benämner det? Inte som en attack på det öppna samhället, demokrati, upplysningsidéer? Är det ”bara” fruktansvärd död?

Terror i Europa beskrivs ofta i som riktad mot vissa värden och idéer, vilket är problematiskt ur en viss synvinkel. Hur skall vi tala om död utanför Europa om inte samma centrala värden förs in i diskussionen?

Lyckas vi i väst göra det på ett sätt som inte rangordnar offren?

Är det i en europeisk självupptagenhet som vi själva sviker upplysningens universella värden, i den mån vi tror på dem?

Spontanitet och totalitarism

Kanske ligger problemet i att vi också i Europa glömmer att attackerna helt konkret riktade sig mot individer, som i det här fallet varit ute på stan för att ta ett glas, se ett band eller en match.

Det mest drabbande jag läst hittills var en artikel om vem som mördats, fått veta att någon spelade roller derby, en annan hade ett barn, en tredje studerade design och någon gick på rock tillsammans med sin mamma.

Liknande beskrivningar kunde ges på de liv som slocknade i Beirut och som ständigt slocknar på olika håll i världen.

De här beskrivningarna tror jag också att påminner oss om den likhet vi delar med varandra. De har dessutom en potential att ja, se oss själva i andra och genom det agera mera solidariskt och politiskt då mänsklig glädje och mening hotas av maktintressen.

Det är, som filosofen Hannah Arendt konstaterade, en spontanitet hos människor som totalitarismen vill förneka. Det vet IS och grupper som terroriserar människor.

Den maktutövningen är fascistisk och skapar en rädsla som är glädjens och det spontanas fiende.

Det är ändå inte demokrati och öppenhet som är en förutsättning för de mänskliga värden som nu angripits utan andra hållet runt; glädje, spontanitet och gemenskap är grunderna för ett öppet samhälle.

Därför måste den här aspekten av frihet försvaras, respekteras och levas ut.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje