Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 46: Ta det varsamt, i små, små steg

kvinna i naturen
kvinna i naturen Bild: YLE/Petter Sandelin #hurmårdu

Berättelse nummer 15 är väldigt lika mina upplevelser. Jag har också alltid uppfattat mig själv som en livsglad, positiv och social person med ett rikt liv tills det brakade ihop.

Det är nästan 15 år sen jag drabbades av min första depression, utmattningsdepression, som berodde på att jag jobbade år efter år mera, måste prioritera utan att något kunde lämnas bort och pressen från förmän var stor. Alla fritidsintressen uteblev så småningom och med ökande press hade jag till slut inget liv, bara jobb.

Parförhållandet led och slutade i separation, pga detta. Årstiderna byttes men jag hann inte ens reflektera över om blåsipporna blommade eller om det var fin ruska på hösten. Jag bara körde bil till jobbet, jobbade hela dagen ibland utan mat i 8-10 timmar. Det var som att jag bodde i en tunnel där jag färdades mellan jobbet och sängen... fast till slut hade jag verkligen allvarliga sömnproblem och kroppen kunde inte slappna av mera överhuvudtaget. Jag insåg situationen men visste inte hur jag skulle ta mig ur den. Detta ledde till att jag sa upp mig från mitt stadigvarande jobb, det var den enda utvägen för mig då.

Men detta var som att välja mellan två onda ting, vad skulle jag ta mig till sen? Ensam, utan jobb och utan arbetshälsovård, ångesten och depressionen tog ett kraftigare tag om min slutkörda kropp och mina sömnlösa nätter.

Nu 15 år senare drabbades jag en ny depression. Den var väldigt annorlunda, det handlade inte om arbetsrelaterad stress men symtomen var väldigt lika dvs först kände jag bara negativa känslor; jag var så arg och förbannad, irriterad på i stort sett allt. Nästa steg var en stor likgiltighet då alla känslorna, även de negativa försvann. Sen var det bara likgiltighet med en nedstämd ton. Helt tom var jag både i huvudet och i kroppen. Som nytt symtom (jämfört med depressionen tidigare) kom en kraftig panikångest som till slut var mycket intensiv och förlamande. Vad skulle hända och vart skulle jag ta vägen? Besökte läkare 10-15 gånger under några månader, dessutom besökte jag en psykiater två gånger i veckan som konstaterade att det handlade om en svår depression med ångestsymtom.

Tyvärr fick jag en medicin som inte passade mig utan allt blev ännu värre. Det slutade i en stor personlig katastrof. Nu cirka ett år senare har jag återhämtat mig och nu först förstår jag hur illa jag egentligen mådde och hur totalt slut som mänska jag egentligen var.

Ta de första tecknen på allvar. Det kan vara sömnsvårigheter, svårt att slappna av, minskat intresse för sånt som tidigare varit roligt, ryggont, irritation, värk, migrän, minnessvårigheter, koncentrationssvårigheter, ökat intag av njutningsmedel mm.

De flesta som drabbas av allvarligare depression funderar på att ta livet av sig, det är en skrämmande tanke som nu känns helt absurd men som då faktiskt kändes som ett alternativ medan man inte såg några andra
alternativ.

Sök hjälp (lättare sagt än gjort). Nu tror jag att jag vet vart jag kan vända mig, men då, mitt i smeten så kunde jag inte ta mig till skålens kant utan höll på att förgås i smeten. Jag visste inte vad jag behövde, hur skulle nån annan då kunna veta det?

Men det finns hjälp att få. Får du inte hjälp på ett ställe, gå vidare eller ring en hjälpande telefon. Säg att du känner dig desperat i din situation och vet inte vad du skall ta dig till, jag kunde inte säga dom orden då men skulle jag hamna i en liknande sits igen så skulle jag använda just dom orden. Även i mitt värsta tillstånd så försökte jag övertyga läkaren om att allt var helt okej! Säkert nåt som sitter så djupt i min personlighet; att klara mig själv och stå på egna ben.

Jag läste böcker om ämnet, men först då jag klarade av det. Ibland behöver man bli lite bättre först innan man klarar av att läsa och koncentrera sig överhuvudtaget. Sen kan det ge ångest att läsa om sin ångest så vänta tills du kommit över det värsta. Sen då du börjat bli bättre och försöker komma i skick igen, kan litteratur och självhjälpsböcker vara till god hjälp.

Fundera på vilka saker som gav dig glädje och energi tidigare. Var självisk, du måste inte ställa upp för alla hela tiden/ vara alla till lags.

Naturen är otroligt läkande, det behöver inte handla om att traska 10 km i skogen med en stegmätare och rita fina diagram på nån motionsapp.

Klä på dig och ta några steg där ute, titta på småfåglarna, på mänskorna, vad hör du för ljud, hur ser molnen ut, leker barnen eller är nån ute med hunden? Sätt dig på en stubbe en stund. Observera och bara iakttag omgivningen. Sen då du är redo att gå en bit längre bort, till ett annat ställe eller kanske även be kompisen du inte pratat med på länge att följa med? Små steg, pyttesmå steg. Det kan gå fem steg fram och sen fyra steg bak. Ingen fara, det finns tid och möjlighet att kunna må bättre igen, sakta men säkert.

Så småningom har även sömnen blivit bättre och nu kan jag åter fungera som en "normal" mänska med benägenhet till depression. Detta är jag och jag behöver inte skämmas över det mera.

#hurmårdu - Tack till alla som delade med sig

Vi fick in många berättelser - tack för dem. / Annika

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa