Hoppa till huvudinnehåll

De sista hungerspelen

Jennifer Lawrence i Hunger Games: Mockingjay del 2
Jennifer Lawrence i Hunger Games: Mockingjay del 2 Bild: 2015. Lionsgate jennifer lawrence

Katniss Everdeen går till slutstrid mot tyranniet. Hunger Games-seriens sista film bjuder ändå inte på den dramatiska klimax man hade hoppats på.

Bion är tonåringarnas värld. Den doftar av tonåringarnas popcorn, hårspray och rakvatten. Den låter som tonåringarnas mummel och skratt.

Varje tonårsgeneration har sina kollektiva bioupplevelser. De stora tonårsfilmerna ger form åt framtidsdrömmar, återkommande skämt, kärleksrelationer.

Vi lever som bäst i Hungerspelens tidevarv. Först var det Suzanne Collins romaner (2008-10) och sedan filmerna som från och med 2012 kommit med ett års mellanrum.

Nu är det premiär för den fjärde och sista filmen, The Hunger Games: Mockingjay del två. Liksom i de två senaste filmerna står Francis Lawrence (I am Legend) för regin.

En era når sin fullbordan.

Laddningen är alltså enorm också om filmen i sig inte har mycket kvar av den intensitet som fanns i seriens första del.

Härmskrikan flyger igen

Katniss (Jennifer Lawrence) återhämtar sig efter Peetas (Josh Hutcherson) mordförsök på henne. Peeta själv – Katniss bästa vän och kanske älskade – ligger fastspänd i rebellernas högkvarter. Han har blivit en ”mutt”, en skugga av sig själv, grundligt hjärntvättad av regeringen.

Som ”härmskrikan”, den levande symbolen för motståndsrörelsen, har Katniss spridit hopp och kampvilja i de förtryckta distrikten. Revolten får ett allt starkare fotfäste i landet.

Rebelledaren Coin (Julianne Moore) tycker att Katniss gjort sitt. Härmskrikan är för värdefull för att slösas bort i slutstriden.

Men Katniss är inte den som stiger åt sidan. Ifall hon inte får i uppdrag att personligen ta livet av president Snow (Donald Sutherland), ja, då ger hon det uppdraget åt sig själv.

Natalie Dormer och Jennifer Lawrence i Hunger Games: Mockinjay del 2
Natalie Dormer och Jennifer Lawrence alias Cressida och Katniss. Natalie Dormer och Jennifer Lawrence i Hunger Games: Mockinjay del 2 Bild: 2015. Lionsgate natalie dormer

Mediemakt

Hela bok- och filmserien behandlar makt genom media.

Själva hungerspelen är direktsänd underhållning där utlottade tonåringar tar livet av varandra. Hungerspelen håller folket avdomnat medan Snow styr och ställer som han vill.

Här gäller den romerska devisen ”bröd och skådespel”, panem et circensis, som förövrigt gett namn åt Hungerspelens dystopiska Amerika: Panem.

Vi i biopubliken är inte så annorlunda än romarna var när de njöt av sina gladiatorspel. Det är i hög grad hungerspelens intrikata grymhet som håller oss på kroken.

Och det var frånvaron av den grymheten som gjorde seriens näst sista film, Mockingjay 1, till den överlägset minst medryckande.

Regelrätta hungerspel finns inte med i Mockingjay 2 heller. Men när Katniss och hennes rebellkumpaner tar sig in i huvudstaden utsätts de för fasor från spelkonstruktörernas mörka fantasifabrik. Det är forsande olja, explosioner, kulsprutor och bleka slemmonster.

Allt visas naturligtvis på tv.

Verkligt eller inte?

Också motståndsrörelsen deltar i informationskriget – ett högaktuellt tema i våra egna trolltider. Coin använder Katniss som maskot i sina uppviglingsfilmer som piratsänds på nationell tv.

På den punkten är Hungerspelens framtidsvärld kvar i ett avlägset förflutet, med ett enda etermedium att tävla om.

Men filmen/boken fungerar ändå som en grundkurs i mediekritik. Coin och Snow kan båda använda samma videomaterial för motsatta syften – genom att vinkla, förvanska och utelämna information, på var sitt sätt.

Julianne Moore i Hunger Games: Mockingjay del 2
Julianne Moore, en sval Coin. Julianne Moore i Hunger Games: Mockingjay del 2 Bild: 2015. Lionsgate hunger games

”Verkligt eller inte verkligt?” frågar Peeta gång på gång när han försöker få ordning på sina manipulerade minnen. Frågan är lika relevant också för alla andra.

Trytande krut

I Mockingjay 2 finns alltså en dramatisk stegring som saknades i den förra filmen. Men känslan av att krutlagret börjat sina är ofrånkomlig.

Jennifer Lawrence är en hjältinna av högsta rang, karismatisk, stark och mjuk. Men samtidigt var Katniss på toppen av sin kraft redan i slutet av seriens första film, när hon trotsade hungerspelens regler.

Triangeldramat mellan Katniss, Peeta och Gale (Liam Hemsworth) har tappat sin spänning för länge sedan – men kan förstås inte få sin slutgiltiga lösning förrän i den allra sista scenen.

När det laddas upp för slutstrid finns det inte heller mycket utrymme för att vidareutforska de mest fantasieggande och upprörande aspekterna av framtidsvärlden: dekadensen hos huvudstadens patricier, fattigdomen ute i distrikten.

Ljus från en slocknad stjärna

Rollen som den gode spelmästaren Plutarch måste rimligtvis vara Philip Seymour Hoffmans sista framträdande på vita duken – hans fjärde sedan han gick bort i februari ifjol.

Otroligt nog hade Hoffman hunnit spela in tillräckligt många scener, också om hans roll torde ha varit större om han inte haft så bråttom iväg.

Hur som helst är det bara ett par scener mot slutet av filmen där hans frånvaro tydligt känns av. Och också de scenerna är lösta på ett respektfullt och rätt så skarvlöst sätt.

Coin är en av Julianne Moores svalaste karaktärer. Donald Sutherland är fortsatt giftigt obehaglig som Snow, trots att hans grymhetsrepertoar börjar vara rätt så uttömd, också den.

Aska för vinden

Men kritikerns invändningar är aska för vinden.

Hungerspelen är äventyr, skräck, kärlek, våld och fantasy i välavvägda proportioner.

Vad spelar det då för roll om dramaturgin är lite seg? Vad gör lite tomgång och några upprepningar för skillnad?

Filmen var djupt älskad och dyrkad flera år före sin premiär.

Läs också