Hoppa till huvudinnehåll

Ny dramatik uppstår bara i mötet med publiken

textfest, teater, viirus, rasmus slätis, jessica raita, gogo idman
Bild från repetionerna av den nya pjäsen En kropp att förbrukas, skriven av Janne Strang. Regissör Rasmus Slätis instruerar skådespelarna Jessica Raita och Gogo Idman. Föreställningen är en del av Textfest på Teater Viirus. textfest, teater, viirus, rasmus slätis, jessica raita, gogo idman Bild: Teater Viirus/Kaisa Lundán textfest

Idag går startskottet för Textfest på teater Viirus, en festival för alldeles nya finlandssvenska pjäser. De åtta texter som sätts upp har skrivits inom ramen för projekt Reko, som nu presenterar sin första kull av aspirerande dramatiker. I Philadelphia har man jobbat framgångsrikt med att ta fram nyskriven dramatik redan i tio års tid, och receptet är enkelt – mötet med publiken står i fokus.

- Nyskriven finlandssvensk dramatik har länge varit en het potatis, säger Marina Meinander, som är dramaturg och projektledare för Reko, tillsammans med Arn-Henrik Blomqvist.

På teaterfältet pratas det ofta om vikten av att spela nyskrivet inhemskt. Det är viktigt att teatern får vara lokalt förankrad, att man får berätta de historier som föds här och nu. Men det har, trots intresset hos teatrarna, inte riktigt tagit skruv på allvar, menar Meinander.

Marina Meinander
"En dramatiker blir en dramatiker först då hen är spelad" säger Marina Meinander, en av projektledarna för Reko. Marina Meinander Bild: YLE / Draama marina meinander

Reko är länken mellan dramatikern och teatern

Det behövs en kritisk massa texter, det behövs en möjlighet för författare att skriva och sen faktiskt bli spelade. Tröskeln måste sänkas för att författarna ska lära sej av mötet med publiken.

- En dramatiker blir en dramatiker först då hen är spelad, säger Meinander.

I det här landskapet föddes Reko, som materialiserades till ett treårigt projekt då Kulturfonden gick ut med sin satsning på det finlandssvenska teaterfältet.

- Vi bjuder in författare som under handledning skriver pjäser, som vi sen kopplar ihop med våra samarbetsteatrar. Då har vi å ena sidan författare som vill skriva, å andra sidan teatrar som vill ha texter. Teatrarna kan lita på att det i texterna finns en viss dramaturgisk utveckling som projektet står för.

I ansökningsskedet räknade Meinander och Blomqvist med sammanlagt 25 texter – nu har de börjat jobba med det andra året och har redan engagerat 27 författare. Meinander säger att det stora intresset för att skriva överraskade.

Under de två första åren är åtta teatrar med i projektet. En av dem är Viirus – som nu ordnar Textfest, en festival under vilken man uppför åtta stycken nyskrivna rekopjäser av det som Meinander kallar för den första kullen av skribenter. Vi ska strax återkomma till det.

Framgångssagan från Philadelphia

På andra håll i världen är det inte alls ovanligt med liknande projekt som jobbar med att ta fram nyskriven dramatik. Ett exempel är Play Penn, en organisation i Philadelphia, som framgångsrikt har pådrivit en förnyelse av dramatikerfältet i regionen.

paul meshejian
"Man måste vilja ha en konversation med samhället" säger Paul Meshejian, som har jobbat med att utveckla ny dramatik i tie års tid. paul meshejian Bild: Yle/Ida Henrikson paul meshejian

Varje år i juni bjuder Play Penn in sex pjäsförfattare av kring 750 sökande från runt om i USA och världen till en slags konferens, eller festival. Varje författare får en regissör och en dramaturg att jobba med under två veckors tid. Efter det ordnas en första läsning inför publik. Då träffar författaren publiken och har sen ytterligare fyra repetitioner tid på sej för att jobba vidare på sin text utgående från responsen. I slutet av festivalen ordnas en ny runda av läsningar.

Paul Meshejian, konstnärlig ledare för Play Penn, har själv jobbat både som skådis och som producent.

- Jag gillar processen. Att förstå hur en pjäs fungerar. Vad som finns i texten, som författaren kanske inte ens är medveten om. Jag är inte själv intresserad av att producera pjäser längre. Men det känns fint att över 60 procent av de texter vi jobbar med här faktiskt sätts upp som föreställningar på olika håll i USA.

Hittills har Play Penns arbete resulterat i sammanlagt 230-240 produktioner av 49 pjäser.

Då jag besökte en av läsningarna under festivalen i somras, bestod publiken av kanske 50-50 teatermänskor och ”vanliga” åskådare. Efter läsningen ordnades en informell reception, en chans för oss i publiken att kommunicera med varandra och med konstnärerna.

Meshejien ogillar traditionella diskussioner efter läsningar, där regissören och författaren sitter på scenen och svarar på publikens frågor. Han säger att växelverkan är bättre till exempel över ett glas vin.

Då han grundade Play Penn, för tie år sen, fanns det väldigt få unga pjäsförfattare i Philadelphiatrakten. Nu finns här en levande kultur av teatermakare. Allt fler teatrar sätter upp nya pjäser. Play Penn har skapat en plattform som attraherar konstnärer.

- Därför har vi också ett ansvar att erbjuda dem resurser, både i form av understöd och produktion av pjäser, säger Meshejian.

Philadelphia
Play Penn har lyckats skapa en atmosfär som lockar unga pjäsförfattare till Philadelphia. Philadelphia Bild: Yle/Ida Henrikson philadelphia

- Hela idén med att utveckla nya pjäser är viktig. Det finns mindre och mindre pengar. Teatrar är osäkra på att producera nåt som inte har ett rykte. Men vår organisation har ett gott rykte, och om en pjäs kommer via oss litar folk på att den håller hög kvalitet.

Konceptet fungerar just i Philadelphia eftersom Meshejian känner till området och mänskorna här, vad som intresserar dem, både finansiärerna och publiken. De är lika viktiga.

- För att lyckas måste man vilja ha en konversation med samhället. Se vad som intresserar mänskorna, men också vad de ännu inte själva vet att de skulle behöva. Det handlar om kommunikation. Publiken är artistens viktigaste redskap, säger Paul Meshejian.

Finlandssvenk teater före och efter Textfest

Men tillbaka till Finland och projekt Reko. Dramaturgen Marina Meinander förklarar att arbetsprocessen dels består av seminarier där alla författare träffas, men att man också har delat in årskullen i mindre handledningsgrupper där alla läser varandras texter.

- Författarna träffas, utbyter texter, får feedback, går hem och fortsätter skriva och så träffas de igen.

För kull ett sker mötet med publiken nu i och med Textfest på Viirus i Helsingfors.

- Det är en sån bredd på tematik, en sån bredd på form, det är så bitskt, det är så djupt, det är så sant, det är så sorgligt och det är så angeläget att det finns goda möjligheter att vi talar om finlandssvensk teater före och efter Textfest, säger Meinander.

Textfest med en månad av nyskriven finlandssvensk dramatik kör igång på teater Viirus torsdagen den 19.11 – här finns programmet. Ansökningstiden för projekt Rekos tredje och sista årskull öppnar i början av år 2016.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje