Hoppa till huvudinnehåll

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Marko Kangas för #hurmårdu
Marko Kangas. Marko Kangas för #hurmårdu Bild: Yle/Kati Enkvist hurmårdu

Den 28 februari 2015 var Marko Kangas bedrövad. Pusselbitarna från det förflutna föll på plats och han var redo att dö. Under en vansinneskörning i Jakobstad tog han loss bilbältet. Ingenting spelade längre någon roll.

Kangas växte upp i Haapavesi, en kommun i Norra Österbotten. Han har sex syskon. De flesta av dem har han kontakt med ännu i dag, men en syster vill inte längre ha någon kontakt med den biologiska familjen.

Under uppväxten hade Markos föräldrar svårt att få ekonomin att gå ihop. Dessutom arbetade pappa långa dagar, och mammas ork tog slut.

Som vuxen led Kangas av burn out och depression. Det var en följd av långa dagar med arbete och en kamp med att själv få ekonomin att gå ihop. Men Markos problem började långt innan det.

- Fyra och ett halvt år gammal blev jag och mina syskon placerada fosterfamiljer. Jag placerades i Larsmo. Jag var enda barnet där. Men jag saknade aldrig min biologiska familj. Det var en svår uppväxttid.

Terrorn började i högstadiet

Problemen började när Kangas gick i första klass. Det var då som mobbningen började.

- Jag hade inga vänner, och skolarbetet spelade ingen roll. Jag var helt ointresserad av allting.

Men i högstadiet blev allt värre. Då höll sig inte skolkamraterna till den verbala mobbningen.

- Jag blev sparkad och slagen, mina skolböcker blev förstörda. Jag minns en gång när några av pojkarna förde mig till toaletterna. Lade mitt huvud i toalettstolen, där någon hade gjort sina behov, och spolade.

Till sist fick Marko nog. Han bestämde sig för att ta livet av sig. Då var han 15 år gammal. Blicken blir sorgsen då han minns den dagen.

- Jag försökte hänga mig bakom gymnastiksalen. Jag var nära att dö när jag blev hittad. Läpparna hade redan blivit blå när jag klipptes ner.

Alla i skolan visste om att Marko hade försökt begå självmord men trots det avtog inte mobbningen.

-Tre dagar senare återvände jag till skolan med blåmärken efter repet runt min hals. Då sa mobbarna att de har hittat ett tjockare rep så att jag inte misslyckas med självmordet nästa gång.

Ingen hjälp fanns att få

Under den här jobbiga tonårstiden upplever Kangas att han inte fick någon hjälp av de vuxna.

- Kuratorerna ansåg att det var mitt eget fel. Jag förstår inte hur det kunde ha varit mitt eget fel. Men i alla fall togs inga åtgärder för att försöka förbättra situationen.

Men det fanns någonting som höll honom flytande trots att tillvaron ibland var outhärdlig.

- Musiken har alltid hjälpt mig. Jag minns att jag hade svårt att tala om mobbningen med mina föräldrar. Då satte jag mig ner vid pianot och spelade och sjöng ut min sorg. Musiken är min terapi ännu i dag.

Mobbningen fortsatte i yrkesskolan men tog äntligen slut när Marko gjorde sin värnplikt. Men känslorna inuti försvann ingenstans.

- Har man upprepade gånger fått höra att man är si eller så, så börjar man till sist tro på det själv. Nu vill jag ändå ta tillfället i akt och tacka min mamma som alltid stod på min sida. Hon höll på mig och trodde alltid att allt skulle reda upp sig.

Pusselbitarna föll på plats

Som vuxen började Marko jobba hårt. Han hade långa arbetsdagar som taxichaufför och till sist gick han in i väggen. Alkoholkonsumtionen ökade och han använde ölen för självmedicinering.

- År 2011 fick jag burn out och blev deprimerad. Jag kunde inte sova och mådde väldigt dåligt. Men jag fick medicin för depressionen och höll sakta men säkert på att återhämta mig.

Men i slutet av februari i år ledde ett telefonsamtal till en vändpunkt i Markos liv. Då levde Marko som singel. Sambon hade lämnat honom och tagit dottern med sig.

- Jag och lillebror talade om barndomsminnen. Det var en väldigt rak och öppen konversation och det var många pusselbitar som föll på plats. Både på gott och ont.

Det som lillebor kom ihåg var något som Marko hade förträngt i många år.

- Han frågade mig om jag kom ihåg när vi låg i det där rummet. Då det var mörkt. Och där de där de händerna fanns. Plötsligt kom alla minnen flödande tillbaka och jag kom också ihåg.

Innan Marko blev placerad i fosterhemmet har någon utnyttjat honom och lillebrodern sexuellt. Vem, vet inte bröderna.

- Vi har våra misstankar om vem det var. Men den personen är sedan länge död så det finns inte så mycket att säga om det nu längre.

Men den kvällen rasade Markos värld samman.

- Jag chattade med en kompis som blev väldigt orolig för mig. Hon kände på sig att jag var långt ifrån okej. Men när hon dök upp med sin granne släppte jag inte dem. Efteråt har hon sagt att mina ögon brann.

Marko fortsatte att dricka och plockade fram alla burkar med sina starka mediciner depression och ville avsluta allt.

Han minns att han satte sig bakom ratten och körde närmare 200 kilometer i timmen från Larsmo till Jakobstad.

- Jag kände att jag behövde hjälp men jag visste inte varifrån jag skulle få den. Då slog det mig att om jag fångar polisens uppmärksamhet så får jag den hjälp jag behöver.

Två varv körde Marko i ilfart runt polisstationen i Jakobstad. Efter det tappade Marko kontrollen över bilen och åkte in i ett annat fordon.

Fick en toxisk psykos

Nästa minnesbild är i ambulansen.

- Då brottas jag med fyra poliser. Jag var så aggressiv att de var tvungna att använda elpistol. Jag var så arg, så arg. 35 års illamående kom ut på en gång. Alla sår öppnades.

Samtidigt som Marko kände glädje över att han levde så bröt ångesten kraftigt ut.

- Under natten låg jag och våndades på den gula plastmadrassen i fyllecellen. Hade jag skadat någon? Hade jag kört på någon? Allt annat kan gå att fixa, men jag skulle aldrig ha kunnat gå vidare om jag skadat någon annan.

På morgonen fick han veta att ingen hade skadats under hans vansinneskörning.

Marko har fått veta att han fick en toxisk psykos som bröt ut i och med hans stora alkoholintag den kvällen.

- Jag blåste 1,29 i polisens alkomätare och misstänks för grovt äventyrande av trafiksäkerheten, grovt rattfylleri och våldsamt motstånd mot tjänsteman.

Markos körkort är fortfarande indraget men han hoppas att han snart kan få det tillbaka.

- Då vet jag att jag genast får ett jobb.

Efter vansinneskörningen genomgick Kangas, under fyra veckor, en behandling på Pixnekliniken i Malax. Men det är viktigt för Marko att framhålla att han inte är någon alkoholist.

- Jag trodde jag var det eftersom jag drack så mycket. Det var som självmedicinering.

Det nya livet

I dag bor Marko Kangas med sin flickvän i Uleåborg. Där har han funnit ett lugn och fått en ny start.

- Larsmo och Jakobstad var för litet. Här kunde jag börja om på riktigt.

Med flickvännen har han varit helt öppen.

- Hon vet allting. Jag bestämde mig tidigt för att inte dölja något för henne utan vara ärlig från början. Hon har stöttat mig genom allt.

Marko är arbetslös men han har ingen tid att älta det som har varit.

- Jag går ofta på gym och jag skriver musik. Det gör att jag mår bra. Bättre än någonsin förut

Mobbarna är förlåtna

Marko Kangas har kommit en lång väg sedan februari. Han har bearbetat det som har hänt honom och vill inte se tillbaka längre.

- Jag har förlåtit dem som gjort mig illa. Ni ska inte fundera mera på det som varit. Lägg det bakom er, det har jag gjort. Mina vänner vill jag tacka, för ni betyder allt för mig och jag älskar er.

Du kan höra Marko Kangas i ett Samtal om livet fredagen den 20.11 kl 11.03 och lördagen den 21.10 kl 20.03. Programmet finns också på Yle Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa