Hoppa till huvudinnehåll

En dag i Moskva

Moskvakorrespondenten Kerstin Kronvall.
Moskvakorrespondenten Kerstin Kronvall. Moskvakorrespondenten Kerstin Kronvall. Bild: Yle hälsningar från korren

Först tänkte jag berätta om hur en vanlig dag på jobbet ser ut för en korrespondent men sedan slog det mig att det inte finns något sådant som en vanlig dag. Varje dag är olika, överraskande och oförutsägbar. En sak är säker – om jag har planerat något speciellt eller köpt en biljett till något kulturevenemang händer något i nyhetsväg som förändrar allt.

Nåväl, kan jag inte berätta om en vanlig dag berättar jag om en av dagarna. Det här var en tisdag. Morgonen var lugn, jag kokade mitt kaffe, läste mina tidningar och tittade en stund på rysk morgon-tv innan jag gick till kontoret. I mitt fall är arbetsvägen skrattretande kort, jag bor i lägenheten intill.

Efter att helt snabbt ha skummat i nyhetsflödet på webben tog jag mig till ett seminarium som hette Den kloka framtidsstaden. Jag var intresserad av just det eftersom jag höll på med en grej om bostadspolitik och tänkte plocka på mig lite tilläggsinformation.

Jag lärde mig något oväntat på seminariet. I en stad som heter Lipetsk har man fixat till ett system som gör att man omedelbart kan tillkalla ambulans, brandbil eller polis genom att trycka in numret 112 på vilken dörrtelefon som helst. Jag tycker att det här är en jättefin uppfinning. Dörrtelefoner finns i så gott som alla hus och det här gör tillvaron avsevärt tryggare för stadsborna.

Medan jag lyssnar på seminariediskussionerna håller jag samtidigt ögat på nyhetsflödet i min mobil. Det kommer uppgifter om att säkerhetstjänsten FSB har bekräftat att flygolyckan över Sinai för 17 dagar sedan var ett terrordåd. Mycket snart frågar chefen i Helsingfors om jag kan vara med direkt i nyheterna på radio klockan tolv. Jag blir tvungen att störa mina bänkgrannar och gå min väg från seminariesalen. Utanför hittar jag ett vägguttag där jag kommer åt att ladda min telefon och om en stund står jag mitt i en lobby med en massa människor omkring mig och talar finska. Det väcker en viss uppmärksamhet och jag känner mig lite generad.

Efter det här tar jag en taxi som får föra mig till en adress jag upptäckte dagen innan. Jag vill nämligen se den allra första såkallade chrusjtjovkan som byggdes i Moskva på 1950-talet. Så kallades hus som byggdes enligt en standardritning med väldig fart och av billigt material. Man började bygga dem efter andra världskriget för att förbättra bostadssituationen i Ryssland. Det innebar att flera miljoner ryssar kunde flytta ut ur baracker eller stora såkallade kommunalkor, där många familjer delade på kök och badrum. Chrusjtjovkorna skulle vara en tillfällig lösning var det tänkt, men de står kvar ännu idag. En del av dem är i någotsånär hyggligt skick, andra helt fasansfulla att bo i. Också det här besöket hängde ihop med mitt tema bostadspolitik.

Väl tillbaka på kontoret fick jag nya uppdrag av Helsingfors, en webbartikel om ryssarnas reaktioner på beskedet om terrordådet ville de ha av mig, samt en grej till kvällens tv-nyheter. I det här skedet var klockan halv tre och jag var hungrig. Som tur var min frilansande kollega Erkka också på kontoret så jag lockade honom med på en snabb lunch. Samtidigt fick vi möjlighet att diskutera jobbfrågor.

Nu är webbartikeln klar och publicerad, klockan är halv sju och jag har ännu inte tagit itu med grejen för TV-nyheterna i kväll. Innan jag tog itu med det ville jag berätta för er om min dag. En arbetsdag som antagligen kommer att sluta vid niotiden i kväll.

Javisst, det blir långa dagar och många olika saker att försöka hålla i huvudet samtidigt. Ärligt talat är en korrespondent knappast någonsin helt ledig, jobbet är som en livsstil där allt man ser, hör, läser eller annars erfar är en del av det informationssamlande som är nödvändigt för att kuna bilda sig en uppfattning av det som pågår i det samhälle man bevakar. På ren finlandssvenska kan jag bara konstatera att det i själva verket är ganska kiva.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes