Hoppa till huvudinnehåll

Tyska Bundeswehr: En 60-åring som söker sin roll

Tyska rekryter svär faned i marinteknologiskolan Parow.
Tyska rekryter svor faned i marinteknologiskolan i Parow i augusti. Tyska rekryter svär faned i marinteknologiskolan Parow. Bild: EPA / JENS BÜTTNER bundeswehr

Det var häftiga protester och heta diskussioner som kantade upprättandet av tyska Bundeswehr. Bara tio år efter andra världskriget fick Tyskland i alla fall igen en egen militär. I dag 60 år senare söker det tyska försvaret fortfarande sin nya roll.

Det var en rätt så tröstlös tillställning som utspelade sig i den nya västtyska huvudstaden Bonn den 12 november år 1955.

Av de 101 soldater som var samlade vid en kasern i staden var det bara några som hade uniform. De flesta bar civila kläder. Det var i och för sig på något sätt passande för situationen.

Det var nämligen också mycket annat som saknades, som till exempel ett namn för den nya militära organisationen.

Det tidigare använda Wehrmacht var omöjligt att använda på grund av kopplingarna till nazisterna och nazitiden. Reichswehr från Weimarrepublikens tid sågs inte heller som passande.

Så kunde man enas om det nya namnet Bundeswehr först några månader efter den modesta ceremoni som markerade starten för det nya tyska försvaret.

Oro bland de allierade

Diskussionerna kring Västtysklands behov av en ny militär organisation hade ändå tagit fart mycket tidigare.

Redan under de sista krigsåren grubblade bland andra den brittiske premiärministern Winston Churchill över maktkonstellationerna i det efterkrigstida Europa.

Churchill var mycket oroad över vad som i framtiden skulle komma att finnas mellan de sovjetiska arméerna och Dovers vita klippor. Hans oro blev inte mindre av att, för att använda hans egna ord, en järnridå sänktes tvärs över kontinenten.

Efter att försvaralliansen Nato grundades år 1949 och dess förste generalsekreterare Lord Ismay slog fast att organisationens mål i Europa är att ”hålla ryssarna utanför, amerikanerna inne och tyskarna nere”, började man också se på hur Västtyskland egentligen passade in i konceptet.

På grund av Koreakriget hade USA ett stort behov av att förflytta åtminstone delar av de i Tyskland stationerade amerikanska soldaterna till Stilla Havet och Koreahalvön.

I USA höjdes dessutom allt fler röster i protest mot de enorma kostnader som den fortsatta ockupationen av Tyskland förde med sig.

Det här betydde att amerikanerna redan från och med 1951 talade för att Västtyskland borde få möjligheten att upprätta egna stridskrafter.

Med i Natosamarbetet

I skuggan av det kalla kriget kom man alltså rätt så fort till slutsatsen att Västtyskland åtminstone delvis måste stå på egna ben då det gäller att garantera det egna territoriets och Västeuropas säkerhet.

Förutom att kunna ställa upp mer manskap räknade man också med att de framtida slagfälten i en möjlig militär konflikt mellan öst och väst i första hand kommer att ligga på tyskt territorium.

I Frankrike var ändå motståndet mot en återbeväpning av Tyskland mycket stort. Så planerna på en gemensam europeisk försvarsgemenskap måste skrotas på grund av att det franska parlamentet motsatte sig ett tyskt deltagande.

Under fortsatta förhandlingar inom ramarna för den Västeuropeiska unionen kunde man ändå lösa situationen.

I överenskommelserna från London och Paris slår man fast vissa begränsningar, som ska garantera att ett Tyskland utrustat med en egen militär inte längre ska utgöra ett hot mot sina västeuropeiska grannar.

Så slår man fast övre gränser för antalet soldater och vapensystem. Man kommer överens om att Tyskland inte ska ha kärnvapen och att vapenindustrin ska stå under sträng kontroll. Samtidigt bestäms att Tyskland kan bli medlem i Nato.

Till överenskommelsen hörde också att USA, Storbritannien och Kanada förbinder sig till att hålla kvar soldater på det europeiska fastlandet.

Häftig debatt i Tyskland

I Tyskland var motståndet mot den så kallade återbeväpningen ändå mycket stort. Tre av fyra västtyskar kunde i början av 1950-talet inte tänka sig att det fullständigt demobiliserade landet skulle ha en egen militär.

Efter anfallskrigen och nazisternas grymheter var det få som ville befatta sig med temat militär överhuvudtaget. I samband med Koreakriget fick hotet från öst förstås ett stort utrymme i debatten, men de flesta tyckte att försvaret av Västtyskland skulle skötas av de allierade och inte av tyska soldater.

Den förste efterkrigstida förbundskanslern Konrad Adenauer var ändå av annan åsikt. Kristdemokraten Adenauer såg att Västtyskland kunde utnyttja den rådande situationen till sin egen fördel.

Genom att knyta nära band till de västallierade kunde man garantera den egna säkerheten och samtidigt arbeta för en större suveränitet för det ockuperade landet.

Med sin politik av ”Westbindung” var Adenauer beredd att sätta en snabb tysk återförening på spel till förmån för ett Västtyskland som har starka kontakter till det demokratiska Västeuropa och USA.

Den politiska kampen om den tyska återbeväpningen blev ändå hård. För motståndet stod pacifister, kyrkan, fackförbunden och socialdemokraterna. I samband med protesterna mot remilitariseringen uppkom också den så kallade Ohne mich-rörelsen (utan mig), som kan ses som det första fröet till den senare västtyska fredsrörelsen.

Den mest synliga motståndaren till Adenauers politik var den senare tyske förbundspresidenten Gustav Heinemann. Han hade år 1950 avgått som inrikesminister i protest mot Adenauers planer på en återbeväpning.

Heinemann ansåg att en västtysk upprustning inte kan leda till återförening. Han varnade också Adenauer för att göra Tyskland till ett framtida slagfält.

Tyskar står mot tyskar

Något slagfält skulle Tyskland ändå inte komma att bli, trots att de första soldaterna svors in i november 1955 och trots att de båda tyska staterna snart hade sina egna stridskrafter, som i första hand var menade att bekämpa varandra.

Som svar på den västtyska återupprustningen gick också DDR in för att upprätta sina egna stridskrafter. Den första mars år 1956 grundades den Nationella folkarmén NVA.

Utvecklingen mot egna militära stridskrafter hade i DDR ändå börjat redan tidigare. År 1952 fattades ett beslut om att bygga upp ”nationella stridskrafter” och som ett första steg på vägen bildades samma år Kasernierte Volkspolizei KVP. Några år senare kom polisstyrkan att bli en del av den nya östtyska folkarmén.

I DDR byggde tjänstgöringen på frivillighet fram till år 1962 då allmän värnplikt infördes. I Västtyskland hade det här skett redan i april år 1957.

Till en början var det förvånansvärt få unga västtyska män som vägrade göra militärtjänst, trots att motståndet mot återupprustningen hade varit stort. Det var egentligen först efter år 1967 som vapenvägran blev ett mer utbrett fenomen.

För vapenvägrarna skapade man i Västtyskland en civiltjänst från och med år 1961. Den blev snabbt ett populärt alternativ till militärtjänstgöringen och efter år 2001 var det fler tyskar som gjorde civil- än militärtjänst.

Under de sista åren före den fredstida värnplikten avskaffades år 2011, utförde dessutom nästan hälften av de värnpliktiga varken civil- eller militärtjänst.

I DDR fanns däremot ingen civiltjänst. De som vägrade göra den vanliga militärtjänstgöringen sattes i vapenfri tjänst, som så kallade byggsoldater (Bausoldat). Den vapenfria tjänsten kunde också utföras vid till exempel polisen eller säkerhetstjänsten Stasi.

På båda sidor brottades man ändå på 1950- och 1960-talet med samma problem. För det demokratiska Västtyskland och det ”antifascistiska” Östtyskland var det förstås ett problem att en stor del av officerarna och underofficerarna hade en bakgrund inom Wehrmacht, vissa också inom Waffen-SS. I DDR var många av soldaterna tidigare krigsfångar som hade blivit ”omskolade” i Sovjetunionen.

Kalla kriget – och tiden därefter

Efter grundandet kom såväl Bundeswehr som NVA att ha en liknande uppgift. Den var enkel och klart definierad; att som del av Nato eller Warszawapakten sköta försvaret av pakt och land.

Som frontstater i det kalla kriget skulle de två stridskrafterna alltså i första hand se till att sköta försvaret av det egna territoriet och i den här rollen växte sig bägge stridskrafter hela tiden större. År 1985 bestod det fredstida Bundeswehr av 495 000 soldater, av dem ungefär hälften värnpliktiga. Den krigstida styrkan var uppe i 1,3 miljoner soldater.

Förutom några begränsade hjälpinsatser i bland annat Marocko, Algeriet och Etiopien var insatser utanför det egna landet (andra än vid ett möjligt krig mellan blocken) inte något som förväntades av Bundeswehr. Delar av NVA var visserligen berett att rycka in i Tjeckoslovakien under Pragvåren 1968 och i Polen 1981, men av politiska skäl valde man till slut att inte delta.

Efter Berlinmurens fall stod de båda stridskrafterna utan fiende och man fattade ett unikt beslut. Av två, som i åratal hade förberett sig för att nedkämpa den andra, skulle nu bli en. På det här sättet smälte de nästan 90 000 NVA-soldaterna in i gemensamma Bundeswehr.

Några år senare hade ändå största delen av de tidigare östtyska soldaterna lämnat försvaret. De kom inte till rätta inom den nya organisationen och många klarade som tidigare Stasimedarbetare inte heller av den interna säkerhetsgranskningen.

En stor del av det tidigare östtyska försvarets vapen skänktes bort eller såldes billigt till bland annat Finland.

Utlandet kallar

Utan fiende, men fortafarande med en enorm kapacitet av manskap och materiel började politikerna, först i Bonn och senare i Berlin se sig om efter nya uppgifter för försvaret. Blickarna riktades nu mot utlandet och mot helt andra operationer än vad man tidigare har förberett sig för.

Den första operationen genomfördes redan samma år som den tyska återföreningen. I samband med ockupationen av Kuwait och kriget mot Irak patrullerade en tysk flottstyrka på Medelhavet och senare deltog man också i minröjning i Persiska Viken.

Vid tiden för operationerna var det ändå ur tysk synvinkel överhuvudtaget inte fastslaget om militären har en juridisk rätt att delta i operationerna. De regerande kristdemokraterna och liberalerna hävdade att det var möjligt för Tyskland att delta i så kallade ”out of area”-operationer (utanför Nato) om det fanns ett FN-mandat. Socialdemokraterna och de gröna var i det här skedet emot operationer utanför Natoramarna.

Hela 1990-talet präglades därför av hårda och också känsloladdade debatter kring vad Bundeswehr får och inte får göra. Först år 1994 slog den tyska författningsdomstolen fast att ett deltagande i utlandsinsatser är godkänt om det sker under Nato- eller FN-mandat. Insatsen måste ändå alltid ha den tyska förbundsdagens godkännande.

Av historiska hänsyn var man till en början mycket försiktig med vilka operationer man gav sig in på. I många fall handlade det för Tysklands del främst om rent humanitära insatser.

Den stora vändningen kom år 1999. Förbundskansler Gerhard Schröders regering, bestående av socialdemokrater och gröna, bestämde att Tyskland ska ta del av Natos bombningar av Serbien i samband med Kosovokonflikten.

För första gången sedan det andra världskriget deltog Tyskland nu aktivt i en krigsinsats, där hela insatsen dessutom var folkrättsligt mycket svår att motivera. Det här väckte förstås en hel del högljudda protester i hemlandet.

I slutet av år 2001 slog den tyska förbundsdagen fast att Tyskland också ska skicka trupper till Afghanistan. Det som för Tysklands del började som en relativt lugn operation utvecklade sig under årens lopp allt mer till ett regelrätt krig, även om många tyska politiker inte ville ta ordet krig i sin mun.

Under Afghanistaninsatsen var Bundeswehr också inblandat i en krigshandling som väckte både diskussion och bestörtning. På tyskt initiativ bombade amerikanska plan två av talibanerna erövrade tanklastbilar nära staden Kunduz och dödade närmare 150 mänskor.

Den framtida rollen

Kriget i östra Ukraina har igen väckt frågan om vad Bundeswehr egentligen borde klara av och vara utrustat för. I samband med att Tyskland avskaffade den allmänna värnplikten i fredstid har man också gått in för stora reformer.

Det i reformplanerna från år 2011 använda mottot hette ”Breite vor Tiefe”. Det här betydde att man eftersträvade en mindre försvarsmakt (185 000 soldater) som ändå borde vara så uppställd att man klarar av alla tänkbara hot och situationer. Alltså kapacitet för allt, men endast till en viss grad.

Den här principen är ändå omstridd. Till exempel inom Nato skulle man hellre se att medlemsländerna koncentrerar sitt kunnande till mer begränsade verksamhetsområden, så att man sammanslaget har både djup och bredd.

Den nuvarande försvarsministern Ursula von der Leyen har ändå meddelat att hon vill skippa den ursprungliga reformtanken. Enligt henne måste man på vissa områden också ha mer djup och vad hon kallar uthållighet. Som en följd av konflikten i Ukraina vill von der Leyen till exempel inte skära ner på antalet pansarvagnar som planerat utan i stället utrusta en ny enhet.

Samtidigt brottas det tyska försvaret fortsättningsvis med stora materiella problem. Det nuvarande stormgeväret G36 har konstaterats ha en för dålig träffsäkerhet och vara så pass opålitligt att man nu ser sig om efter något nytt. Nya gevär hoppas man få senast år 2019.

Så väntar Bundeswehr fortsättningsvis också på de beställda transportflygen av modell A400M från Airbus. I det här skedet kan inge med säkerhet säga när planen står till förfogande och det här försvårar förstås utförandet av möjliga insatser i utlandet.

Utrustningsfrågan är förstås nära förknippad med frågan om vad Bundeswehr i framtiden ska göra. Samtidigt verkar också den tyska politiken sväva på målet när det gäller att dra upp riktlinjer, som bland annat de snabbt reviderade reformplanerna är ett exempel på.

Tyska forskare talar om landet som en säkerhetspolitisk dvärg där man på grund av bristande säkerhetspolitiskt tänkande kan fatta hurudana beslut som helst. Som år 2011 då Tyskland vände sig mot sina närmaste allierade och valde att i FN:s säkerhetsråd inte rösta för flygoperationer i Libyen.

Liksom år 1955 finns såväl bland politiker som bland vanligt folk fortfarande en stark historiskt baserad ovilja att befatta sig med det militära. Samtidigt verkar Bundeswehr successivt försvinna från folks medvetande.

Avskaffandet av värnplikten och stängda garnisoner har gjort Bundeswehr till en organisation med allt färre kopplingar till det civila samhället.

I motsats till starten år 1955 har man ändå lyckats få folkets förtroende. I ett Tyskland som har en svår relation till det militära kan det kanske hänga ihop med att Bundeswehr idag knappt syns eller hörs.

Läs också