Hoppa till huvudinnehåll

Vilka är Malis jihadister och vad vill de?

Gisslandrama på Radissonhotellet i Bamako.
Soldater bevakar Radissonhotellet i Bamako som angreps av jihadister på fredagen. Gisslandrama på Radissonhotellet i Bamako. Bild: EPA radisson

Terroristangreppet på ett hotell i Malis huvudstad Bamako på fredagen aktualiserade igen den komplicerade konflikten i Mali, som är tätt kopplad till det globala jihad. Frankrike ingrep militärt år 2013 när hela norra Mali hade fallit i radikala islamisters händer, men nu är jihadismen på framfart i Mali igen.

För tre år sedan bad Malis regering sin forna kolonialherre Frankrike om hjälp. Två tredjedelar av Mali hade tagits över av olika radikala islamister och de var i oroväckande snabb takt på väg mot huvudstaden Bamako i södra Mali.

Allt började i januari 2012 när tuaregerna, en moderat muslimsk nomadisk folkgrupp som vill ha självständighet i norra Mali, gjorde ännu ett uppror.

Det förra hade varit för bara några år sedan. Malis armé försökte i vanlig ordning slå ner det. Men den här gången var något annorlunda.

Samtidigt som Malis armé var dåligt utrustad – de hade för lite vapen och för lite mat – allierade sig de moderata tuaregerna med radikala islamister.

De försummade och frustrerade soldaterna gjorde en statskupp och avsatte presidenten Amadou Toumani Touré.

Tuaregrebeller i norra Mali 2012.
Tuaregrebeller i norra Mali 2012. Tuaregrebeller i norra Mali 2012. Bild: Wikimedia Commons / russavia touareger

I det politiska vakuum som följde var det en lätt match för de radikala islamisterna tillsammans med tuaregerna att ta över allt större områden.

Mot sommaren 2012 vände sig tuaregerna emot de radikala islamisterna, men då var det redan för sent.

Frankrike har spelat en stor roll i regionen länge

Mali koloniserades av Frankrike 1880. I historien har kolonialherrarna gjort sig kända för att marginalisera muslimer.

Moderat islamism var tidigt en oppositionskraft i Mali som också i delar av norra Afrika och den blev radikalare när den politiska frustrationen och den dåliga ekonomin blev allt större problem på 1970-talet.

På 1970-talet var det också svår torka i norra Mali och Sahel-området.

Tuaregerna, som under den koloniala historien varit svårt marginaliserade, gjort flera uppror mot fransmännen och vägrat delta i franskledd undervisning, led av torkan.

Tuareger i Mali 1974.
Tuaregherdar under torkan 1974. Tuareger i Mali 1974. Bild: Wikimedia Commons / H. Grobe touareger

Flera tusen främst unga män lämnade norra Mali eftersom det inte fanns mat och vatten.

De tog sig norrut till Libyen och Algeriet. Flera av de unga, arga männen plockades upp av Libyens ledare, Muammar Gaddaffis armé där de fick militär träning.

Många av dem blev deporterade tillbaka till Mali på 1980-talet, men flera blev också kvar och stred som legosoldater i Gaddaffis armé.

Efter att de Natoledda bombningarna, där Frankrike också var aktivt, störtade Gaddaffi år 2011 återvände tusentals tuareger till norra Mali.

I kölvattnet på den laglöshet som följde i Libyen kom mängder av vapen till norra Mali, där inte bara tuaregerna utan också radikala islamistiska grupper kom över dem.

I januari 2012 startade upproret.

Frankrike bombade norra Mali

Frankrike ingrep militärt i januari 2013 och lyckades lugna läget och driva tillbaka de radikala islamisterna, eller jihadisterna, norrut.

Fransk soldat i Mali 2013.
Fransk soldat i den erövrade staden Diabaly i mellersta Mali i januari 2013. Fransk soldat i Mali 2013. Bild: EPA/NIC BOTHMA mali

Frankrike inrättade en specialstyrka för att bekämpa jihadismen i Mali år 2014.

Styrkan som genomför Operation Barkhane består av 3 000 soldater. År 2013 undertecknade tuaregerna ett fredsavtal där de frånsade sig sitt krav på självständighet i utbyte mot självstyre, men fredsavtalet ledde ingenstans.

I somras gjordes ett nytt försök till fredsavtal där en koalition av tuaregrebellgrupper slöt fred med regeringen, men tuaregerna var under hård internationell press och folket har inte accepterat fördraget.

Fredsfördraget förutsätter att makten ska decentraliseras och norra Mali ska få bättre representation i parlamentet i Bamako. I utbyte ska tuaregrebellerna ge ifrån sig sina vapen.

De radikala islamisterna kommer på nytt

Men år 2015 ser läget igen dystrare ut för Mali. Maj var den blodigaste månaden i landet sedan år 2013, och jihadismen är på framfart igen.

FN:s 10 000 man starka fredsbevararstyrka i norra Mali är den av FN:s fredsbevararstyrkor som har förlorat flest soldater – nästan tre gånger fler än i Demokratiska Republiken Kongo till exempel.

Det är meningen att de ska lämna landet i slutet av det här året.

Efter att under några år ha hållit till mest i norra Mali och regelbundet utfört attacker finns nu tecken på att jihadismen håller på att sprida sig också till centrala och södra Mali.

I augusti i år skedde ett blodigt gisslandrama på ett hotell i staden Sévaré i centrala Mali. Både maliska soldater och FN-soldater dödades i attacken, som krävde 12 liv.

Soldater bevakar hotell Byblos i Sévaré i Mali efter terroristangrepp.
Soldater bevakar det delvis förstörda hotell Byblos i Sévaré efter terroristangreppet i augusti. Soldater bevakar hotell Byblos i Sévaré i Mali efter terroristangrepp. Bild: EPA sevare

Tidigare under året hade Bamako utsatts för sin första terrorattack när tre malier, en belgare och en fransman dödades i en attack på en nattklubb i huvudstaden.

En vecka efter dåden i Paris kom sedan rapporter om att 170 personer tagits som gisslan på det hotell i huvudstaden som av utlänningar alltid hade setts som det ”tryggaste”. Bakom alla tre dåd sade sig al-Qaida-allierade al-Mourabitoun stå.

Vilka är Malis jihadister?

al-Mourabitoun grundades för ett par år sedan när terrorgruppen MUJAO, (Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika) som hade spridit skräck i norra Mali under 2012, gick ihop med en annan grupp, ledd av den ökända Mokhtar Belmokhtar.

Han var hjärnan bakom gisslandramat på gasanläggningen In Amenas i Algeriet i januari 2013 där nästan 70 människor dödades.

Jihadistledaren Mokhtar Belmokhtar.
Mokhtar Belmokhtar. Jihadistledaren Mokhtar Belmokhtar. Bild: EPA/FBI mokhtar belmokhtar

Gasanläggningen In Amenas i Algeriet i januari 2013.
Gasanläggningen In Amenas under gisslandramat 2013. Gasanläggningen In Amenas i Algeriet i januari 2013. Bild: EPA in amenas

I maj i år gick en medlem ut och svor trohet till Islamiska Staten IS, något Belmohktar några dagar senare starkt dementerade.

Det tyder på splittringar inom gruppen. al-Mourabitoun sägs bestå av både araber och tuareger. Under attacken mot hotellet ska en av gisslan ha hört en av attentatsmännen tala engelska med ”nigeriansk accent”, vilket tyder på att de också har utländska medlemmar.

De har uttalat som sitt mål att strida mot Frankrike och dess allierade i norra Afrika. De har också beskyllt Frankrike för mord på civila under det militära ingripandet år 2013.

al-Mourabitoun är inte lika känd som sin moderorganisation, al-Qaida i Islamiska Maghreb, eller AQIM, som säger att de hjälpte al-Mourabitoun att genomföra attacken mot Radissonhotellet i Bamako.

Grundad av algeriska rebeller är gruppen verksam i Mali, Mauretanien, Niger och Algeriet. Sina pengar får den ofta genom kidnappningar.

Taktiken för att vinna de lokala människornas hjärtan är att fungera som en slags välgörenhetsorganisation, och medlemmar gifter in sig i lokala familjer för att få stödet att slå rot.

Den nigerianska terrororganisationen Boko Harams medlemmar har tidigare rest till Mali och fått utbildning och vapen av AQIM och andra jihadistgrupper.

En organisation som först antogs stå bakom gisslandramat i Bamako är Ansar Dine, grundad av en tuareg som blev radikal islamist, Iyad Ag Ghaly. Han stred för tuaregernas befrielse på 1990-talet.

Rebellgruppen Ansar Dines fana.
Ansar Dines fana. Rebellgruppen Ansar Dines fana. Bild: Wikimedia Commons / Khaerr ansar dine

Flera har ifrågasatt hans tro på radikal islamism och misstänkt att han bara använder ideologin som vapen utan att själv tro på den.

Han hade bara för några dagar sedan efter attackerna i Paris uppmanat till attacker mot Frankrike och franska intressen i Mali.

Ansar Dine är tätt allierad med AQIM. När Frankrike bombade Mali i januari 2013 tappade Ansar Dine många av sina medlemmar.

En stor del av dem gick över till en sekulär tuaregrebellgrupp som nu i somras slöt fredsavtal med staten. Men Ansar Dine har sagt sig stå bakom attacker mot maliska säkerhetsstyrkor, senast i somras i södra Mali.

En av Ag Ghalis självutnämnda lärjungar är Amadou Koufa, grundaren aven ny jihadistisk organisation som har uppstått i år i centrala Mali, en grupp som kallar sig Front de Libération du Macina, MLF.

Gruppen rekryterar bland folkgruppen fulani, en marginaliserad etnisk minoritet, och har gett den komplicerade konflikten i Mali ytterligare en etnisk dimension.

Fulaniherdar i Gourma söder om Gao i Mali 2005.
Fulaniherdar i Gourma söder om Gao i Mali. Fulaniherdar i Gourma söder om Gao i Mali 2005. Bild: Wikimedia Commons / KaTeznik fulani

Det finns medlemmar av fulani runtom i västra och centrala Afrika och de har starka band till varandra, vilket kan leda till att konflikten sprider sig.

Armén beskyller MLF för attacken mot hotellet i Sévaré, eftersom staden ligger i MLF:s område.

En del av globalt jihad

De radikala islamistiska grupperna i Mali är många och mer eller mindre allierade med varandra. Medlemmar och ledare byter ofta organisation.

Även om tuaregfolket i sig är moderata muslimer verkar en del av dem ha radikaliserats, först i Ansar Dine och sedan i al-Mourabitoun.

Gruppernas framgång bottnar i fattigdom och brist på utveckling samt konflikter om land och resurser.

Norra Mali är torrt och extremt fattigt, vilket gör det lätt att rekrytera bland lokalbefolkningen. Klimatförändringen gör läget ännu värre.

Norra Mali är dessutom en ökänd smuggelrutt som många människosmugglare använder sig av och som jihadisterna drar in nätta summor på.

Även om det finns många malier i de radikala grupperna är en stor del också militanta utlänningar.

Och det är just det som är kännetecknande för radikala islamister som vill föra ett globalt jihad. De kommer utifrån men lyckas utnyttja lokalt missnöje för att rekrytera.

Vilken är kopplingen till Paris?

Många har frågat sig om attacken mot hotellet hade kopplingar till terrordåden i Paris.

Kulhål på Rue Alibert i Paris efter terrorattentaten i november 2015.
Kulhål på Rue Alibert i Paris efter terrorattentaten i november. Kulhål på Rue Alibert i Paris efter terrorattentaten i november 2015. Bild: EPA/MALTE CHRISTIANS paris

Att dra direkta paralleller ska man vara försiktig med – det är oklart i vilken mån de radikala jihadisterna i Mali stöder IS.

Största delen är undergrupper till al-Qaida, som är IS rival och har tagit avstånd från gruppen.

Allt tyder på att attacken var väl planerad och målet noga utvalt, vilket betyder att den högst antagligen hade skett med eller utan attackerna i Paris.

Jihadister i Mali har attackerat franska och internationella mål också långt innan IS fanns.

Ingriper Frankrike igen?

Men tidpunkten för terrordåden i Paris kom lägligt för al-Mourabitoun, som visste att de nu skulle få maximal uppmärksamhet för dådet.

Största delen av de radikala islamistiska grupperna och de radikala tuaregerna har Frankrikes intervention år 2013 i färskt minne.

Malis president Ibrahim Boubacar Keïta var på statsbesök i Frankrike i oktober 2015. Här med president François Hollande i Élyséepalatset.
Malis president Ibrahim Boubacar Keïta var på statsbesök i Frankrike förra månaden. Här med president François Hollande i Élyséepalatset. Malis president Ibrahim Boubacar Keïta var på statsbesök i Frankrike i oktober 2015. Här med president François Hollande i Élyséepalatset. Bild: EPA/PHILIPPE WOJAZER keita

Attacken mot Radissonhotellet i Bamako är också en signal till Frankrikes president François Hollande när det gäller bombningarna i Syrien.

Trots bombningar i norra Mali och trots den 3 000 man starka antiterrorstyrkan i landet har de radikala islamisterna nu börjat utföra allt fler attacker och också utvidgat sina operationer utanför landets norra del.

Bombningarna kom inte åt roten till radikalisering.

Läs också