Hoppa till huvudinnehåll

Är det näsan som gör mannen?

Foto från Näsan på Nationaloperan.
Foto från Näsan på Nationaloperan. Bild: Copyright Heikki Tuuli 2015 /Operans bildbank näsan

Dmitrij Sjostakovitjs första opera Näsan, baserad på Gogols berömda novell med samma namn, är ett av operalitteraturens märkligaste verk. En musikalisk urladdning med ett myller av karaktärer och en samhällssatir som fortfarande drabbar . På Nationaloperan ges den nu i en slagkraftig iscensättning signerad Peter Stein.

Tänk om du en dag vaknade upp och upptäckte att din näsa var borta. Kusligt, eller hur? Och ännu märkligare blir det ju om den där näsan först dyker upp i ett nygräddat bröd hos barberaren som rakat dig dagen innan och i följande sekund stegar omkring på stan i pösigt jätteformat och kallar sig ’statsråd’.

I Nikolaj Gogols absurda noveller är ingenting omöjligt och i Näsan vet man inte riktigt heller på vilken medvetandenivå allt sker. Kanske den arma kollegieassessorns upplevelse bara är en ond dröm?

Foto från Näsan på Nationaloperan.
Var är näsan?! Vladimir Samsonov och Andrej Popov som Kovaljov och hans betjänt Ivan. Foto från Näsan på Nationaloperan. Bild: Copyright Heikki Tuuli 2015 /Operans bildbank näsan

Det som däremot står alldeles klart från första början är att novellen vid sidan av de absurda turerna också rymmer en god portion samhällssatir. När näsan beger sig på rymmarstråt avslöjar den indirekt både en hel del om sin ägare och det samhälle han är en del av. Vad är en man utan näsa? Vad har han förlorat? Sin själ, sin position, sin manlighet? Med mild ironi skildrar Gogol det försoffade samhällsklimatet och kälkborgerligheten i tsarens Ryssland på 1830-talet.

I Stalins Sovjetunionen

När tjugotvååringen Sjostakovitj i slutet av 1920-talet baserar sin förstlingsopera på Gogols novell är det i ett samhälle som formellt genomgått ett paradigmskifte - men i vilken riktning?

Där det dramatiska verket i regel tvingas komprimera handlingen i en litterär förlaga öser Sjostakovitj och hans medlibrettister i stället på, med ett myller av karaktärer och ett kaotiskt händelseförlopp där korruption, byråkrati och polisvälde härskar medan ryktesspridningen om den förrymda näsan förvandlar folket till en masspsykotisk mobb.

Och lika frenetiskt är partituret, en anarkistisk färd där en ung tonsättare sätter allt på ett kort och struntar i allt vad operakonventioner heter. Han skriver in blåsinstrument som kvider, bölar, pruttar, en slagverksarsenal som får ett helt eget intermezzo, sakrala tonslingor och romansfragment sida vid sida med atonala urladdningar, valser och vilda galopper.

Näsan är Sjostakovitj som friast, fräschast och fränast - och olyckligtvis också precis på tröskeln till Stalins envälde och censurpolitik.

När Nationaloperan för jämnt fyrtio år sedan satte upp Näsan för första gången hade den bara något år tidigare lyfts fram ur glömskan i det dåvarande Sovjetunionen. Sceniskt var det en rätt konventionell uppsättning men jag minns fortfarande hur omtumlande den musikaliska upplevelsen kändes.

Men det märkliga är att Näsan faktiskt än idag känns som ett spänstigt och uppkäftigt verk.

Imponerande ensemblearbete

I Helsingfors står Georg Rootering för bearbetningen av Peter Steins regi, ursprungligen gjord för operan i Zürich. Resultatet är en tajt och slagkraftig helhet, skarp och ironisk i sin samhällsanalys men också frodig i sina komiska turer.

Operans orkester under ledning av Michael Güttler tar verkligen ut allt av partiturets groteska effekter samtidigt som regin späder på med understrykningar som lyfter fram de olika accenterna och ledmotiven.

I Steins tolkning präglas Kovaljovs förlust av näsan i hög grad av kastrationsångest och den ryska gästsolisten Vladimir Samsonov tolkar mästerligt både den här gestaltens maktlöshet när näsan rymmer och manschauvinistiska överlägsenhet när den väl sitter på sin gamla plats igen.

Men Näsan är framförallt ett krävande ensembleverk med snabba scenbyten. Ett trettiotal solister delar på mer än dubbelt så många roller och i Steins regi utnyttjas varje sekvens till utsagor på många plan. Den här uppsättningen bärs nämligen upp av en starkt visuellt berättande där också varje orkesterintermezzo iscensatts som en ordlöst kommenterande sekvens.

Foto från Näsan på Nationaloperan.
I effektivitetens ekorrhjul - ett eko från Moderna tider. Foto från Näsan på Nationaloperan. Bild: Copyright Heikki Tuuli 2015 /Operans bildbank näsan

Läcker visualisering

Ferdinand Wögerbauer står för en spännande visualisering som förankrar scenbilderna i operans egen tillkomsttid. Anspelningarna på tidens konstruktivistiska strömningar och affischkonst möter kugghjulshelvetet i Chaplins trettiotalsfilm Moderna tider samtidigt som Anna Maria Heinreichs dräkter i huvudsak imiterar den småborgerliga biedermeierstil som rimmar med atmosfären och epoken i Gogols novell.

Tydligare än så kan man inte antyda att unkenhet, konservatism och förtryck förr eller senare alltid tenderar att kväva idealen, revolten och optimismen.

Skulle det kanske vara hög tid att prutta fram ett uppror i hornen igen ...?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje