Hoppa till huvudinnehåll

Då mamma blev galen

Heddy Norrgård står mitt emellan sina döttrar
Vi har pratat om allt, skrattat och gråtit, säger Heddy Norrgård och döttrarna Pia Svarvar och Tanja Eklund. För det finns ju mycket humor i det också, även om det är helknäppt. Heddy Norrgård står mitt emellan sina döttrar Bild: Yle/Hanna Klingenberg mental ohälsa

För Heddy Norrgård var det ödesdigert att bli kristen. Tungotalet och de vilda danserna gjorde henne både manisk och psykotisk. Ett år i den karismatiska församlingen förvandlades snabbt till sju år av hallucinationer, sjukhusvistelser och självmordsförsök. Men sedan, när de sju åren var förbi, så gick det också plötsligt om. Idag är Heddy frisk och det är redan 20 år sedan allting hände. Men ändå minns döttrarna Tanja Eklund och Pia Svarvar tydligt hur det var den ena kvällen, då deras mamma blev sjuk första gången.

- Jag var bara sex år då, säger Pia.

- Och jag var tio, säger Tanja.

Familjen hade haft dopfest för den nyfödda, yngsta dottern Hanna.

- Redan på festen kände jag att något var fel, säger Heddy. Jag kunde inte sluta prata och gjorde konstiga ljud och grimaser åt gästerna vid matbordet.

När alla väl gått hem lade hon sig på sängen och vägrade ge mat åt den hungriga bebin.

- Mamma blev otäck plötsligt, säger Pia. Hon skrek och grät och svor om vartannat. Vi förstod inte vad som hände.

- Och då vi frågade varför hon inte kunde amma Hanna sa hon bara att det var en hemlighet mellan henne och Gud, säger Tanja.

Pia och Tanja förde Hanna till deras moster, som för tillfället ammade deras kusin. Själv fördes Heddy till sjukhus.

Jag hatar handarbete. Jag hatar all terapi på det här hospitalet. Sitta och peta in tyg i styroxbollar, jag spyr, men petar ändå in tyg. Det blir fult och ojämnt och jag hatar det.― Heddys dagbok

- Det är omöjligt att förklara vad som hände med mig, säger Heddy. Jag kände mig bara uppfylld av en ond kraft. Det är horribelt, det går inte att beskriva. Jag kände mig nästan som den onde själv.

Döttrarna ville ha sin vanliga mamma tillbaka

När Heddy kom hem från sjukhuset ett par veckor senare kände döttrarna knappt igen henne.

- Hon var så uppsvälld av alla mediciner, säger Tanja.

- Det var inte samma mamma som kom hem, säger Pia. Jag ville ha den riktiga mamman tillbaka.

På dagarna låg Heddy mest och sov och nattetid satt hon vid fläkten och rökte. Tankarna cirklade kring ondska och godhet.

- Hon pratade mycket om Jesus och Gud, minns Tanja.

När jag gick i butiken hade vissa mänskor stora ögon. Stirriga ögon, som tittade på mig. Andra gick med slutna ögon, och jag tänkte att de som gick med de där stora ögonen var på samma tåg som jag. Konstiga grejer!

Heddy var ganska ny i sin tro. Den kristna rörelsen som hon gått med i ett år tidigare hade kommit från Sverige och i deras möten ingick hela känsloskalan.

- Vi grät och skrattade, dansade och skrek och kastade oss raklånga på golvet, säger Heddy.

- Det var uppvispat och jag kände inte riktigt igen mig själv. Ibland har jag tänkt att våra möten var som en slags andlig våldtäkt.

Heddy misstänker att graviditeten också hade sin andel i sammanbrottet.

- Ännu i nionde månaden var jag i full gång. Så när Hanna föddes var jag redan ganska trött.

Heddy Norrgård ler mot kameran
Ibland stötte jag på dem, säger Heddy. Att hej, här är en medmänniska som tittar på mig med en blick som säger att "du finns". Du finns, och du är bra, fast du är lite crazy nu just. Heddy Norrgård ler mot kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg mental ohälsa

Mellan sjukhusvistelserna kom också självmordsförsöken med jämna mellanrum, och det var något som inte heller undgick barnen. Vid det sista försöket var Tanja magsjuk och hemma från skolan.

- Egentligen ville jag inte dö, säger Heddy. Men det gick ju inte att leva heller, i det tillståndet.

Hon hade testat flera metoder. Dränka sig i handfatet, gasa ihjäl sig i familjebilen. Möta långtradare på landsvägen och tänka nu, nu gör jag det.

- Men jag gjorde aldrig det, säger Heddy. För jag hade alltid Hanna med mig i bilstolen i sätet bredvid och jag kunde ju inte ta livet av henne också.

Otaliga resor gör vi, Lillan och jag. Hon ovetande om mina planer. Jag, beskyddad av ett litet barns rena, oskyldiga ögon. Hon litar på sin mor. Har hon något val?― Heddys dagbok

Vid sista försöket tog Heddy tabletter.

- En burk litium, säger Heddy. Jag hade ju hört att det är ganska starkt.

Det blev Tanja som fick ringa efter hjälp.

- I min dimmiga värld så visste jag ju inte ens att hon var sjuk och hemma från skolan, säger Heddy.

Heddy Norrgård skrattar med sina döttrar
Det tog länge för familjen att förstå att den här tanten faktiskt är i skick, säger Heddy. Heddy Norrgård skrattar med sina döttrar Bild: Yle/Hanna Klingenberg mental ohälsa

De sju hemska åren tog slut lika plötsligt som de började. På en bibelhelg i Lappfärd, dit Heddy åkt för att ta det lugnt, på sommaren år 1996.

- De hade förbön där, minns hon. Och jag bestämde mig för att gå fram och säga vad jag har för fel. Så bad de en kort och enkel bön för mig och sen körde jag hem. Jag älskar ju att åka bil och få sitta för mig själv med alla mina tankar och känslor och där, den gången, kände jag att nu är allting över. Att nu är jag frisk. Kroppen ville inte ha medicin längre och ja, det 20 år sedan nu.

- På ett sätt blev jag sjuk av Gud, men på ett annat sätt så var det också Gud som gjorde mig frisk igen, säger Heddy.

- Hela inställningen förändrades där. Att Gud, ta hand om mig du. Kan man uttrycka det så? Gud, bestäm över mig du. För dittills hade jag ju hela tiden lekt Gud själv. Att jag vet nog hur det ska vara.

Kunde inte lita på att mamma blivit frisk

För familjen var det inte lika lätt att tro att Heddy hade blivit frisk för gott.

- Jag vet inte om jag tror på det ännu heller, säger Tanja. Men jag går inte runt och väntar längre.

Bildcollage av Mona-Lisa, med Heddy Norrgårds ansikte
Min man lät göra den här tavlan, säger Heddy. För att glädja mig och många andra. Bildcollage av Mona-Lisa, med Heddy Norrgårds ansikte Bild: Yle/Hanna Klingenberg mental ohälsa

När Heddy var sjuk gick de andra hela tiden runt och väntade på att nästa utbrott skulle komma.

- Och när det kom så var det ganska skönt, minns Pia. Man blev ju ledsen och besviken varje gång, men man kunde också pusta ut och tänka ja, nu kom det.

Efter att Heddy blivit frisk tog det minst fem år tills familjen slutade vänta på nästa utbrott. Under den tiden fick Heddy se till att smyga sig undan varje gång hon ville skratta eller gråta ut ordentligt.

- Vi var hela tiden på vår vakt, säger Pia. Att skrattar hon normalt nu? Eller är det för mycket?

- För mig tog det också länge innan jag kunde visa känslor efter det här, säger Tanja. För oss hade ju känslor blivit något dåligt. Något hemskt. Och det blir svårt då man ska leva ett normalt liv sedan. Känslor är en del av livet, men då man har den erfarenheten som vi har, så.

Nu ligger den erfarenheten både nära och långt ifrån. Heddy och hennes döttrar har pratat mycket genom åren, om allt som hänt.

- Och vi har skrattat också, säger Heddy. För det finns ju mycket humor i det, även om det är helknäppt.

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro